Stackars Sirap

I fredags var jag ju så klart pepp efter kursen och skulle träna lite fjärr på min lunch. Tyckte att Sirap betedde sig lite konstigt vid läggandet, såg nästan ut som att hon skakade och hon studsade snabbt upp igen. Hon ville inte riktigt heller lägga sig, som en känslig hund vid blött underlag. Jag tyckte det var konstigt, men kunde liksom inte känna att magen kändes svullen eller något annat fel. På kvällen/natten kräktes hon upp sin middag och behövde gå ut, det var inget allvarligt med magen, bara pyttelite diarre, tänkte att det var för att hon fått mycket ben under dagen. 

Katten ville äta upp hennes mat

På morgonen spädde jag ut hennes mat med lite katt-blötfoder för att hon skulle äta, då hon vart lite kinkig pga skendräktighet och jag inte vill att hon ska kräkas. Vi skulle dessutom på jakt så viktigt att hon hade energi. Hon fick i sig lite, säkert mest pga konkurrens till Molly, men efter en stund kräktes hon upp maten igen. Jag gav återbud till jakten och avvaktade. Efter ett tag kräktes hon upp en godbit jag gett henne när jag skulle kolla att hon inte hade flytningar (som hon inte hade) och senare kräktes hon galla och till slut stod hon och hulkade. Jag ringde till Strömsholm vid 10 och de sa att jag kunde iaf kolla in och få henne kollad av en djurvårdare då jag troligtvis inte skulle få tid hos en veterinär om jag avvaktade till eftermiddagen. Jag åkte in. Först fick vi träffa en vårdare och han sa att vi skulle träffa en veterinär. På Strömsholm kändes hon piggare, och efter två timmars väntan på veterinären funderade jag på om vi inte skulle åka hem ändå. Men när hon inte ens ville dricka vatten så stannade vi kvar. Veterinären skickade in oss på ultraljud på magen och satte henne även på dropp under tiden vi väntade på vår tur. Hon tyckte att hon hade lite låg puls, även om hon inte var uttorkad.  

Nu trött med dropp

Vi fick sen gå in och göra ett ultraljud för att kolla på livmoder och tarmar. Livmodern såg fin ut men tarmarna var fyllda med diarré som behövde komma ut. Sedan noterade de att hon hade en ca 1 cm stor förändring på mjälten som vi måste kolla upp sen, men det gör man inte akut. Vi fick gå tillbaka till vårt rum för att återuppta droppet och vänta på provsvar och veterinär i ytterligare en timma. Jag började störtgråta för en förändring på mjälten är för mig en dödsdom, och en snabb sådan. Veterinären kom och sa att proverna såg bra ut, hon ska få medicin utskrivet mot illamående och tabletter med hem mot magknip, så ska det gå över inom 5 dagar. Sedan får jag boka tid för mjälten separat då det inte är något som hanteras under akuttiden. 

Vi kom hem ganska sent och Sirap var inte intresserad av att äta eller dricka, men hade iaf nu ett litet lager från dropp. I går, dvs dagen efter, ville hon fortsatt inte äta eller dricka och jag fick mata henne med en spruta där jag hade vatten med lite utspätt blötfoder. Fick inte i henne så mycket, kanske 5 dl på hela dagen, men hon bajsade inte så mycket heller. Hon var trött och ville bara sova och ihop med tanken om mjälten var jag helt knäckt. Det är svårt att se positivt på framtiden när hunden redan nu ser ut att vara döende. På kvällen började hon åtminstone lägga sig i soffan och ta våra platser i fåtöljen efter att vi flyttat på oss, vilket är en liten subtil signal, men ändå i rätt riktning. Om hon skulle fortsätta matvägra som idag skulle jag ringa Strömsholm. 

I morse var hon mycket piggade och tittade en sväng på maten som presenterades, men valde att avstå. Efter att jag själv ätit kom jag med någon bit till henne i soffan och då åt hon två tuggor - glädjen! Sen gick vi ut för att se om hon skulle göra ifrån sig, men nej, däremot ville hon ner i källaren (där finns massa gotte). Jag ville inte ge henne något men gav henne apporten och åh så glad hon blev. Ut och busade med den och när jag bytte till mig den busade jag upp min belöning i handen och hon åt den snabbt, vilket bara var hennes skonkost. Nu har hon ätit de små portionerna jag har serverat och det känns som vi är på rätt väg. 

Jag har ringt Strömsholm om tid för nytt ultraljud för att kolla upp förändringen. Jag har en stor del i mig som fortfarande ser det som en dödsdom, och jag planerar inte för att vi kommer ut och tävla något mer eller annat i den stilen, men däremot har jag en del av mig som tänker att det går att amputera mjälten nu när vi sett det i god tid och vi kan leva vidare några år till tillsammans. Jag vill liksom inte ens tänka mig alternativet. 

 

Simträning

Noterade av en slump att vi fått ett hundsim till Västmanland (förutom Strömsholm, som inte är helt tillgänglig om det inte handlar om rehab). Lyxigt värre och det måste vi passa på att utnyttja bestämde sig jag och Tess som bokade körkortet med kompispris. Hundarna orkar ju inte simma en timma ändå, så passar ganska bra att dela på det och få ner priset. 

