Kontorshund

Nu har jag ju varit välsignad med att kunna ha hund på kontoret sedan 2013 och nu lyxar jag det genom att jobba enbart hemifrån så jag känner absolut inte för att byta jobb. Men om jag ens ska överväga ett jobb-byte, då måste de nog presentera sina kontorshundar som detta företag gjort med alla sina medarbetare. 

 

Mål 2026

Jag har ju tyckt det varit lite jobbigt att sätta mål senaste åren med hund eftersom det är så fort hänt att allt förändras. Förra året hade jag ju två tillfällen jag var övertygad om att vår tid var över men även tidigare har våra planer snabbt sotats av skador eller rehab. Så min största ÖNSKAN är att jag har en frisk och levande hund hela året. 

Frukost på sängen första januari, nu smider vi planer för året

Med det sagt, med en frisk hund VILL jag ju ut och träna och tävla så några målsättningar har jag ändå. 

Lydnad

Här vill jag bli klar för klass 2 och om JAG kan hålla fokus på det så är målet så klart titel i klassen. Nu känns det som att jag redan shabblat bort hälften av kunskapen genom att pausat några veckor, men jag ska ta tag i den nästa vecka igen. Målet är alltså diplom. 

Rallylydnad

Helst skulle jag vilja skriva ett championat här men tyckte det var ganska svårt att träna in parallellt med lydnaden. Kanske om lydnaden sitter bättre kan jag även börja nöta in mer säkerhet i dessa momenten. Men kanske ska jag ge det en ny chans när hon inte löper och vi kan tävla utomhus bara. Målet är realistiskt med 1 cert

Viltspår

Komma igång med träningen regelbundet, hitta nyckeln och få championat (2 cert) och även åka till Norge och starta! 

Freestyle

Här har vi en titel på klass 1 som vi borde kunna ta i år. Vi har en tävling i vår hall i mars med två starter, jag kan kika efter en till start någonstans så borde vi vara säkra. Vi har ett uppflyttsresultat i klassen sedan tidigare så två behövs. 

Agility

Jag avvaktar uppflytt till klass 2, jag är inte bra nog och riskerar att få Sirap i dåliga svängar fysiskt om jag inte har koll på vad jag gör. Kanske att vi startar i någon klass 1 bara för att det är kul. Alltså inga mål. 

Jakt

Höll på att glömma den här grenen hehe. Det säger en del om hur sugen jag är på den. Potential finns, men jag tycker det tar för lång tid så jag orkar inte just nu. Inga mål, mer än att OM jag anmäler mig ska jag bannnimej träna!

Bruks

Det har vi inte varit så aktiva med på ett tag och tror inte detta är året vi kör igång på tävling. Inga mål, kanske snoka lite på vilka apellsök som finns i närheten då.. 

Övrigt

Jag vill åka på läger i år! Väntar ivrigt på att tider ska släppas så jag kan få åka iväg någonstans och nörda i dagar. 

Ett annat stort mål är så klart att hitta vår nästa familjemedlem. 

Året som gått, årsresumé 2025

2025 är faktiskt lite av ett skitår, även om jag haft många underbara stunder och slutet av året tycker jag verkligen har tillfört något i min egna personliga känsla kring hundträning. 

Januari började med att Sirap började löpa och att vi tränade lite smått för att kanske anmäla till lydnadstävling. Mitt i månaden dog hussens farbror, som han var den enda efterlevande förutom svärfar som inte var i stånd att hantera allt kring detta rent fysiskt. Så vi hade sorg här hemma och bara en vecka senare sker vårt stora trauma där Sirap blir attackerad. Det satte tyvärr min mentala ton för hela året och jag har varit rädd, orolig och ledsen över de begränsningar som detta skapat för oss, dels mentalt, men framförallt i vårt närområde, då jag inte vågar gå ut att gå där jag bor. Vi avslutade månaden med en present från mamma där vi alla åkte upp till Kiruna ishotell och hade en jättefin vistelse. Jag är så evigt tacksam för att våra vanliga hundvakter fixade så någon alltid kunde vara hemma med Sirap och att jag orkade ta mig upp dit med skadad hand och full av antibiotika och smärtstillande. 

I Februari var det mest resor till Anna på DogTotaly för laser och läkning av sår, vila, begravning och tyvärr så ramlade hussen i en skidbacke på en resa med några kompisar och fick en fraktur i axeln, så nu blev även han lite handikappad.

