torsdag 26 december 2019

Fullt upp

När hon sover vet man inte vad man ska hitta på och saknar henne. Sen när hon är vaken önskar man bara att hon skulle sova en liten stund.. hon har en korg som är större än henne själv full med leksaker men ändå går hon mellan mina träskor, julgranen och mattan. Hon har dessutom lärt sig att öppna diskmaskinen. Vi kommer få gott om huvudbry med henne. 

Hanteringsträning

Lilla Sirap hade lite rött i örat när hon kom hem till oss och behövde sätta igång hanteringsträningen på en gång. Nässla hade många finfina egenskaper och en av dem var att hon litade så mycket på mig i hanteringen. Så var det inte i början, men jag tänkte jag skulle skippa ens de få konflikterna att börja med vad gällde Sirap och började direkt träna i samband med att vi petade i öronen. Fast ärligt talat, det kändes inte ens som träning, hon bara gjorde det hon skulle när jag presenterade en godis för henne.. Så här har det liksom sett ut från typ dag två, jag är helt chockad. 

Givetvis petar jag med topsen bara i öronlappen, allt annat är ju ajabaja. Självklart har vi blandat in klorna på en gång och förutom nafsa lite i tången (hon är ju inte mer än valp) så har även det gått som på filmen sen första stund.

söndag 22 december 2019

Praon på jobbet har börjat

Så här i efterhand hade jag lite för kort valpledighet, hämta henne på onsdagen och tillbaka i rutiner (njaaaa?) på tisdagen veckan därpå. Men, löner ska köras och allt det där, och det löste sig ju också. Först charmade hon alla, så förutom att jag behövde behöver springa ut stup i ett sprang kollegorna in till oss i tid och otid. Fast det är ju positivt att ytterligare en hund på kontoret tas emot med glada miner. 
För första gången i mitt liv använder jag kompostgaller till en hund. 

Kontorshunden Milou blev jätteglad över sällskap och satte igång att busa. Det var Siraps första hundmöte utanför flocken och hon tyckte han var spännande men läskig så fort han började jaga henne (alltså låter värre än det är, han springer iväg och vill bli jagad, vilket var okej, men så fort han vände kom hon springandes och slängde sig i min famn). Som misstänkt skulle det bara vara en tidsfråga innan hon släppte det och i slutet av veckan sprang hon helt oberörd rakt över stackaren trots att han blev jättearg över det vägvalet. Milou börjar ju bli gammal så de får en kort lekstund (som bara går ut på att Sirap ska jaga Milou runt konferensbordet, sen får de bara umgås utan lek. 

Här vill Milou att Sirap ska klia henne på magen, men
hon är inte SÅ smart att hon lärt sig det 😂

Här lånar vi nedervåningens hunds koppel, pga matten har inte kommit in i rutinen
att ta med sig koppel om morgonen..
Efter morgonbuset blir det mycket sova och överlag har hon klarat det bra. Jag har också behövt gå iväg på kortare möten och lämnat henne innanför kompostgaller utan att hon protesterat över det 😍 Är hon vaken tittar hon bara ut, annars ligger hon och vilar. 


Nu har vi iallafall långledigt över jul (typ) så vi kan ta det lite lugnare tillsammans ett tag, det tror jag vi båda behöver.
Världens sötaste kontorshund?

Skjuts på magen

När matten fortfarande har behov av promenader för motionens skull så får man vara innovativ. Valpen åker haglöfsväska på magen och verkar ganska nöjd med det. Hon gillar att bli buren så hon känner sig trygg där uppe och jag får min motion (och styrketräning 😅) Får se hur länge jag orkar det här, har en känsla av att det kommer att avta om några kilon.. 

måndag 9 december 2019

Välkommen hem lilla Sirap!

I onsdags var det äntligen dags att hämta hem lilla valpen. Egentligen var de leveransklara redan till helgen men jag hade möten och utbildning på måndagen och tisdagen så det kändes bättre att vänta till efteråt och med tanke på att hon hade nio syskon så hade nog uppfödaren fullt upp med att skicka hem valpar den helgen. Hussen följde med och det var en lång resa ner till Braås utanför Växjö, närmare 4,5 h non-stop. 
I bilen på väg hem, missnöjd fröken
Väl hemma fick hon sin första leksak, den var hon nöjd över
Jag vet inte vad folk menar med valpsäkra ett hem.
Full fräs i skogen


Hon är en asfaltsbajsare 💩
Just nu försöker vi ju bara lära känna varandra. I helgen arrangerade jag årets lusserally så även om vi haft snart en vecka ihop känns det som vi inte riktigt fått vara ändå, första vanliga dagen idag då vi är helt själva.