Paus i simmandet

Sirap gjorde första gången bra, andra blev riktigt dålig och hon fick lite panik av att tvingas ner. Tredje gången med instruktör gick det lite bättre, men hon fick inte riktigt något sug på att bada, däremot har hon suttit bredvid och varit rabiat. Så är hon ju inte vid vatten generellt och eftersom hon egentligen inte ens vill i fattar jag inte vad det grundar sig i. I vilket fall. vi har inte hunnit med några fler pass sen vi fick vårt "tillstånd" att simma själva, men vi ska nog få till det snart och göra det lite lugnare och klokare på egen hand.  

Även vibb och gångband finns att nyttja under
tiden de andra hundarna simmar. 

Hur det går med allergin

Den som har hjärnan med sig kanske undrar hur det kan komma sig att vi tävlade trots att vi går på utredning. Jo, då har jag lite uppdatering att komma med, vi har nämligen avslutat medicineringen på eget bevåg. 

När vi var i Eksjö första gången var Sirap skendräktig och åt inte knappt. Eftersom hon inte åt så fick jag inte heller i henne sin medicin, men märkte att hon inte verkade ha någon klåda ändå. Så en tanke (och förhoppning!) väcktes och  jag rådfrågade Susann om jag skulle testa teorin om att hon kanske är allergisk mot just allergifodret. Eftersom hon själv har hund som är allergisk mot det så uppmuntrade hon mig att testa, så vi gick över på ris + nöt under en tid för att rensa ur kroppen. De första dagarna kliade hon lite, men troligtvis för att fodret fanns kvar i systemet (enligt mina förhoppningar). Efter 14 dagar, då hon inte kliat sig på ett tag, gav jag allergifodret, vilket gick bra i ett par dagar, men efter ungefär 5 dagar var alla symptom tillbaka. Slutade direkt och klådan avtog. 

Så, nu känns det som att jag kan anta att hon är allergisk mot fodret och (förhoppningsvis) inte mot något i luften, som kvalster eller damm. För rent har vi inte haft det denna tid. Så jag kommer avboka min tid hos veterinären för ett pricktest och bespara mig alla de tusenlappar det skulle kosta. För ett pricktest visar alltid något, vilket innebär att man går på de allergener som hon reagerar mest på. Med andra ord, vi skulle kunna bli medicinerade för både damm och kvalster, trots att hon nu uppenbarligen inte reagerar på det. Att hon är allergisk mot allergifodret förklarar varför hon reagerade direkt hon slutade med medicinen innan provokationen.. 

I vilket fall, jag ropar inte hej än, men hyser stor förhoppning om att det bara är något födoämne. Jag ska dubbelkolla fodret genom att testa det igen om någon vecka för att se om resultatet blir detsamma. Jag har dessutom fryst in fodret för att se så det inte beror på kvalster i fodret. Så vi får se. 

Oavsett vilket så är hon ju nu utan medicinering vilket innebär att vi får tävla! Jag har mentalt gått bananas över detta, men stoppas (turligt nog) av att kalendern är fullproppad (av vad? Jag dömer ju bara en gång i höst?!). Jag har hittat en kvällstävling i rallylydnad som vi är anmälda till, så jag hoppas vi kommer med. Sedan kommer jag nog tävla alla KM vi har i höst i flatklubben: utställning (inoff), viltspår (ÖKL officiellt, första spåret i den klassen) och slutligen jakt (inoff WT). Den sista har vi tur på, den är tre dagar före hennes två-årsdag vilket innebär att hon får starta i UKL. 

Ja, som ni ser, tur att min kalender ändå är full 😅

Trail Fail

I går var det dags för det sista besöket i del 1 på utredningen om Siraps allergi hos Evidensia Kungens Kurva. Tyvärr så var vår ordinarie veterinär sjuk och jag tackade ja till att ta en annan vet, vilket inte kändes lika bra väl på plats. Det första hon föreslog var att vi skulle byta läkemedel, och ja, det kanske är bra, men bara så där? Sen undrade hon vad jag trodde det var. Ja, inte skulle jag betala 1300 kronor för att själv gissa? Men jag fick åtminstone svar på de frågor jag skrivit upp och 200 tabletter utskrivna till nästa gång. Fick även en broschyr som talade om att pricktest kostar minst 8000 kronor, lika bra det så slipper man få en chock på plats.. (Jag betalar alltid med kreditkort och gör ansökan själv pga lite snål och också att jag får för mig att de är noggrannare att bekräfta kostnaderna innan då. Och ja, får poäng på mina köp hos kreditgivaren). 

Siraps öga blev så dåligt under provokationen att jag var tvungen att börja behandla med läkemedel innan vi var klara. Om det beror på att hon hade tre veckors redan påbyggd klåda från "den andra" allergin, eller om det tillkom av fodret vet jag inte. Hon fick ingen ökad klåda, bara ett "påbyggt" sår. Däremot fick hon lite dåligt öra när vi började med fodret. Så nästa steg är att under tiden vi väntar på pricktestet är att göra små provokationer under två veckor i stöten där jag fotar öron och tassar innan och efter, med respektive protein som jag är intresserad av att kunna tillföra hennes kost. Sen kommer hon ju gå på medicin så om det visar något vet vi ju inte. 

Men vad har det här med trail undrar nu ni? Jo, i normala fall brukar jag passa på att åka till Jens efter veterinärbesöken, men då han skulle in till stan och få sin andra spruta (yeay!) och utföra lite andra ärenden så fick jag hitta på något själv. Så jag letade vandringsleder längs vägen och hittade en som hängde ihop med Täljeleden, en led jag gick för många år sedan och tyckte var rätt trevlig (förutom att den bara försvann rätt som det var in i en motorväg?). Men, det blev (som Susann skulle uttryckt det) ett riktigt Trail Fail. 