Mars började med en kul kurs i spinning av ull. Jag var rätt dålig, men kul att prova och nu har jag verktyg för om jag vill göra det igen. Och garn jag måste sticka något av för den delen. I början av månaden fick jag mitt vuxna livs första vinterkräksjuka! Helt utslaget immunförsvar av antibiotikan och jag låg däckad en vecka. När jag blev bra var det hussens tur. Sen någonstans därefter fick jag även (mig veterligen) mitt livs första covid-19, då jag helt plötsligt inte kunna känna någon smak eller lukt. I övrigt köpte vi en folkapickis i mars och jag köpte mina tre egna höns Kicki, Kajsa och Marianne. 

I april började jag förbereda mig för årets jaktprovsstart och inventerade frys och fåglar när det dök upp ett erbjudande om efteranmälan till lydnadstävling i Kungsör. Direkt blev jag sugen och förstod att fåglarna kunde vänta och nu skulle lydnaden dammas av! Vi gjorde en hyfsad start men lite orutin gjorde att vi hamnade lite under sträcket för ett förstapris men vi var taggade och visste vad vi behövde träna nu. Jag skjutsade svärmor för att hämta en bichon frisé jag hittat åt henne (världens sötaste Majken!) och vi var ett trevligt gäng som hyrt in oss på Fågelbro gård några dagar för nörderi och trevligheter. 

Maj rivstartade med en rallytävling i avancerad klass på Östhammar BK (ja, jag har en tendens att anmäla till andra grenar än den jag tränar till..) och där fick vi ett kvalificerande resultat och årets första titel. Jag knaprade bakterietabletter som en tok med hopp om att återfå någon form av immunförsvar innan det var dags för en resa till Mallorca. Innan dess hann jag med lite agility i Fagersta och en kvällstävling i Skultuna. Där hade jag en otrolig känsla, men domaren hade andra känslor för vår uppvisning och det var inte många poäng kvar. 

Full fart på agilityplan, älskade hund

Juni rivstartade och jag hade nu återfått en känsla av att min kropp var där den skulle igen. I över fyra månader har den varit sjuk förutom det som jag skrev om ovan så även flera förkylningar och infektioner. Men nu kände jag bara att kroppen var bra och tur var väl det för nu fanns ingen tid för vila. Först ut två lydnadstävlingar i Sura under en vecka där vi tar två förstapris och pallplaceringar varav den ena vinst! Fira månadens första student, hem och packa Greger för en helg i Ånnaboda och sköta resultaten på Unghundsderbyt. Ni kanske minns juni som en varm och go månad men jag vill då starkt dementera detta då jag bodde i läckande buss, fick gå upp mitt i natten och ta ner markisen i storm och vaknade till 7 grader. Som tur var satt vi inne hela helgen och jobbade så jag och Sirap höll oss varma dagtid. Sirap var som vanligt en stjärna att släpa runt i såna sammanhang. Jag efteranmälde till en lydnadstävling till i Uppsala där Sirap tyvärr tappade det i längtan efter apporten. Till nästa student och sen vidare till Märsta och tävla lydnad igen, men nu var Sirap helt kokobäng. Hon började löpa strax därpå så jag gissar det var orsaken. Vi passade på att springa lite agility dagen efter i Uppsala och det var äntligen en varm dag, även om vi inte sprang hem några pinnar då. Dagen efter agilitytävlingen (ja nu börjar jag känna mig som Linn 2015 igen) packade vi bussen och åkte till Tyskland! En underbar resa på så många sätt, det är en speciell känsla att lämna landets gräns och fara fram längs Danmarks kust i solen i sitt favoritfordon. Vi var där strax över en vecka och när jag kom hem drog jag direkt iväg på agilitytävling igen, en mycket svår sådan och ytterligare ingen pinne, men däremot pallplats, alltid något. 