Hur är hon då? Ja som en flatvalp bör antar jag? Först ganska självständig, gick upp på natten och la sig i köket, men nu har hon väl kommit på att det är bekvämare att ligga på mitt ansikte. Måste härja innan läggdags och direkt på morgonen. Lättlärd, lättmotiverad, kan ta upp en tappad tråd (dvs har minne), urgullig, inte så sugen på att vara utomhus, stor kamplust och har en faiblesse för mina pelargoner som står på vinterförvaring. So far so good, jag hoppas vi har fog för att återuppta bloggandet igen nu!

onsdag 6 november 2019

Domare SM 2020

Nu är det alltså officiellt att jag ska döma ena kvalet på SM i rallylydnad 2020 😀 Det plus det faktum att vi får en ny familjemedlem innebär att jag kommer dra ner på domaruppdragen mycket nästa år, och siktar främst på att bara döma kvällstävlingar i närheten. Ses vi där? 

måndag 28 oktober 2019

Snart nytt liv i stugan

Kikar bara in en kortis och meddelar att jag har tingat en valp. 3 veckor är valparna så snart blir det liv i bloggen igen, om ni är kvar ;) Vi ses!

lördag 6 juli 2019

Vilsen

Nu har det gått över tre månader sedan mitt liv vändes upp och ner. Jag har framtidsplaner, jag känner glädje och jag kan tänka tillbaka på våra dagar utan att bli ledsen, men jag är vilsen. 

Jag har blivit utmattad på ett sätt jag aldrig varit förut. Jag orkar göra saker om jag bokar in och ska träffa kompisar, men jag tar mig inte för annars. När jag har varit iväg och haft kul blir det som en trippel baksmälla då jag är helt färdig, baserat på hur länge distraktionen pågått. Det är som att jag har en dos energi/glädje och tar jag ut mer i början av en period så tar den slut sen, och inte som förr att jag kunnat ladda på genom att ha kul. Jag har det senaste decenniet alltid haft fullt med energi och har i princip bara sovit ut en dag i månaden, i samband med PMS. If you snooze you loose har varit mitt motto och full fart från morgon till kväll. Nu sover jag, har svårt att vakna, jobbar, är trött, vill sova redan 20 på kvällen men kan inte somna förrän sent på natten. Och så rullar det på. 

Jag har alltid haft mycket jobb och har inte haft problem att hantera det, när mycket händer har jag alltid kunnat pausa och återhämta mig i skogen, men nu är det tungt att gå i skogen. Jag orkar inte riktigt gå på de platser jag har här hemma eftersom saknaden blir för stor och jag orkar inte heller göra projekt där jag åker iväg till andra skogar. Så jag får inte återhämtningen av naturen som jag behöver för att orka. 

Jag känner också att jag inte riktigt har ett sammanhang och som att jag inte har kvar mina kompisar, vilket är den tuffaste delen. Visst har jag kompisar och visst kan jag träffa även dem jag känner från ett hundsammanhang, men det kommer inte naturligt och när det ligger ett hinder blir det just nu inte av. Vissa möten orkar jag inte heller just nu och andra skulle nog bara bli konstiga utan hund. Jag känner mig ensam.

Självklart är det inte bara mörker, jag har kommit långt i själva sorgen och planerar för nästa valp och den därpå (ja, jag ska absolut inte bara ha en hund och nästa ska komma tillräckligt tidigt så jag inte hinner vänja mig med smidigheten av en hund). Ibland tänker jag på valp och längtar trots besväret det kommer att innebära. Valpnamnet är klart, mamman är klar och vi väntar bara på ett löp och en hane. Jag är rätt säker på att mycket tyngd kommer att försvinna från mina axlar den dagen, även om jag inte stressar fram dit. Jag kanske behöver det här också. Jag hörde/läste någon som sa att sorgen är som en maskin med tvätt, det tar olika lång tid för olika program (människor) men det är bara att låta programmet köra klart hur jobbigt det än är att vänta. Och jag tvättar på. Men med min vilsenhet just nu börjar jag fundera på om jag behöver medicinsk hjälp på traven, eller om det kommer lösa sig med vila och väntan. Har du varit i en sån här sinnesstämning? Vad skulle du råda mig till? 

måndag 27 maj 2019

Banskiss i MKL från Kungsörs BHK

Var visst ett rejält lass med banskisser att lägga in så här i efterhand, men engagemanget i varje blir mindre än normalt. Men grundläggande statistik ändå: 

11 av 21 startande fick kvalificerande resultat (52%), vann gjorde en blandis på 100 poäng (som jag i övrigt tror kvalat in på sm med full pott). 