Jag parkerade vid något bad/nedlagd (?) camping och började gå söderut. Tänkte att spåren nog är blöta efter det ihärdiga regnet och tog på mig kängorna. Det första jag gjorde var att möta två karlar i typ finkläder och blev lite fundersam över om jag missbedömde vägen SÅ mycket? Men jag gissade att de inte vandrat runt 1,2 mil och säkert bara kommit anslutande, så jag körde på de alldeles för tunga och varma kängorna. 

Först var det en himla massa elljusspår. Inte så upphetsande.

Lite besviken över bristen på sjön och att jag fick gå längs med en helt vanlig grusväg jättelänge tog jag min utelunch. Har kommit på att det blir sååå gott med tacobröd som innehåller Keso supermini blandat med typ legymsallad, pärsons vegoskivor och lite grönsaker. Så den muntrade upp lite. 

Ledens namn för den som vill undvika

Efter en låååång grusväg kom vi fram till ett riktigt antiklimax, en byggarbetsplats och omdirigering. Till en ännu längre asfaltsväg. 

Efter en evighet på asfalten hittade vi åtminstone in i skogen igen och kunde äntligen börja njuta av det som var meningen. Det var också här den gick ihop med Täljeleden. 

Nä hörni, den här vandringen fick inte ens en känga av fem möjliga. Möjligtvis hade jag kunnat ge den en gympasko som hade gått alldeles utmärkt att gå i. 

Provokation på allergiutredningen

För drygt två veckor sedan slutade vi med medicineringen för Siraps allergi, då vi skulle ha två rena veckor innan provokationen skulle starta. Tyvärr fick Sirap tillbaka sin klåda redan efter någon dag och då blev det ganska tydligt att det handlar om omgivningsallergi. Det är ju troligtvis både svårare att undvika och dyrare att behandla så det kändes inte muntert när jag var hos veterinären och de bekräftade just dessa farhågor. Vi startade ändå en provokation av foder för att se att hon inte har det också (håll tummarna, jag orkar inte båda!)

På väg hem från veterinären, tankar energi i skogen
efter tråkiga besked

Så om två veckor ska vi upp igen för att se om hon reagerat på kosten, och sedan blir det medicinering fram till höst då vi kan göra ett pricktest. De har genom erfarenhet kommit fram till att resultaten blir bäst då iom att det inte är pollen ute då, men det känns som en evighet kvar innan vi kan börja se framåt mot ett aktivt tävlingsliv (om det ens kommer bli möjligt?). 

 

Vår nya karriär

Efter att Sirap fick OK på höfter och armbågar har jag planerat vår barmarkskarriär in i minsta detalj! Vi ska skaffa oss en gravity scooter och ta oss ut på mysiga gemensamma träningsrundor. Började med att beställa en sele, som satt jättebra. Sen var det dags för ett träningspass, där jag insåg att jag kunde kört drag med ett retrieverkoppel, för hon skulle ju minsann inte dra! Nejdå, vår karriär gick ner i diket direkt. 

Det blev lite mer av ett Weight pull pass för matten så att säga..  

Nejdå, skojar bara, vi fick faktiskt till typ 80 meter av riktigt fint springande, tyvärr var jag tvungen att springa skitfort för att hålla ett bra tempo för henne så det var ganska plågsamt för mig. Ska vara hundvakt om ett par veckor till en springande labradåre, då ska jag passa på att nyttja honom för lite draghjälp på henne. Kommer väl dö på kuppen, men det är det säkert värt. 

Idag såg jag att hon börjat löpa, så det kan förklara hennes slöhet och oengagemang över att bära dummys också. Jaja, tänka sig att hon hade fina höfter trots att hon var nära löp, det är väl bra :) 

Leder UA

Redan dagen efter röntgen fick jag detta härliga besked! 

Fanns väl inget bättre sätt att fira än att gå raka vägen och beställa en sele från Sundpro? Idag kom den och om det inte vore för att det är två grader och regn ute så hade vi redan varit ute och testat men nån måtta på min energi finns det. 

Planen är att skaffa en gravity scooter och köra barmarksdrag. Vi får se om det finns komponenter inne eller om det är slut på lager helt, det verkar ju vara allmänt brist på det mesta just nu. Sen visar det sig om drag och spring är något för Sirap men jag tror det, hon går fort igång när man tar några löparsteg så det ska bli kul att prova och förhoppningsvis också komma igång! 

Munkorg

Att göra en alllergiutredning på en matglad och snål hund är verkligen inte det lättaste när det kommer till att inte få i sig annat protein. Inte ur vårt egna perspektiv som att hon inte vill äta fodret, tvärtom älskar hon sin mat och jobbar utan problem för det. Hon är dessutom bra i magen och går enkelt att mata med tabletter (bara att lägga på maten så äter hon dem). Men problemet är vad som går att hitta ute! Främst skit, som hon inte är tokig i men rätt som det är kan sätta i sig. Förutom det så kan man ju hitta lite annat ute, som i morse när hon fick nos på en köttbit vid en grillplats. Som tur är har jag köpt munkorg av nätvariant som hon har när hon är lös eller på suspekta områden. 

Köttbit i nätet 

Hon kan stoppa saker i ”munnen” men de fastnar i nätet, så denna fiskade vi tack och lov ut. 