Dagarna går över till juli och nu var det dags för mig att packa Greger för att åka till Karlstad och räkna lite protokoll på SM! Blåsig resa dit där jag höll på att blåsa av vägen, men väl på plats var det slit i flera dagar, men också roligt och det är en så härlig känsla att få vara iväg i bussen och vakna upp i flera dagar med Sirap vid sin sida. Återigen ett fantastiskt gäng som jag var inlåst med, man blir alltid lite melankolisk när det är dags att lämna och man vet att man inte kommer få hänga med dem igen på samma sätt. Men nu lämnar jag gladeligen över stafettpinnen till någon annan, nu har jag roddat med tre SM i rad, det får räcka ett tag. Väl hemma blev det lite jobb och vila innan jag och mamma åkte till Göteborg några dagar. Det blev både Liseberg, Cosmonova och botaniska, förutom strosande på stan. Hem en dag och sen packa igen, då det var dags för årets Bussfest i Ånnaboda. Helt underbara dagar och äntligen kom värmen ordentligt! Fina vänner fick vi och sola och bada hann vi med. Hem för lite tårtbak av en bröllopstårta (med hundar på) och sen vidare till Borlänge och nästa träff. Även denna mysig och vi levde så gott så jag tom drog på mig lite magsår.. När vi kom hem hade jag två planerade agilitytävlingar, den första i Gävle och nu tog vi äntligen den sista pinnen för titel! Den andra startade jag på ändå för tränings skull och herregud vilket väder. Mitt i banvandringen öppnade sig himlen rejält och sen när vi skulle springa fick jag värmeslag typ. Inga pinnar, det var svåra banor. 

Bråttom fram över hindren!

I augusti tog jag lite ledigt och kunde återhämta mig hemma. Tyvärr passade jag inte på att träna Sirap så mycket så vår start i Flatmästerskapet blev ju rätt KNALL-go.. Men likasåbra, jag hade inte tid att vara där dagen därpå då vi skulle köra ett brudpar i bussen. Jag var anmäld till flera lydnadstävlingar varav den första i Väsby var magisk! Sista förstapriset och klassvinst med underbara kommentarer. Någon dag senare åker jag och Sirap med Greger mot Hofors och campar där och tävlar lite på deras BK, det gick hyfsat men någon stolpe ut tyvärr. Men nu hade vi iaf den efterlängtade titeln och vår tredje för året. Precis i rättan tid inför vårt läger hos Jenny på Lyckagård, nu kunde vi fokusera upp mot nästa klass och här kände jag verkligen att jag mentalt var tillbaka igen. Äntligen så mycket glädje över att fokusera på lydnaden och hundträning! När vi kom hem blev Sirap ganska dålig och vi fick åka till Strömsholm där man hittade lite inflammation i mage och tarm. Det var ju lätt löst men samtidigt hittade de en förändring på mjälten och jag var övertygad om att hon skulle dö. Vi bokade in en kontroll en månad senare och jag grät floder och började planera för nästa hund. I slutet av månaden åkte jag utan hund och tänkte på annat då jag var på Thåström på Dalhalla med Greger och en kompis. 

September började med den årliga jobbresan där vi träffas (även kontorshundarna) för lite gemenskap då vi aldrig ses fysiskt annars.  När jag kom hem inredde jag vårt sovrum som jag jobbat med under ett tag och det blev så sinnessjukt bra! Lite lugna dagar hemma och sen var det dags att ta en tur till Norge. Det var perfekt, där fick jag dels sörja mormor då det var första gången där sedan hon begravdes, så nu kunde jag landa där i lugn och ro (bodde själv första dagarna) och ägnade mig bara åt att gå och gå. Blev trött och sov väl och kunde släppa min oro för Sirap som skulle på återbesök dagen efter hemkomst. Återbesöket gick så bra och inga förändrinar fanns. Helt plötsligt var dödsdomen borta och jag kunde andas igen. Vi åkte på årets Norrtäljeträff och träffade några kompisar enligt tradition. 

I oktober fyllde Sirap 6 år och vi firade dagen i ösregn på kurs för Lizette. Vi tränade en del viltspår och tog årets sista underbara Gregertur, nu med värmare så vi kan förlänga säsongen. Här tävlades ingenting, men vi är ju precis i uppstarten till nästa klass. Däremot tränar vi för fullt och jag går kurs på medborgarskolan i trädgårdsdesign och jag gick på begravning för en vän. 

November börjar med ett katastrofal viltspårsprov och jag behöver tänka om kring den där grenen. Tränar vidare med lydnad och viltspår och så mycket annat händer nog inte. Jag börjar med lite uppföljning av min bitna hand och är på röntgen och handkirurgen för att få det dokumenterat till försäkringsbolaget. Vi gör ytterligare ett UL på Strömsholm och det ser fortsatt bra ut. 

I december blir det kurser/privatträningar i mängder både för Bettan, Kenth Svartberg och Anna Larsson inom loppet av ett par dagar. Vi står på mässan och representerar rasen och vi hyr hallar så kontot töms. Tävlar i rallylydnad med katastrofala resultat och känsla innan vi stänger året. 