Banskiss i NKL från Lindesberg BK

Även här spelar symbolerna mig ett spratt och varje gång jag stängt ner har åttan bytt form till en spiral, men ni vet ju hur det ska se ut ändå. 

Hela 40 av 45 (88%) startande fick kvalificerande resultat, vann gjorde en golden, staffe och en springer spaniel på 100 poäng!

Banskiss i AKL från Kungsörs BHK

Det är lite tjall i banritningsprogrammet vad gäller symbolerna, så vad den där frestelsen gör där istället för ett hinder vet jag inte, men givetvis stod där ett hinder och inte några koner och leksaker. 

14 av 25 (56%) fick kvalificerande resultat, vann gjorde en BC på 100 poäng (som även vann med samma poäng på den andra banan, så det verkar vara ett jämnt ekipage). 

Banskiss från Kungsörs BHK

Jag minns inte så mycket av den här banan, men vill ändå publicerade den. Enligt SBK tävling var det 11 av 24 startande som fick kvalificerande resultat, och vann gjorde en mellanpudel med 99 poäng. 

Banskisser från en helg i Skellefteå

Jag ligger ju faktiskt inte bara hemma och gråter i sorg, även om det kan verka som det i bloggen just nu. Förra helgen var jag uppbjuden till Skellefteå BK för ett domaruppdrag i nordligaste delen jag någonsin varit faktiskt. Av allt som kunde hända så brände jag mig då det var strålande sol där jag blivit lovad isande kyla (och hemma var det bara regn och åska, ur led är tiden). 

Roliga och uppskattade banor enligt de tävlande, min favorit var nog mästarklassen från lördagen då det var spring fram till bärande av föremål, vilket panikade de tävlande lite innan ;) Grunden på båda dagarna är från tidigare tävlingar, då jag inte orkade provbygga utan ville ha en layout jag visste funkade ändå. 
2/5 = 40% kvalificerande resultat, vinnare 90 poäng var en flat

3/10 = 30% kvalificerande resultat, vinnare 93 poäng var en mellanpudel

Pga slint i hjärnan saknas en skylt på denna bana. Som nummer 18 ska det vara sitt, gå ifrån kalla över hinder och den som är som nr 18 blir alltså nr 19.
6/16 = 37% kvalificerande resultat, vinnare 99 poäng var en sheltie

2/11 = 18% kvalificerande resultat, 95 poäng som vinst delade en pumi och en finsk lapphund på 

1/7 = 14% kvalificerande resultat, vinnare 88 poäng var en amstaff

7/16 = 43% kvalificerande, vinnare 98 poäng var en aussie

torsdag 23 maj 2019

Systrarna sisters

Bästa vänner
Ni som hängt här ett tag vet ju att Nässla och Thisbe under hela sin ungdom var som ler och långhalm. Sen valplådan har de suttit ihop med varandra och det verkade följa hela vägen till döden. Bara en dryg månad efter att Nässla dog blev Thisbe akut sjuk efter de varit ute och apporterat och man konstaterade tumör på mjälten som spruckit. Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att de finns där tillsammans någonstans i himlen och roar sig tillsammans igen, friska och pigga som de faktiskt  varit nästan hela livet. Så otroligt saknade 💔

Att dela på allt har aldrig varit något problem..
Att sluta tugga på varandra trots timmar tillsammans var desto svårare.. 