Allergiutredning

Ja, som rubriken lyder, nu är det dags för allergiutredning. Ska dra hela historien, som jag inte skrivit om alls tidigare, då jag lever enligt devisen om man inte pratar om det så finns det inte.. Nejdå, så är det inte, men jag har inte velat älta det så här, men nu utreder vi på riktigt och en plan finns, med det även lite mer gott mot. 

Det har aldrig varit särskilt illa, hon var röd i örat vid valpbesiktningen och fick med ett medel hem för att behandla det. På det foder hon fick med sig hem var hon dock konstant dålig i magen (hela december var fullt av små bajsfyllda grässtrån på hela tomten, eftersom det inte heller regnade bort), åt sin egen skit maniskt och var svinhungrig. Så när det tog slut bytte jag till ett annat och det blev mycket bättre på magfronten, men det kändes som att jag uppnådde 85% av perfektion bara. Ibland lite rött i öronen osv. Det lilla extra saknades och efter ett halvår gick jag över på färskfoder, som ska vara räddningen på allt. Hon var också väldigt rinnig i ögoat och vi sökte för att kolla så det inte var något fysiskt fel i ögat, då ett inre ögonlock såg lite tajt ut. 

När jag gick över på färskfoder så fortsatte jag ändå belöna med allt annat jag hade tillgång till, och vid ett tillfälle sen var hon röd runt ögat och sårig i örat, och bestämde mig då för att sluta med allt förutom nöt och kyckling (som var basen i det foder Sirap fick). Inget godis som till 80% består av kyckling och resten beståndsdelar, utan bara rent kött. Det blev genast bättre och jag tänkte att nu löser det sig. Vi var också till veterinären och de tog skrapprov för demodex, hittade inget men gav nexgard ändå. Eftersom det blev bättre tänkte vi att det nog var demodex ändå. Fortsatte ändå med ren kost.

Men så fick hon ju sin unghundstumör och i samband med att den började växa fick hon även en stark klåda kring ögonen. Kanske mest att det faktiskt började rinna och när hon var blöt kliade hon sig, och till slut såg hon ut så här:

Rodnad kring ögat och vaknar på nätterna för att klia sig. Vi provade med en till nexgard, det blev lite bättre, men när det var dags för nästa tablett hände ingenting. Så då valde jag att kontakta en specialist dermatolog. Ringde först ner till Vetaderm i Skåne och tänkte boka tid, men de sa ifrån och menar att jag inte kommer orka åka ner alla de gånger som krävs för att följa upp och det riskerar att bli avbrutet när hunden blir bättre (men innan allt är klart), och jag fick istället lite namn på kompetenta dermatologer häromkring att kontakta. Började med Norrköping, men de tyckte jag borde testa mer hos min befintliga veterinär men när jag ringde Evidensia Stockholm Södra djursjukhus hade jag tur och fick en avbokad tid bara någon vecka fram! Så vi var där i onsdags och träffade Cecilia Friberg och en assisten till henne och det kändes så bra. I nästan två timmar var vi där, Sirap fick en grundlig genomgång och jag fick en grundlig förklaring av allt. Hon hittade liten liten tendens till svamp på en anslutning till en klo, inflammation i örat samt det uppenbara kring ögonen. Just den eventuella svampen valde vi att inte behandla nu för sig, för att inte trigga igång ett intresse hos Sirap, då hon inte slickar på sina tassar idag, förhoppningsvis går det över med behandlingen som sker i kroppen. 

Så i morgon är det dags att köra igång helt på elimineringskosten, vi har haft en veckas övergång nu. Sen blir det 8 veckor med den kosten som mat, godis och tuggben, vilket känns supertråkigt, men behövligt. Som tur är ÄLSKAR hon sitt foder. Så pass att alla de 7 tabletterna hon får dagligen just nu bara är att lägga ovanpå torrfodret och det ändå åker ner i magen.. Dessutom har både vi och vår omgivning vant sig med att inte ge henne något mer än hennes godis vilket också underlättar, även om det inte känts lika kritiskt tidigare. Ögonen har inte rodnat eller runnit alls senaste veckan och hon mår bra vilket ändå är det absolut viktigaste. 

 

Ibland så..

Ibland så är hon bara en knasig gullig underbar valp💖

Borde filmat istället för tagit en bild, men titta noga, koftan ligger över nosen och så låg hon länge, tillräckligt länge för att jag skulle hinna fundera över att ta en bild, ta fram mobilen, placera ut mig och fota och skratta åt henne. 

Hur söt? Svårt att hålla i sin nollvision om mat vid bordet.

Sirap har verkligen varit en enkel valp. Jag och hussen konstaterade i veckan att det inte ens känns som att vi haft en valp. Först fick vi hem en jättejättejättesöt liten plupp och vips så var hon stor och klok. Om valpar är så här förstår jag ändå att folk kan tänka sig att skaffa hundar med jämnare mellanrum. Vi var hos veterinären igår och en av de som jobbade där var framme och pratade om hennes namn och jag sa vad min nästa valp skulle heta och att det skulle bli en mellanpudel. Då frågade hon om när det var dags och jag sa att Sirap var ju bara 8 månader så vi kan vänta en stund till och då såg hon helt chockad ut - hon som ser så vuxen ut, och är så lugn? 