Så ja, det har verkligen varit högt och lågt i år, två gånger har jag trott jag ska förlora Sirap och två begravningar har jag gått på. Sjuk i flera månader och ledsen över vad som tagits ifrån oss, möjligheten att känna sig trygg hemma, och det precis efter vi flyttat hit. Jag ar verkligen saknat att bo i Kungsör och blir nästan gråtfärdig varje gång jag går där. Men jag har vaknat till igen vad gäller hundträningen. Dels har jag inte varit inspirerad under flera år, det har varit mycket att ta igen efter separationen och allt med det. Men äntligen har jag dels bestämt mig för att jag ska låta det ta tid och kosta pengar att träna hund, och det har verkligen tillfört något för min vardagskvalitet. Jag känner mig inte lika vilsen på ny ort och jag har tom fått en träningskompis tio minuter bort. Jag har hittat tillbaka lite mer till mig själv igen. 

Reviderade valpchanser och rallytävling med löptik

Jag hann knappt skriva det där om att det kanske fanns en valp åt oss innan uppfödaren återkopplade med att de troligtvis kommer behålla båda tikarna. Så nu är vi tillbaka på ruta 1, dvs försöka få svar från någon uppfödare över huvud taget. Jag har skrivit till kanske en handfull uppfödare och det är bara två som svarat och det är de som inte planerar några kullar för året. Resten har inte ens bemödat sig med ett svar och jag börjar tro att jag framstår som världens sämsta potentiella valpköpare. Och inte svarat, det var inte så att jag skickade iväg det för fem minuter sen och inte fått svar. Den ena har jag mailat två gånger sedan oktober, samt försökt skicka meddelande på messenger, den andra har jag också kontaktat två gånger med en månad mellan utan svar. 

Aja, jag fortsätter att spana även på köpahund men där är jag inte jätteimponerad över vad jag läser. Så länge ska jag och Sirap åka och ha premiär i mästarklassen på rallylydnad, men då hon började löpa alldeles nyss så insåg jag att hon tydligen inte kan sitta eller ligga med trosorna på.. Så håll tummarna för oss idag!

Ett steg fram i valp-planerna!

Nu ni! Igår hörde en uppfödare som jag varit i kontakt med gällande mellanpudelvalp av sig och sa att det troligtvis finns en tik över till mig! Först ska vi träffas, då de bor lite långt bort har det inte varit aktuellt förrän eventuella valpar har kommit till världen men nu har vi bokat in en träff på trettondagen. Då kommer valparna inte vara så stora och roliga att titta på, men jag och uppfödaren får träffa varandra och se om vi vill genomföra detta. Det finns två tikar i varsin färg och uppfödaren ska behålla en så jag håller tummarna för att hon vill ha av den färgen som egentligen inte tilltalar mig. Sen har jag bestämt mig att jag tar även den färg jag helst inte vill ha, för det är bara en färg och jag kan inte vänta ytterligare ett år för att färgen var fel men övrigt okej. Så nu håller vi tummarna för att valparna växer som de ska och att det funkar bra när vi träffar uppfödaren så kanske vi har två hundar här i huset i februari. Galet. 

Ras-representant på Stora Stockholm

Igår var vi iväg på ytterligare privatträning som jag skriver mer om sen, och efter det bar det raka vägen till Älvsjö för att stå en stund i rasmontern. Sirap är duktig i den rollen och njuter av att få morsa och pussa på alla. Det är en fröjd att få berätta om denna fantastiska ras och inspirera folk till en framtida flat. 

En perfekt representant

Det blir kanske sista gången då det inte är mässa nästa år pga någon stor europautställning och att Älvsjö tids nog ska lägga ner. Mässan som sådan kommer vi dock nog inte sakna, det är mindre för varje år och inte riktigt samma nöje som det var för tio år sedan.
 

Vad händer i Örsa?

Ja här har ju bloggen ekat tom och ni kanske trodde ni hade förlorat mig till ekot igen, men nejdå. Inget speciellt har väl hänt, även om vi tränat ganska mycket. Det blir bara inte så mycket dokumentation och vädret gör ju att man mest vill sova när man är hemma.. 

Bjussar på en bild på bråkstaken Saga

Jag letar febrilt (nja men ändå aktivt) efter en mellanpudelvalp, men det går trögt. Valpar som kommer ut till förmedling har rätt dåliga meriter (läs inga alls) och i värsta fall även veterinärnoteringar som inte bör avlas på. Flera uppfödare hör inte av sig och nu får vi helt enkelt bara vänta tills något dyker upp.  