💜


Det kräver ganska mycket att sätta sig ner och skriva det här för mig. Jag har kommit till något stadie där jag försöker ignorera att det ens hänt, att allt är normalt och att jag inte orkar grotta i det, men ibland slår allt med så stor kraft och jag känner att jag lika gärna kan dyka ordentligt i skiten. Skulle tro att alla runt mig är rätt övertygade om att livet gått vidare, men själv känner jag att min grundkänsla är betydligt sämre än vad den varit de senaste 13 åren. Funderat på terapi men vet inte hur det skulle kunna hjälpa att prata om det generellt, det är sån jäkla saknad bara. Jag har tappat mycket glädje och ork för saker och kan fortfarande inte ta några riktiga beslut. Jag längtar inte framåt efter en ny hund, jag förstår inte hur jag ska orka gå igenom sånt här igen. Åka och hämta hem en valp med premissen om att om tio år ska jag krossa mitt hjärta ordentligt. Jag vet ju logiskt att det kommer att bli av och att de tio åren kommer att bli bra, men jag längtar inte. Jag är rädd att skapa samma band som till Nässla och är redo att skaffa minst två men helst tre hundar som skapar ett starkare band till varandra än till mig. Tänker tom tanken att kanske två valpar ur en kull skulle passa mig bättre framöver (och det vet jag ju när jag använder logiken att det är galet). Men, vilket som, just nu saknar jag bara Nässla så hjärtat blöder. 

fredag 3 maj 2019

Den stora sorgen

Om du inte är ett dugg intresserad av självömkan kan du sluta läsa här. Den här texten är bara min terapi.

Trots att det gått över en månad sedan hon försvann fysiskt ur mitt liv går det inte en dag utan att jag gråter eller en timma utan att jag tänker på henne. Visst har det blivit lite lättare de senaste dagarna men oftast följer en sån stund av ett större återfall av djupare sorg. De första dagarna, tom veckan, var relativt okej, kanske någon overklighetskänsla blandat med chock och förnekelse. Men efter en vecka var sorgen och framförallt saknaden enorm. Det var bra att jag åkte iväg till Norge den första veckan och bara fick vara med släkten utan krav på någonting, för jag hade aldrig orkat en normal vardag. Första dagen på jobbet var hemsk, jag skakade och grät och kunde inte fokusera någonting på vad jag skulle göra. Tacksam över kollegor som själva förlorat sina vänner och som ställde upp, en kille tog med mig ut på lunchen för promenad och det har vi fortsatt med sedan dess. Första veckan på jobbet var jag hemma min vanliga lediga onsdag men det slutade i smärre katastrof då jag kunde vältra mig i sorg alldeles för mycket och när sambon kom hem visade det sig att jag inte hade ätit eller druckit på hela dagen, och vi kom fram till att rutiner bland folk kanske ändå var bättre. För även om aptiten inte finns där så är det lättare i ett normalt sammanhang bland andra att börja äta. 

Så otroligt saknad 💔💔
Jag har till idag inte ens lagat en handfull måltider själv, mot det normala att jag oftast lagar all mat. Försökte en kväll steka halloumiburgare men fick sån ångest över att ingen Nässla kom springandes när jag klippte i ostförpackningen. De första veckorna klarade jag inte av att ta ett enda beslut och frågan om vad jag ville ha att äta fick mig bara att bli förtvivlad - jag kunde inte bestämma något. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig om jag inte haft en sambo vid den här tiden. Han har hållit ställningarna rent logistiskt i hemmet, lagat mat eller åtminstone sett till att det finns mackor att göra. Men han har svårt för att låta mig vara ledsen och med det vill han ogärna prata om vad som hänt eller hur jag känner, vilket jag vill göra. Jag vill inte bara låtsas om som Nässla aldrig funnits, men så fort jag tar upp det eller hur ledsen jag är så viker samtalet iväg på något annat. Jag tror att det leder till att jag frossar i sorg när jag är själv istället, men jag vet inte. Som tur är har jag andra vänner, som förlorat och VET att sorgen finns kvar och där vältrar jag mig ibland. 

Den fysiska situationen med allt som hände kunde inte varit bättre. Jag har inget dåligt samvete för att jag väntade för länge (för det kom ganska akut), jag hade inget annat val och allt det där. Vilket är skönt, för som jag förstår det så ingår det i sorgen att känna skuld också. Men jag saknar bara. Tycker synd om mig själv att det är slut. Klarar inte av att så många bryr sig och frågar hur jag mår och blir ledsen över deras omtanke (när jag ser på dem att de förstår min sorg och verkligen bryr sig om hur jag mår). Blir förtvivlad över tanken att det på riktigt aldrig mer kommer igen. Jag har gråtit på sätt jag inte trodde jag kunde. Jag har gråtit mängder jag inte trodde var fysiskt möjligt och det känns som det inte på långa vägar börjar ta slut. Sorgen har avtagit, men inte saknaden och det är långt ifrån bra. En stor hjälp har varit litteratur jag läst, bland annat "Att förlora en hund" av Mickie Gustavsson. 