Anledningen till veterinärbesöket var att hon har kliat sig i ögat under några dagar och med det även kliat upp ett sår vid munnen. Veterinären trodde spontant att det kunde vara pollen, då det är extremt här just nu, flera jag känner som inte ens är allergiska får ta medicin för att ens kunna andras. Så vi fick vanliga människoögondroppar mot pollen utskrivna och får se om det ger något resultat om några dagar. Sen fick vi även (köpa) en tratt, så hon låter bli att klia. Jag tycker dock det känns som djurplågeri, så jag försöker hellre hindra henne från att klia när hon väl gör det. Det är inte så maniskt eller mycket, så det går rätt bra, men krisar det åker så klart tratten på. Så nu håller vi tummarna för att det hjälper och att vi inte har fått en hund med allergi, det är min stora fasa 🙀 På tal om hälsa så har jag även gått över på färskfoder. Tycker Sirap har varit lite sådär med både mage, öron och ögon sedan hon kom hem. Inget akut dåligt, men lite halvbra och istället för att byta mellan torrfoder och torrfoder (för vart ska man börja, det är en riktig hemsk djungel) så tänker jag att jag går över på färskfoder istället, som enligt de flestas erfarenhet brukar vara en bra lösning på såna där diffusa saker. Sen om det nu går bra kan jag därifrån testa och fasa in nytt torrfoder och se om det funkar. Sen kanske jag inte kör torrfoder helt, men det kan vara bra att ha med som bas och kan ta till det vid vandring, semester, långa dagar ute osv. Jag tänkte jag ska prova alg-guttens då, eftersom alger också sägs vara en bra ingrediens i hundens vardag. Samtidigt som vi byter foder (eller givetvis går över till det nya stegvis) så passade vi på att ta bort ett mål om dagen så nu får hon bara tre gånger. Fast sen är hon ändå så hungrig däremellan så oftast får hon något köttben att sysselsätta sig med under tiden. 

Föreläsning Hela Jakthunden med Anna Pamuk

Förra veckan var det fullt sjå från morgon till kväll och en av aktiviteterna var en föreläsning via Studiefrämjandet med Anna Pamuk. Hon är fjällveterinär och expert inom just jakthundar och de skador/åkommor som drabbar dem. Nu är ju kanske inte just retriever just den typen av jakthund som avses här, men jag tänkte utifrån ett vandringsperspektiv också när jag anmälde till föreläsningen. Vi hade tur och föreläsningen blev av, för under tiden vi lyssnade på henne bestämde SKK för att ställa in den som de skulle arrangera med henne dagen efter. Föreläsningen var KANON! Hon kändes otroligt kompetent och var en duktig föreläsare. 

Hon började med att prata om varför man behöver en föreläsning (eller snarare en bok kanske då hon precis släppt en bok med samma titel/tema) om just jakthundar. Och hon pratade då om att alla hundar som avlats för att arbeta VILL arbeta och detta till vilket pris som helst. De kan utsättas för mängder av stress under jakten och det i sin tur leder till följdskador och åkommor. Eftersom hundarna själva inte kommer tala om för oss om huruvida de mår bra eller inte så behöver vi ha kunskap och kunna vara där och peta i det. 

Hon pratade om vattenmängd, sätt att få i hundar tillräckliga mängder och vilka konsekvenser det kan bli på en hund som en varm dag får springa i timmar utan en bra uppladdning av vatten (och energi). Förutom de fysiska åkommorna så kan en törstig hund som fått vätskebrist ta dåliga beslut för att de är trötta, kanske inte backar för ett vildsvin eller inte är lika alert när den tar sig fram i skogen och kan få skador av pinnar etc. 

Hon pratade mycket om magkatarr och hur vanligt det är, att det vi tror är noskvalster oftast snarare är problem med halsen som de i sin tur fått pga magkatarr. Eller hur hundarna får magkatarr efter att de har diarré  då vätskebristen som uppstår då leder till retad mage. Hon visade då upp lite olika produkter som kan vara bra att ha med sig för att hundens mage snart ska komma i fas samt för att få upp vätskebalansen igen, när man är ute på jakt. Sen poängterade hon att unga hundar är känsliga och behöver slippa press och få goda chanser till återhämtning. Hela tiden jämställde hon jakt med stress, även om hunden tycker det är kul så blir det en belastning i kroppen på hunden, inte bara muskulärt. 

Sedan gick hon igenom hur man ska se på hela hunden som ett pussel, med avel, foder, vila och träning. Extra mycket prat om foder och bajs, utan att förespråka det ena eller det andra (mer än att hundar inte är glutenallergiker och inte har behov av spannmålsfritt foder). Det enda hon var tydlig med var att valpar ska ha valpfoder i minst ett år, gärna två, för deras känsliga magar ska ha ett lättsmält foder. Hon gick igenom toppladdning (vi fick även en egen broschyr om det), men det behövs bara för de som under en jakt inte kan se sin hund (de kräver mer energi). 

Efter det gick hon igenom hur man ska lära känna sin hund som frisk (för att kunna se om något är onormalt) och det var inga nyheter i sig, däremot kom det små bra tips lite då och då. Mycket på små enkla produkter som är bra att ha med i första hjälpen lådan, och jag kommer helt klart uppdatera min som alltid ska vara med i ryggsäcken. Det finns även en broschyr att ladda ner med första hjälpen att stoppa i, så man alltid har bra kunskap i lådan. Det är svårt att gå in på så mycket mer detaljerat vad hon gick igenom, men jag kan tänka mig att hennes bok är väl värd att läsa eller köpa (jag glömde det, tror jag var för trött så sent på kvällen) om man är intresserad av ämnet. 