Vi sover mest bort mörkret

Sirap har gjort sin andra kontroll på Strömsholm gällande mjälten och där har ingen förändring skett. Så himla skönt att hålla koll på den. Nu åker vi upp var tredje månad under ett år, så får vi se vad vi gör efter det.

Värma nyrakad mage i brasan

Jag har anmält till rallytävling! Det är 4 starter 26 december i Täby, vi tränar inte speciellt mycket för det, men jag tänkte iaf hyra hallen och åka dit innan vi ska tävla. Den är svindyr, men det känns sjystast mot Sirap att göra så om inte annat. Sen kanske vi även ska passa på att banträna lite, det är väl dags att mina skyltar dammas av. 

Utom tävlingssäsong

Jag känner att jag kickade igång den här bloggen med dunder och brak, aktiviteter var och varannan dag för att sen helt plötsligt dö ut. Det går ju lätt att tänka att det hör ihop med min väntan på döden, men mest är det faktiskt för att vi inte gör så mycket nu, då vi är klara i de klasser vi befinner oss i. Jag och Sirap ska dessutom resa till Norge om någon dag och för någon vecka sedan var vi båda iväg på jobbresa ett par dagar. Vi gör alltså saker men kanske inte så intressant för omvärlden. 

Men förra veckan var vi en heldag hos våra vänner på Muskö. De förlorade sin Fina i våras och när Kerstin suttit på soffan och stirrat i två månader kände Jens att de behövde en valp, så de hade lilla Ipa hos sig nu. Jag tyckte det var intressant att få prata om det där, för jag har ställt mig frågan om hur tidigt man kan skaffa sig en ny valp och kommit fram till att så fort som möjligt, för att inte hamna i det mörker som jag hamnade efter Nässlas död. Jag tror att man kan sörja samtidigt, men fortfarande få ha livsglädjen som kommer med en ny valp. När jag frågade Therese om detta (som precis fick ta bort en valp/unghund) och sa att jag kanske försummar valpen i min sorg så kontrade hon med att det är ju vad hon gör med de hundar hon redan har, så det är ju egentligen ingen skillnad. Det blev en liten aha för mig. Och givetvis, med försumma menar jag inte att hunden har misär, men kanske inte det fulla fokuset. Det finns ju inget rätt och fel i det här, men jag vet att jag orkar inte ha den långa sorg som blev när jag var utan hund i 9 månader förra gången. Då måste jag sluta ha hund helt enkelt. 

Åter till det roliga, att ha en valp, så var det första gången jag sett att Sirap tyckt om en valp. Hon blev faktiskt både lite lesbisk och pedofil då hon blev väldigt uppvaktande mot Ipa. Hon som mest brukar ignorera såna där små.. 

Vi är faktiskt kompisar. 

En helgdag på Muskö innebar även helpension. Lunch, fika och middag. Sirap hakade på middagen. 

I övrigt har jag tränat lite på våra lydnadsmoment här hemma på gården, inget avancerat. Går bra med både apporter som störning och vittringen tycker jag. Fjärren är svår och baklänges-fotgående glömmer jag oftast bort.. Vi hade även besök av Josefin och Ivy, en tollare som ska starta på sitt första prov snart, så vi tränade lite tolling och sök. Sirap fick söka av först för att göra lite spår i marken. Hon var inte strålande på att ta and, men det har hon nog inte gjort sen några dagar i våras när jag var inne på att starta på prov (men tänkte om och satsade på lydnaden istället). Hönsen var INTE imponerade över att ha en RÄV på gården, har aldrig hört dem skrika så av att se en hund. 

När vi är ute och åker med andra, som tex när vi skulle på jobbresa och chefen åkte med mig, så frågar folk om inte Sirap tycker det är jobbigt att åka bil länge. Man kan väl säga att hon älskar att åka bil, till den grad att hon blir fett besviken om jag inte öppnar den åt henne när vi bara är ute på gården och fixar. 

När vi donar i trädgården vill Sirap gärna sova i skuffen

I övrigt är Sirap som vanligt, byter gärna något mot en matbit

 

En mardröm

För snart fyra månader inträffade något som var bland det värsta i mitt liv. Jag och Sirap skulle gå ut och gå och strax utanför vårt hus såg jag att det sprang en lös amstaff på ängen. Jag har mött den hunden förr med munkorg och ägaren har sagt att vi inte får komma nära, så jag blev så klart nervös och vände direkt jag såg dem, men hunden hann se oss och tog sikte för anfall. Det var inte en incident där hunden kom fram och kollade av för att sen bli aggressiv utan den sprang hundra meter med ett mål, att bitas. 