Precis så, vi vet att vi ska leva längre än våra hundar när vi skaffar dem, men vad hjälper det?
Varje plats, hur obetydlig den än varit i sammanhanget med Nässla, skapar en form av sorg bara för att hon har existerat där. Jag skulle åka och hämta mamma i Uppsala efter en operation och sorgen drabbade mig för att Nässla inte var med, hon brukade ju vara med alla andra gånger vi hälsat på mamma på sjukhuset där. Jag åker förbi någon glänta jag en gång parkerat på för att rasta henne och får magknip. Våran egen skog har jag inte ens orkat ta mig upp i. Jag har passerat och känner direkt ångest så det får vänta. Som tur är har vi ju tagit många promenader utan hund så många platser jag passerar på promenaderna är relaterade till att gå själv och det går oftast bra, för det enda jag klarat av den senaste månaden har varit att gå. 

Jag har dömt en rallytävling på klubben och klarade av det betydligt bättre än vad jag trodde. Trodde det skulle vara tufft att se alla hundar, men insåg snart att det är inte där mitt problem ligger. Jag känner ingen avund mot att andra får ha sina hundar kvar när jag sörjer och jag förknippar inte andra hundar med min egen. Jag kan gosa och säga hej utan att för den sakens skull sakna min egen (det gör jag ändå, fast utan relation till en annan hund). Däremot efter tävlingen när jag kom hem på kvällen fick jag sån ångestattack att jag inte sov på hela natten. Det var okej på plats, men tydligen inte mentalt ändå. Tanken på att vi aldrig mer ska ut på rallyplan tillsammans, eller någonting tillsammans, slog tillbaka med all kraft när tankarna hann komma tillbaka. 

Jag har blivit störd på människor i min omgivning, både med och utan egen hund, som (i min värld) slutat bry sig och gått vidare. Som försöker trösta med att hon har det bra nu. Jag vill bara skrika att hon hade det inte dåligt! Och det spelar ingen roll att hon har det bra- JAG har det inte bra. Och hur kan hon ha det bra utan mig, vi hör ihop. Jens och Bitte bad mig komma till Bitte och vara med när de tränar så jag kan få se Fina jobba (eftersom tanken fortfarande är att jag ska ha valp efter henne, om allt går vägen) men det finns inte en chans att jag orkar. Hur ska jag kunna vara i ett sånt sammanhang utan Nässla? Med hennes syskon? Nej det får vänta. 

Det finns så många tankar kvar att skriva ner men det här får räcka för denna gång. Om du läst hela vägen vill jag ändå få med att allt verkligen inte är nattsvart hela tiden. Jag distraheras av det mesta i livet och allt rullar ju på och vardagen är hyfsat normal, bortsett från att jag inte kan laga mat och inte somnar utan distraktion. Jag ser framåt och vet att det snart kommer en längtan efter valp (fast undrar hur man ska orka med fler förluster?) men låter mig ändå sakna mer och ta min tid. 

tisdag 26 mars 2019

Min bästa vän finns inte längre

Jag vet inte ens hur man börjar ett sånt här inlägg, men jag vet att det kommer svida och det är en del av processen för mig. Men som rubriken säger, Nässla finns inte längre med oss och det är bara en så stor sorg. 

För mindre än två veckor sedan var vi ute på tur i skogen, vi gick över en mil och lunchade ute i regnet. 
Nässla röjde som en tioåring sig bör och hoppade upp och ner på stenar som vanligt. 
Och så flöt vardagen på. Inga direkta konstigheter förutom att Nässla hostat lite på mornarna. Kennelhosta tänkte jag och isolerade henne, fast kände ändå att det var lite konstigt då vi inte ens egentligen hängt med andra hundar och de vi träffade alla klarade sig fint utan hosta. Efter någon vecka utan att det fick över tänkte jag att det var något fel på hennes hals, hon började också hulka som att hon skulle kräkas, utan att något kom upp. Då tänkte jag att kanske har hon fått någon tumör i halsen, hon har ju ändå blivit lite flåsigare senaste åren och bokade tid med onkologavdelningen på Strömsholm, fortfarande med gott mod eftersom hon var så pigg och glad ändå. Lite ledsen över att vi inte fick tid förrän 4 april men tänkte ändå att det passade sig ganska bra eftersom vi skulle åka till Norska fjällen veckan innan. Tänkte att hostan åtminstone inte blivit värre och det nog skulle gå bra. Kanske hade vi sån tur att det bara var en liten tumör som växt till sig som tom skulle gå att opereras, hon var ju så fräsch i övrigt!