Hanteringsträning

Lilla Sirap hade lite rött i örat när hon kom hem till oss och behövde sätta igång hanteringsträningen på en gång. Nässla hade många finfina egenskaper och en av dem var att hon litade så mycket på mig i hanteringen. Så var det inte i början, men jag tänkte jag skulle skippa ens de få konflikterna att börja med vad gällde Sirap och började direkt träna i samband med att vi petade i öronen. Fast ärligt talat, det kändes inte ens som träning, hon bara gjorde det hon skulle när jag presenterade en godis för henne.. Så här har det liksom sett ut från typ dag två, jag är helt chockad. 

Givetvis petar jag med topsen bara i öronlappen, allt annat är ju ajabaja. Självklart har vi blandat in klorna på en gång och förutom nafsa lite i tången (hon är ju inte mer än valp) så har även det gått som på filmen sen första stund.

Sista dagen på Hovden

Sista dagen för äventyr på Hovden blev lite begränsad då det visade sig att Nässla hade fått sår under trampdynorna av fjällturen som innehöll en hel del stenar. Hon var också ganska trött.. 

Slagen hjälte

Hon hade ju ont av att bara gå utanför dörren på kvällen så med lätt panik rotade jag igenom vad jag kunde hitta då jag visste att bandage och allt sånt var hemma. Hittade ett paket compeed i skåpet, googlade det tillsammans med hund och hittade iaf en veterinär som rekommenderade det på öron som spruckit, så jag chansade. Det visade sig funka väldigt bra, man såg direkt att det hade börjat jobba (då blir det en vit fläck på såret) och dagen efter var det lilla sår hon fått faktiskt läkt. Sen var hon lite sliten under trampdynorna så det blev ingen fjälltur. 

Compeed, räddare i nöden

Vi tog istället en tur med hussen nere i skidcentret och passade på att bada lite tillsammans. Dock lite begränsat då det var ganska kallt med fjällvatten. Alltså jag badade inte så mycket, Nässla var nöjd. 

Två badnymfer!

Efter det valde jag att åka vidare till mormor, så Nässla automatiskt skulle få en vilodag i bilen för tassarnas skull. Hon fick ha plåster på och sen tänkte jag leta på apotek för lite bandage men hittade inget väl på plats, tydligen säljer inte apotek i Norge djurvårdsaker. Men trampdynorna hade ändå läkt så pass under vilan/compeedplåstret att det inte kändes som någon fara att gå några kortare (men mildare!) turer även i Haugesund. Men nu vet jag vad jag ska packa till nästa tur på fjället, då ska compeed med (eller faktiskt köp det egna märket från icas apotek då de har i olika storlekar i en förpackning, då de inte går att klippa i hur mycket som helst - då lossnar de nämligen) och sedan vadd och de där färgglada djurbandagen som sitter även när det blir blött. Vid risk för sår skulle jag ha på plåster och låta de sitta kvar med ett bandage, det tror jag skulle vara en toppenlösning! Jag som själv använt compeed mycket vet att det blir som att gå på moln när man använder dem och inte ens sår känns av, så jag tror det kan bli väldigt bekvämt för hunden. 

Förutom den lilla tråkigheten med tassen (som ändå läkte så fort) så har ändå hon hållt ihop bra på fjällen. Det värsta har nog varit värmen men det finns ju vatten överallt som hon fått nyttja och då har hon varit pigg och go. Hennes knä har inte tagit någon skada alls vad jag kan se och det är ju ändå kanon! 

Fluffrumpa

Jag vet inte vad som hänt den sista tiden men Nässlas rumpa har verkligen blivit FLUFFIG. Ser ut som en blandning av en monchichi och New Foundland och vi har fått frågan om hon är fet! Nej, låt henne hoppa i vattnet och ni ser att hon är hälften så stor försöker jag. 

Fluffbrallan

Förutom att hon inte ser klok ut så tränger inte en vattendroppe igenom det här heller. Att duscha henne tar minst 30 minuter och ibland när jag är klar kan jag hitta helt torra fläckar där under. Däremot tar det hela dagen för pälsen längst ut att ens påbörja torkningen och det spelar ingen roll att jag torkar henne med handduk, hon går blöt nästan hela dagen efter det. Nu är det ju ingen katastrof medicinskt eftersom hon inte blir blöt mot huden, men jag förstår inte varifrån det kommer? Nästan som över en natt. Nu har jag duschat henne och provade att torka ner det, får se hur hon ser ut i kväll, om allt balsam gjorde någon skillnad.  

Här är det fortfarande öken. Alla andra får regnstormar men vi har inte fått mer än tre droppar de senaste veckorna. Var orolig inför gårdagen då vi skulle arrangera KM i apportering i Bergslagen och det inte fanns något vatten för hundarna på platsen. Som tur var blev det svalare just igår och det var nog perfekt apporteringsväder! Mysigt att vimla i och inte för varmt för hundarna. 

Smiley på himlen

Mitt uppdrag på KM var faktiskt att vara domare. Kände mig inte direkt i form att döma apportering då jag knappt hållt en dummy de senaste åren, men jag kände mig åtminstone jämn sinsemellan ekipagen. Och som vanligt blir man mer sugen att få träna själv efter ett sånt arrangemang. 

Min ruta som möter de nervösa deltagarna

Vad gäller valpplaner var det så trevliga unghundar på plats att jag inte blev avskräckt. Jag är alltså fortfarande mentalt på rätt spår att kunna skaffa valp inom ett decennium, så ni vet ;-)

Hundlekgård i Kungsör

Blev lite snopen när jag var på långtur med Nässla för någon vecka sedan och upptäckte den här:

Anvisningar för hundrastparken

I en så här liten kommun kan man ju tänka att man borde ha koll på att det finns en rastplats, men tydligen inte. Och då står ändå min klubb som ansvarig för den. Aja, jag har väl helt enkelt levt i min egna bubbla ett tag.. 