Därefter följde en mardröm. Jag minns inte följden på händelsen, men hunden satte sig i Siraps bog, bet sig fast i hennes mage/juver och försökte sätta sig fast i hennes hals. Jag sparkade hunden, stod på dess framben, satte mig på den och hela tiden försökte jag öppna käften på den. Jag tänkte bara att jag inte fick dra bort hunden för då skulle Siraps muskler/mage slitas sönder. Det är fruktansvärt att tänka på det här, trots att det gått hela fyra månader, så jag skriver inte så detaljerat mer om det. Hundens ägare kom till plats, lyfte upp henne i bakbenet, men hon slet sig och attackerade igen. Tobias hade hört mitt skrik och kom även och mötte upp oss och vi åkte direkt till Strömsholm. 

Jag hade inte en tanke på mina egna händer, men Tobias insisterade på att köra mig till akuten i Västerås och ta Sirap själv till Strömsholm. Jag gick med på det, glömde min telefon i allt tumult så jag kunde inte få vare sig uppdateringar eller säga var jag satt någonstans. Allt tog tid och jag satt bara och grät i väntrummet på jouren med en stor nedblodad handduk runt handen. När jag väl blivit omplåstrad och fått både antibiotika och stelkrampsspruta blev jag utsläppt och undrade hur jag skulle lösa det nu. Jag hade ingen telefon och kan inte numret till Tobias, men när jag kom ner på entréplan såg jag att han precis var på väg in på en toalett. Sirap var inlagd och de skulle ringa oss under dagen med uppdateringar. Vi fick hämta henne på kvällen och en så medtagen hund har jag aldrig varit med om 😭

Jag lägger inte upp bilderna som är från dagen efter för de är för grova, så detta är efter några laserbehandlingar och dagar av mycket effektiv läkning. 

Mitt ben efter jag har försökt sparka bort hunden, suttit på den osv.

Siraps hals, räddad av all päls

Det blev givetvis en polisanmälan av händelsen, trots att ägaren bad oss sköta det privat (utan att berätta för några grannar). Polisen la ner det innan det knappt ens kommit in till dem (eftersom hund = föremål blir det skadegörelse i fallet om Sirap, och eftersom de inte bussade hunden på henne var det en olycka, och jag var inte tillräckligt skadad för att räknas) men de skickade det vidare till Länsstyrelsen i Uppsala. Jag fick gott förtroende för handläggaren och hon lät helt förfärad när jag berättade om vad som hänt, och att ägaren sagt att de kommer fortsätta släppa den fast på andra ställen. Allt tog tid, men vi bad hela tiden om att få ut de handlingar som kom in (jag räknas ju inte som en part i detta så jag får inga uppdateringar trots att jag bad om det). Där kunde vi läsa att ägaren även i samtal med LS berättat att han tänkt fortsätta släppa hunden "Hon måste ju få leka". Då tänkte vi att hans egna dumhet blir vår räddning och han kommer få munkorgskrav, eller minst koppeltvång. Döm om vår jävla förvåning när beskedet från LS kommer och de inte får några som helst restriktioner, bara se till att det inte händer igen. Förvisso med undertonen att det innebär att ni bör ha koppel på hunden alltid utomhus, men det ger även en ägare, som visat prov på ganska dåligt omdöme redan, utrymmet att faktiskt ha hunden lös om han tycker det känns säkert (vilket han gjorde där utanför vårt hus). Jag känner mig så otroligt sviken av systemet och vågar ju inte ta promenader där jag bor. Jag har sett dem (i söndags gick de tom förbi vårt hus 😡) och de har alltid munkorg numera, men det hjälper tyvärr mig inte. När jag var tvungen att gå åt deras håll för att hämta min bil på verkstad hade jag med mig en kniv.

Alla handlingar finns att begära ut från LS i Uppsala med diarienumer 799-2025, jag har dem även uppladdade här och här. OBS! Det är mycket värre bilder så klicka inte om du är känslig för sår och blod. 

