måndag 27 maj 2013

Om att vara brutalt ärlig

Ibland kan det ju gå lite inflation i vissa saker och just nu börjar jag bli lite less på begreppet "Känslan" i tävlingssammanhang. Jag menar inte att känslan är oviktig, men ärligt talat om man bara var ute efter en bra känsla med sin hund, vore verkligen tävlingsammanhang verkligen det optimala stället att få fram det? 

Min bästa känsla med min hund har jag under kravlös samvaro. När vi bara är, där hon får vara fri och vi njuter av att bara vara tillsammans. Anledningen till att jag ens ville ha djur från första början. Det är dock inte alltid jag stannar upp och faktiskt njuter då, men de stunderna man myser tillsammans, leker ihop (utan tanke på att det är bra ur perspektivet att bygga upp en belöning) eller strosar tillsammans i skogen slår allt helt klart. 

Det ena behöver ju inte utesluta det andra och visst har vi kul ihop när vi tävlar. Nässla tom drar i kopplet för att komma in på plan när hon sett andra gått en bana - där är det kul!! Och om jag bara öppnar upp mig för henne så blir det så klart en skön känsla ihop på banan/planen. Men det är inte därför vi tävlar. 

Jag tävlar för att checka av vår status i träningen. För att få några mål över huvud taget med vår träning. För att motivera mig till att ens träna. För att JAG får en kick av det. För att JAG tycker det är kul. För att jag vill meritera min hund. För att folk ska se att Kennel Lopplådan minsann får fram bra hundar. Det är nästan pinsamt att skriva ner det här, men jag är brutalt ärlig. Jag tror inte att alla andra har samma grund för tävling, men jag tror inte jag befinner mig helt ute i en svans på en normalfördelningskurva. När jag anmäler mig till en tävling på www.sbktavling.se så har jag ALDRIG gjort det för att jag har haft som mål att på den tävlingen ska vi ha en bra känsla. Och skulle mitt mål vara att ha en bra känsla så är ju det bara i ett syfte att ha en skapa bra känsla inför andra tävlingar där vi också ska prestera (exempelvis, om Nässla skulle förknippa något i tävlingssammanhang med olust skulle jag ju ha som första mål i nästa tävling att HON har en bra känsla, för att vi i framtiden ska kunna tävla vidare). 

Missförstå mig rätt. Jag skiter inte i om Nässla har en dålig känsla på plan. Jag skiter i om jag har en dålig känsla på plan så länge jag inte smittar Nässla med den. För mig är det viktigt att relationen genomgående har en bra känsla. I vardagen. I träning. På tävling. Hade den inte funnits där borde man ju börja fundera. Eller är det så att de flesta har dålig känsla på tävling rakt igenom att det bör premieras att de har en bra? Jag kanske är bortskämd. Mitt mål med att tävla är inte att ha en bra känsla, utan känslan är syftet med hela vår relation. Försvinner den i någon situation som jag återkommande sätter oss i (som tävling) är det dags att fundera över vad jag håller på med. 

Hade du lite svårt att hänga med i all svamlande filosofi? Här kommer en liten sammanfattning: 
  • Känslan är viktig i hela samvaron med hund för mig, det är hela syftet med att ha hund. 
  • Syftet med att tävla är att checka av och prestera. 
  • Om jag inte hade en bra känsla överlag i tävlingssammanhang (eller annat valfritt sammanhang) skulle jag nog lägga ner den aktiviteten. 
Och hörrni, det är ju bara var jag står, det är ingen sanning. Men jag är nyfiken, varför tävlar du? 

Och sen, när man skriver finns det alltid stora risker för missförstånd, så för att klara ut vissa saker: Jag är verkligen ingen tävlingsmänniska som ska vinna (för då vore jag i fel bransch ;-) ). Målet är det jag skrev ovan, men om resultatet inte blir att vi kan visa att uppfödaren fått fram världens bästa hund, ja då är det bara att gå på det igen efter lite träning. Jag blir inte arg på min hund för vad hon gör eller inte gör i tävlingssammanhang, men det har hänt att jag klivit av plan och gråtit en skvätt av missnöje, men tio minuters samtal med goda träningsvänner senare så är det över. Jag har haft tillfällen då jag haft underbar känsla på plan och de minns jag givetvis lite varmare än de andra, men jag minns nog mest när jag stod på prispallen på flatfestivalen, och känslan vi hade väl på provet minns jag inte alls. Jag har tävlat när jag känt att jag har tappat bort min hund mentalt men ändå haft stora delar av det hela som jag varit nöjd med. Helt enkelt, jag tar det inte på så blodigt allvar. 

3 kommentarer:

Jens sa...

Där är jag med dig helt o hållet:)

Hanna aka Lilla My sa...

Jag tävlar för att vinna, men skulle det inte funka, så går jag inte ner mig för det. Jag tycker det är viktigt med bra känsla på plan, på så sätt, att JAG inte går ner mig, om det blir fel, eller som när jag tävlar med Tila och hon verkligen VILL. Den känslan slår allt, betyg, pris och placering :)

Sara, Maya & Vimsa sa...

Vad härligt! :)