Dagen efter tog vi en promenad med våra bästisar och passade på att rasta både barn och hundar där inne. Det var kul sa Nässla som fick vara lös med andra hundar för första gången på ett år nästan. 

Barn och hundar fanns det ganska kul i rasthagen.

Vid det här laget hade Nässlas kur på 60 dagar gått ut sedan ett par veckor och jag ville se om hon klarade lite mer belastning än normalt. Vi har ju alltså rört oss ganska normalt under den här tiden med lösa skogspromenader samt koppelpromenader som är upp till två timmar. Tyckte ändå hon var lite sämre någon vecka efter tabletterna tog slut (på den nivån att endast jag noterade det, ingen annan så klart) så jag ville ändå släppa henne lös tillsammans med Lystra under väldigt kontrollerad form, för att se om det uppstod någon hälta. Lika bra att upptäcka det nu istället för om tre månader tänkte jag. Och ja, någon rusning som på bilden (som inte alls är olik det hon röjer i skogen på egen tass) räckte för att hon skulle vara halt ett steg på kvällen sen. Så jag bokade en tid dagen därpå hos Arninge och våran ortoped. 

Det är ju ganska sjukt att hade jag inte sett henne just DEN gången hon reste sig hade jag aldrig noterat någon skada, det var enda gången, dagen efter fräsch som vanligt. Veterinären tyckte att hon ändå svarat så bra på antiinflammatoriska att det var värt att fortsätta, och ja, hon reagerade inte alls lika mycket på hans provocerande så jag upplevde också att det var lite bättre nu. Så nu fick vi en annan kur som kommer att pågå längre, men där man bara ger tablett dag 1, 15 och sedan därefter 4 ggr med 28 dagar mellan. Det innebär att det inte blir någon tävlingssäsong för oss i år (åtminstone inte innan augusti). Först blev jag lite deprimerad över det, men sen insåg jag att det gör inget så länge hon kan vara med och gå ut och gå. Det är faktiskt värt tusen gånger mer än tävlingar. Om det inte hjälper sen vet jag inte vad nästa steg blir, men jag skulle kunna tänka mig att det snarare blir livslång smärtstillande vid behov snarare än operation. Veterinären tror att det är menisken som är inflammerad (den knakar en del när man böjer hennes knä) och de blir sällan bra trots operation och han tycker det är onödigt att då operera en hund som ändå är 10 år. Och ja, så fräsch som hon ändå är nu kan jag stå ut med, även om det innebär mediciner. 

Skelett som en valp

Jag och Anna kom ju överens om att vi skulle låta Nässlas knä vara, men när någon månad gått kändes det ändå inte rätt. Hon haltar inte, men det känns som att jag ändå inte kan ta ut henne mer än 60% av normal kapacitet. Hon sträcker ut benet efter stillhet på ett sätt hon inte gör med det andra och avlastar det knappt synligt men ändå så jag ser och stör mig på det. Hon rör sig även annorlunda med det benet när vi simmar. Så jag tog kontakt med samma ortoped igen för ett andra utlåtande. Nu var det ju ett halvår sedan sist och kanske hade han andra tankar nu när det ändå ömmar på hennes knä när man trycker på det.

Jag fick tid samma dag (förra måndagen) och åkte upp och spenderade kvällen där. Hon visade på ömmande knä när han tryckte/bände och vi gjorde en ny röntgen. Den här gången på ländryggen, höfter, knä och tår, för att se att det inte är något annat som sprider det vidare. När de tagit bilderna blev veterinären helt förundrad, för hennes skelett var verkligen som en valps! Inga tecken på pålagringar någonstans förutom på tårna, men de var jämna på båda sidorna så det är sannolikt inget som har med det här att göra. Röntgen på knät jämfördes med den för ett halvår sedan och såg lika fin ut den här gången. Fördelen med det är ju att hon troligtvis inte har en så pass stor skada för då hade hon sannolikt fått pålagringar på det knät under det här halvåret. Han gjorde också dragtest på korsbandet, men det var väldigt stabilt menade han. Veterinären blev väldigt konfunderad över hur det kom sig att hon hade ont med tanke på hur väldigt fina röntgenbilderna visade och hur stabilt korsbandet var, så det enda han kunde tänka sig var någon inflammation i exempelvis en menisk så nu ska vi prova antiinflammatoriskt i 60 dagar. Hon får fortsätta röra sig normalt som vi gör, liksom att simma och vara lös, däremot ingen apporteringsträning, men det är ju ingen skillnad mot idag eftersom jag inte vågar trycka på det där sista. När de 60 dagarna har gått får vi se hur det ser ut då och framförallt när det lämnat kroppen efter någon vecka.  