Mitt i allt blir det ju även massa försäkringsärenden. Dels anmälde jag olycka hos mitt eget bolag, som betalade ut för mina kostnader. Sen sa de att de kunde inte kontakta mig om ett år för att eventuellt ersätta för ärr då det inte står i min journal att de har tejpat mig. Först stod det inget alls i journalen och jag var i kontakt med regionen och läkare och de skrev de en journal men fick inte med att de tejpade och mitt försäkringsbolag var envisa. Jag kände mig så maktlös, även om jag då inte ens trodde jag skulle få bestående ärr så vill man ju inte misstros som ett offer. Men när jag visade bilder på såren och sa att det är väl självklart att de inte bara satte på plåster på de där hålen så gick de faktiskt med på att det var rimligt och jag ligger kvar i rullorna. Grät av lättnad över att någon trodde på mig. (Bolaget är Hedvig, ett litet billigt bolag som man bara chattar med, har varit snabba och bra trots det där med journalen). Nu vet jag för framtiden att händer något måste jag fota hela processen, inte bara innan.. 

Sen kontaktade jag mitt hemförsäkringsbolag (Folksam) om de kunde hjälpa mig i processen mot hundägaren. Vad skulle jag göra osv, men det var det mest otrevliga jag varit med om. De hjälper inte till med något, eventuell rättshjälp om jag inte får ut något på min privata begäran. Återigen känns det som att jag är helt lämnad ensam, trots att jag är offret. 

Några dagar senare får jag brev från Folksam, som är hundägarens försäkringsbolag. De skriver att de ska bedöma om jag har rätt till ersättning från dem. Jag blir lite osäker på hela processen och frågar dem vad som händer om de bedömer att jag inte har rätt till ersättning, kan jag då kräva det direkt från ägarna, men nej, Folksam företräder dem och om de bestämmer att det inte ska betalas ut något så är det kört för min del. Då skulle jag kunna använda min försäkring för rättshjälp, men hur skulle Folksam kunna driva ett ärende mot Folksam för att jag ska ha rätt till ersättning? De skulle dessutom inte stå för självrisk utan min försäkring skulle i första hand stå för allt, så då undrade jag vad som skulle hända om vi får fler skador under försäkringsåret och pengarna tar slut, men då får jag kontakta Folksam igen för att begära ut mer pengar (om de ansåg att jag hade rätt). Jag tyckte att sättet de formulerade sig på vad så pressande mot mig, som att jag var den som gjort fel. VI ska bedöma om du inte ändå var skyldig lite till händelsen, när ägaren själv sagt att givetvis ska vi betala allt. Jag skickade in min berättelse och alla mina kostnader och vi fick ersättning, tack och lov. Inte för allt eftersom jag gjort lasern på Sirap på eget bevåg, men för notan på evidensia, resorna och mina kostnader. Jag fick även 2400 kronor i sveda och värk. I sammanhanget för den sveda och värk jag haft så är det en piss i havet. De ska även kontakta mig om ett år för att se om jag fått bestående men eller ärr. 

Efter jag fick den dunderkuren med antibiotika har jag varit näst intill konstant sjuk. Mitt immunförsvar har försvunnit helt och jag har haft två omgångar med svampinfektion (men det är ju standard med antibiotika, även om jag aldrig haft det förr), två förkylningar, en vinterkräksjuka (trodde jag var immun då jag inte haft det sen barn!) och covid (som jag inte heller har haft under alla dessa år). I skrivande stund, 4 månader senare, är det rekord då jag inte varit sjuk på 10 dagar. 

Mentalt har vi båda haft det jättejobbigt. Sirap har fått panik när hon hört skrik eller hör folk prata som hon inte ser. Jag drömmer mardrömmar och får rätt som det är panik i skogen att den ska komma lös och jag har fantiserat så många gånger om hur jag skulle hugga hunden i halsen med en kniv eller försöka strypa den. Nu är det bättre och jag har vågat mig ut på promenader åt andra hållet mot där de bor, men nu gick ju de där i söndags så jag kommer nog låta bli det på ett tag själv. Jag måste helt enkelt åka in till stan och gå promenader där, och där får jag givetvis oro så fort jag ser en hund som är större och inte uppenbart helt inom kontroll. Jag är rädd att något ska hända igen och jag vet inte vad Sirap skulle göra mot en lös hund som kommer fram. Men vi är på klubbar, har tävlat och så klart blivit mycket bättre båda två. 

Vi har också pratat med en del grannar, trots att de bad oss att inte göra det. En granne såg det hela så då har de såklart berättat för andra, men vi har även pratat med en granne som bor granne med hunden i fråga. Han har i sin tur polisanmält den hunden två gånger då de också fått både sin hund och sig själv biten av samma hund. Han går sina promenader med en påk idag i rädsla att möta hunden. 