Sen i slutet av veckan som var så tyckte jag att hon var lite väl trött och i söndags ville hon inte ens gå i skogen, trots att hon var lös. Hon satte sig bara och ville gå tillbaka hem efter några hundra meter. Där och då förstod jag och jag bara började gråta. Jag har alltid tänkt att det Memea Mohlin skriver i någon bok, att man ska skriva kontrakt med sig själv när hunden kommer hem på när det är dags att avsluta, för det är enklare att vara objektiv med en valp än när relationen finns. Och mitt kontrakt har alltid varit att Nässla har inget bra liv om hon inte kan springa i skogen. Och nu orkade hon inte det. Vi gick till vår glänta för rastning några gånger under dagen men hon ville egentligen inte ens det och väl där gick hon bara bakom mig, istället för att gräva tryffel som varit så otroligt viktigt innan dess. Hennes mat blandades ut med färskfoder för att hon skulle vilja äta då hon ratade sin vanliga mat och hon drack massor. Varje gång vi gick ut grät jag och bestämde att på måndagen skulle jag ringa strömsholm och se om vi kunde få komma på röntgen. Det var en tuff kväll och på morgonen studsade jag upp för att se hur hon var. Jag blev helt ställd för hon var så pigg! Sprang ut och rullade sig i frosten, sprang längs med gatan redo att göra i från sig. Fortsatte runt på vår morgonrunda glad och lycklig, hittade en boll som hon busade med mig med. Jag blev helt ställd, var det bara en liten inflammation kanske? Och "bara" någon knöl som skulle gå att ta bort? 

Hemma igen till frukosten funderade jag på om jag skulle ringa eller inte, men när hon ratade en bit ost och spottade ut blodpuddingen var det inte längre någon fundering. Jag ringde akut och utan att egentligen berätta alla symptom tyckte de att jag skulle komma in akut och förbereda mig för det värsta. När man ska komma in akut behöver man inte komma någon speciell tid utan de sa att jag kunde komma in efter 8 för då är det ju ingen jouravgift. På vägen bestämde jag mig iallafall för att stanna vid hundbadet och låta henne bada. 
Nässla hoppade ur, jagade lite gäss, badade, rullade sig och grävde lite, sen verkade hon nöjd och vi åkte vidare. Väl framme var det en första koll, och veterinären lyssnade på lungor och hjärta. Hjärtat lät bra men hon sa att andningen var ansträngd och föreslog röntgen vilket var precis det jag själv ville. I min fantasi så hade hon skelettcancer som spridit sig till lungorna som metastaser och det ville jag ju få avfärdat genom en röntgen. Snälla söta Nässla när vi kommer in på röntgen hoppar upp själv på bordet och vi tar bilderna. Jag ser på sköterskan efter att hon fotat att hon fick något annat i blicken (eller inbillade jag mig?) och efter det fick vi gå tillbaka till rummet. Jag satte mig på golvet med Nässla som somnade under tiden vi väntade och jag förstod verkligen att hon var trött på riktigt. Hon brukar inte slappna av hos veterinären, även om hon kan lägga sig reser hon sig fort för att vi ska gå därifrån, men nu sov hon. Veterinären kom in och visade bilden på lungorna, som hade en massa av något som inte skulle vara där. Man visste inte vad det var, men oavsett så gick det inte att göra något åt det, de var inte intresserade av att sätta igång någon behandling med cortison, utan mitt enda val var egentligen att välja tidpunkt. Vi kunde få åka hem och tänka på saken med lite hostmedicin. För mig var inte ens det ett val, jag vill inte ha fler promenader av ångest eller en natt där jag vet att hon bara finns för min skull. Så jag valde att hon skulle få somna in där och då. Det gick lugnt till, veterinären hämtade papper som jag fyllde i, Nässla låg kvar längs mitt ben, så vi alltid sover tillsammans, och sen fick hon första sprutan för att somna. Hon tittade till på sprutan och la sen huvudet över min fot, också en helt vanlig sovställning. Sen somnade hon och veterinären gav henne de andra två sprutorna som gjorde att hjärtat slutat slå. Hon lämnade mig med Nässla så fick jag gå när jag kände mig klar. När är man ens klar i en sån situation? 