Simning

I samband med sista besöket hos Anna och konstaterandet att vi måste hålla ihop Nässlas muskler så bestämde jag mig för att boka simkort på Strömsholm. Det är lite dyrare än andra simställen, men ligger å andra sidan fem minuter från mitt jobb så kan jag matcha ihop det med jobbdagar så känns det värt den extra kostnaden. I veckan hade vi ett intropass där vi gick igenom regler och testsimmade Nässla. Hon tyckte inte det var speciellt ballt att ta sig ner i poolen, men jag tänkte att hon skulle släppa det till nästa gång. Nästa pass några dagar senare tänkte jag att hon skulle slänga sig i, men njaa, det var lite läskigt att gå ner för rampen. Men jag peppade i henne och hennes vilja och min pepp vann över osäkerheten och hon kunde simma på sen. Hon som gick igenom allt med mig sa att hon inte skulle få tillfälle att klättra upp för då gör de gärna det, men det är ju skitsvårt att hinna stoppa Nässla när hon vill någonstans. Trots att jetstreamen var igång hade jag inte en chans. Men det visade sig att hon bara går upp, vänder och kommer ner igen så det känns inte som någon större fara att hon går upp emellanåt. 

Nöjd hund!

Den bästa vinningen är att hon blir så extremt trött (jag med för den delen) av att simma. En trött hund skäller inte lika hysteriskt för att en bil svänger in på gatan nämligen så vi njuuuuuuter av att hon är trött!

Å vi då?

Jag vet att jag har varit extremt dålig på att uppdatera! Vet inte vart tiden tar vägen, men tydligen finns det mindre tid för bloggande ju mindre hund jag tränar?!? Men till det viktigaste, Nässlas knä. 

Vi åkte på uppföljning till Anna och jag var inställd på att försöka få till en operation, även om det kändes konstigt. Nässla har inte alls visat några tecken på smärta, hade jag inte varit med hos Anna samt sett henne halta på kvällen efter skadan hade jag aldrig trott hon hade ont. Pigg och glad och har tiggt om nöjen hela tiden. Inte ens tabletterna har hon blivit dålig av och jämfört med förra gången hon skadade sig kändes det som en helt annan hund. Då var hon ju låg allmänt, nu har hon varit lika odräglig som vanligt.. 

Men när vi kom till Anna så kom vi överens om att vi kör på utan operation. Knät reagerar vid kraftig provokation, men hon menar att det kan lika gärna vara som en stukning vi själva får, det känns inget när man inte drar i det, men trycker man på rätt punkt ömmar man. Och man kan leva normalt och smärtfritt tills då man stukar det igen. Ortopeden har ju redan sagt sitt och det känns inte som att han skulle vara villig att operera hur som helst i förebyggande syfte. Det värsta som kan hända är att korsbandet går av, men det är ju just vad som krävs för att få göra en operation. Så vi kommer helt enkelt att köra på som vanligt men se till att hon hela tiden har bra träning till grund och är musklad. Så nu har vi börjat öka på promenaderna igen och i slutet av nästa vecka ska vi vara där vi slutade. Jag har som sagt inte märkt av något sedan den dagen det hände och hon själv bråkar, hoppar och rejsar hej vilt (fast jag inte uppmuntrar henne). Jag släpper henne lite grann där det är lämpligt och hon får flattefnatt varje gång, och hittills (peppar peppar ta i trä) har det gått bra. På torsdag har vi bokat simtid för instruktör för att få börja simma på Strömsholm, det är ju bara några minuter från jobbet. Ska försöka få till en gång i veckan nu på vintertid så hon kan få ha en bra grundmuskulatur utifrån det och sen fortsätter vi vår vanliga träning hemma med bollar, kuddar och allt annat. Så vi lever och mår under omständigheterna faktiskt väldigt bra! 

Stark men ändå ömtålig

I onsdags hände det jag fasat för - Nässla drog upp sin skada igen 😭 Vi var på vår långpromenad när vi behövde kliva över ett fårstängsel och använde vårt enda alternativ stegen. Jag vet inte om det var där det hände, men hon halkade till och blev hängande tills jag fick tag i henne och tog emot. Och hon såg lite berörd ut efteråt men traskade gott hemåt. Efter någon timmas vila hemma så ville hon inte sätta ner foten i marken och jag såg direkt att det var samma stuk på hältan som vi haft, dvs inte som den när hon sträckte sig i ländmuskeln sist. 

Vi fick en akuttid på fredagen hos Anna och där visade det sig att förutom att hon hade ont i knät var hon berörd i hela ryggen, men det är troligtvis inte så konstigt eftersom hon spände kroppen så massor när hon halkade, det skulle hända oss alla att vi blev spända efteråt. Det sjuka är att hade jag inte sett henne halta där efter vilan hade jag inte ens noterat att hon hade ont. Hon har inte haltat något mer sedan dess men visade tydliga tecken på att hon hade ont i både ben och rygg hos Anna. Hemma vill hon busa och härja som aldrig förr och inte alls som tidigare när hon hade ont bara vill sova. Hon tigger om lek och bus och mat, trots att hon gått i flera dagar på det smärtstillande som i normala fall får henne att tappa aptiten.

Planen just nu är då koppelpromenader/vila och smärtstillande till nästa besök hos Anna nästa fredag för att kolla om ryggen blivit bra igen. Om ryggen är bra blir det istället fokus på knät och troligtvis försöka få ortopeden att operera korsbandet, då det inte kan vara något annat nu när det fortfarande är problem månader efteråt. 

Starkare än någonsin

Nässla har aldrig kunnat stå på bakbenen, jag har tänkt att hon är stor och kanske inte konstruerad för det och inte lagt så mycket värdering vid det. Nu när vi började gå hos Anna blev det dock ett mål att hon ska kunna resa sig upp och stå med stöd av mig och tadaaa:

Det märks även mer styrka när hon ska upp och kolla av diskbänkar, kassabänkar osv. Just saying..