Efter en stund fanns det inte mer för mig där och jag gick. Ångest i bilen på vägen hem, hur kan jag lämna henne kvar där? Tomas skulle också åka hem så vi skulle ta hand om varandra. Vi grät en stund tillsammans, meddelade närmaste kretsen och efter några timmar bestämde vi oss för att åka in till Eskilstuna och ta en promenad i ett spår, vädret var fint och vi behövde byta miljö. Där började det kännas bra igen och jag kände att om det känns så här så kommer det att gå bra trots allt. Vi bestämde oss för att gå halva turen, ta en paus och skriva ut ett gemensamt inlägg på Facebook för att riva av plåstret, och när vi suttit ett tag efter det gick vi vidare. Så tungt, men ändå många fina minnen vi pratade om. Mycket tårar men inte den här tunga trycket. Jag tänkte att jag har ju förberett mig för det här i två års tid, för sedan förra gången hon var så dålig och jag okynnighetsgooglade symptom så har jag mentalt förberett mig för att den här dagen ska komma. Jag har njutit av alla dagar ihop, valt bort semestrar för att ta tillvara på alla dagar och tyvärr även lagt energi på att gråta och vara ledsen för vad som komma skall. Så med det tänkte jag att kanske har jag gått igenom en stor del av sorgeprocessen. Med det sagt så var det ingen lätt dag igår, men både jag och Tomas kände att det ändå gick lättare än vi tänkt. Vi klarade inte av att läsa några kommentarer på inlägget och när vi stängde av TV:n visste vi inte vad vi skulle ta oss till, men ändå inte bottenlös sorg. Men sen vaknade vi idag och helvete vad ont det gör. Sorgen är så stark att det inte går att klämma förbi någon matbit, för sorgen tar upp all plats i magen och bröstet. Det spelar ingen roll att vi uppehåller oss med annat för att distrahera, för smärtan ligger där fysiskt i våra kroppar och gör ont vare sig vi tänker på henne eller inte. Och den här dagen var tusen gånger tyngre än gårdagen. 

Några har hört av sig och försökt trösta med att nu har hon det bra och ingen smärta, men det är inte det som något handlar om! Hon har alltid haft det bra, hon har inte gått i veckor med smärta utan sorgen handlar bara om ren och skär egoism! Vi saknar henne! Det spelar ingen roll att hon inte lider nu, eller att hon haft det bra hela livet - hon saknas oss ändå! Vi är inte redo. Vi kommer aldrig bli redo. Jag VET att hon hade ett suveränt liv och fick härja in i det sista, tom den sista morgonpromenaden var full med bus och hon kunde inte fått ett bättre avslut. Det fanns inga alternativ och jag valde inte fel, vare sig med att åka in eller att ta beslutet att somna in. Det finns ingen ångest i den frågan, det är bara vår egen saknad som vi tillåter oss att ha nu. 

I morgon var det ju meningen att jag och Nässla tillsammans skulle åka till Norska fjällen, men jag åker ändå, då miljöombyte kan vara bra. Positivt i situationen att jag hade semester inbokad och får tid för återhämtning själv och distraktion med hela tjocka släkten, att vara i en miljö där jag inte väntar mig henne överallt kanske kan hjälpa. Fast vem försöker jag lura? På de här 10,5 åren har vi inte varit ifrån varandra mer än två månader. Sen har vi suttit ihop som en enhet med max 30 meter mellan oss. Det är som att hon är en kroppsdel på mig. Det går inte att lura med en ny miljö. Jag kan inte ta in att hon bara ska vara ett minne numera. 

onsdag 20 mars 2019

Domaruppdrag hos Cavaliersällskapet NKL FKL 17 mars 2019

Ibland vet jag inte om jag tänker när jag svarar ja på ett domaruppdrag, som det hos Cavaliersällskapet i Dog-O-Rama hundhallen. Inte för att det är något fel att döma för just dem, men det ligger i Karlstad, vilket är två timmar hemifrån, längre än vad jag åker och tävlar (okej, Höganäs förra året och Skellefteå i år, men övernattningar är en annan sak). Till råga på det så blev det ju snöstorm under söndagsmorgonen så förutom att jag gick upp klockan 4 på morgonen så satt jag som en spänd fiol halva resan. 

Började med det svåra, en nkl bana på 10 x 15 meter. Det är jättelitet, men lyckades få till det. 25 ekipage skulle dömas och det svåra här var nog själva miljön, alltid svårt för orutinerade hundar att tävla inne. 18 st (72%) fick kvalificerande resultat. Vann gjorde en kelpie med 100 poäng, tvåa var en tollare på 99 poäng och två stycken delade på tredjeplatsen med 97 poäng, en flatt och en BC. 
Sen blev det en lång paus då Chatrine skulle döma nästa gäng NKL, så jag passade på att gå ut och gå i solen, jag har nämligen en liten utmaning mot mig själv att jag ska snitta en mil om dagen. Då får man passa på när tillfälle ges eftersom halva dagen spenderades i bilen. 

På FKL öppnades banan upp och vi fick lite mer yta, och tur var väl det. Det som många hade svårt med här var faktiskt sitt, ligg, stå och det var nog många som blev av med tio poäng där. Men av de 25 startande var det 15 som fick kvalificerande resultat (60%) och vann gjorde en löptiksgolden på 100 poäng, tvåa var en sheltie på 99 och trea en till golden på 98 poäng. 

Trevliga arrangörer, men jag försöker nog hålla mig lite närmare framöver 😑


onsdag 13 mars 2019

Domaruppdrag på Kungsörs BHK Fortsättningsklass 18 februari 2019

Årets första egna uppdrag kombinerat med arrangemang blev ett tufft uppdrag med många startande i fortsättningsklass. När man planerar och det står sluttid 21:40 tänker man att det ska gå, men sen väl på plats är det faktiskt lite tufft. Flera tävlande som hade starka känslor kring tävlandet och även en anmälan för oacceptabelt beteende gjorde det hela extremt påfrestande och vi var ganska glada när kvällen var slut och vi kunde åka hem. (Fast det blev värre, på söndagen samma vecka arrangerade vi en freestyletävling som pågick i 14 timmar, då var vi lagom möra..). 

I vilket fall, vi var två domare på plats och jag dömde den här banan: 
Tror inte det var något som var särskilt svårt utan det var bara lite otur hos vissa som kostade dyra poäng. En del diskningar, några som ångrade sig och gick in med kopplad hund, någon annan som lyfte upp hunden när den fortfarande var innanför planen men av de 39 startande var det 23 som fick kvalificerande resultat (58%). Vann med full pott gjorde en rottis, tätt följt av tre stycken tvåor på 99 poäng; en blandis, en finsk lapphund och en sheltie. 

Nu är det inte jättelångt kvar till nästa domaruppdrag, på söndag dömer jag åt Cavaliersällskapet en NKL och FKL och på tisdagen därpå arrangerar vi egen tävling i NKL. 

Domaruppdrag på Fagersta KK

I början av året fick jag förfrågan av Marketta på Fagersta KK om jag skulle kunna stå stand by utifall att hon skulle få hoppa in på operation den veckan hon egentligen skulle döma deras tävling. Det visade sig vara ett klokt val av henne för hon blev kallad till operation och jag åkte upp och dömde två avancerad klass hos dem. 

Började med denna bana: 
AKL A
Min upplevelse var att det var på slutet det tjorvade till sig lite, framförallt med 123 steg. Av de 20 som kom till start var det 5 stycken (25%) som fick kvalificerande resultat. Vann gjorde en Stabyhoun på 90 poäng, följt av en malle och en borderterrier. 

På eftermiddagen var det en helt ny bana, som såg ut så här: 
Den tycker jag ser svårare ut, men kanske hade de blivit lite varma i kläderna eller så var det deras grej, men här fick 10 av de 19 startande kvalificerande poäng (50%). Vann gjorde en dansk svensk gårdshund med 98 poäng, tätt följt av en australiensk terrier och en berner sennen (alltså mixen av raser 😍 ) 

We are back!

Världens sämsta bloggare för tillfället, men idag kom inspirationen och jag orkar krypa in och vinka att vi lever! Vi lever och mår bra dessutom, men bloggen har behövt stå tillbaka. Vi har inte gjort så jättemycket, lullar i skogen, hänger på klubben och arrangerar tävlingar för fullt. Vi hänger på mitt jobb långa dagar och har bokfört en hel del när vi sen kommer hem. Men nu har jag brutit trenden så jag tror ni kommer få se oss oftare än så här framöver åtminstone. So long så länge!