Strax efter detta hade Uppsala Nya Tidning en reportageserie om hundar som biter, vilket var både upprörande och intressant. Ett avsnitt handlade om hur LS resonerade och de ville hellre att ägarna skulle få en chans att göra rätt själva, men att över 60% av hundarna som blir anmälda biter igen. Många ägare till bitande hundar skyller på offren (en uppfödare hade en hund som bet ett barn i en barnvagn och hävdade att barn är opålitliga). Också en artikel om vilka hundraser det är som är anmäls och någon på Hundstallet som förklarade varför det var just dessa "missförstådda hundar". Det är dock låsta artiklar så inget jag kan länka till. 

Men ja, det är vad vi gjort mest av i år - rehabiliterat oss från ett trauma. Men vad jag fått för berättelser till mig känns det som att jag får vara glad att min hund ens är i liv. 

Norgeresa nummer 2

Så i vintras bestämde jag mig för att vandra längs med rallarvegen. Vi tänkte ut en plan, jag och en kompis vandrar, Tomas och hans bror cyklar och vi möts i Flåm där vi har en bil parkerad och reser tillbaka tillsammans. Det blev ju så klart lite ändrade planer så det blev bara jag och kompisen som åkte, men med tanke att vi tar tåget tillbaka istället. Sen var det här ju med att hitta en kompis som kan och vill, men jag hade en barndomskompis som jag frågade om hon ville med och det ville hon. Hon har aldrig gjort något liknande, knappt ens sovit i tält. Hon går mycket och jag vet att hon är tålig, jag har aldrig hört henne gnälla och för mig är det avgörande. Jag kan ta allt ansvar för det praktiska, men inte bära en till mentalt som inte orkar pga hungrig, kall osv. 

Vi ska iallafall inte svälta ute på fjället

Vi hade bokat hotell när vi kom fram för att kunna landa samt en natt tre dagar senare. Det inser jag ju i efterhand är rätt dumt, man bör ju ha ett boende under en längre tid och därifrån planera tur baserat på väder, men jag förutsatte att det skulle vara hyfsat väder då det var samma tid på året jag och Tomas cyklade 2019, i strålande sol och värme typ. Jag hade så fel..  

Städskrubben på hotellet hade ovanlig skyltning

Testar spåret lite under kvällspromenaden

Laddar!

Nu kör vi! Planen blev att ta tåget till Myrdal och gå tillbaka, så 
slipper vi sitta och vänta på ett tåg när vi är framme. Vädret skulle också vara liite bättre åt det hållet.

Sirap gillade inte att åka tåg.. 

Direkt utanför tåget blir livet bättre för oss alla

Det regnar

Och regnar och regnar.. 

Vi gick ungefär två mil första dagen och efter några timmar var vi dyngsura. Jag har ju rätt dyra kläder och jackan impregneras varje år, men trots det var jag blöt hela vägen in. Det visade sig också att sovsäcken i min väska blivit lite blöt, och i Lottas ganska mycket! Vi slog upp tältet, lagade mat inifrån och åt innan vi typ somnade, kalla och blöta. 

Dagen efter var väl inte tanken på att sova en natt till utomhus särskilt lockande, med tanke på att inget var torrt, så vi bestämde oss för att gå till Finse och ta tåget tillbaka därifrån. Vi hade dock ingen mottagning på mobilerna så vi kunde inte kolla om det gick tåg eller om hotellet kunde tänka sig att byta natt för vår vistelse (men Geilo låg inte långt bort och då skulle vi nog garanterat hitta ett annat boende där, men det är ju synd att behöva vaska en ganska dyr natt). Över två mil var det till tågstationen så det var bara att packa ihop, hitta de bästa tänkbara kläderna och gå. Jag har alltid en reservponcho i väskan, så jag bestämde mig för att ge den till Lotta, och själv gå i min ulltröja, den står emot väta lite hyfsat ändå. Sen var det bara att ta ett steg i taget för att avverka våra kilometrar.  

Nu var det fem grader, väldigt blåsigt och vått i luften (regnade inte, men byxorna blev dyngsura från det håll vinden kom). På det redan lite blött under och på väskan som ligger mot ryggen. 

Den här miljön är vad vi skulle tältat i om vi tagit en natt till. Nej tack. 

Det var jättemycket snö, säkert totalt 1 km på vägarna, till skillnad mot 2019 då det inte var någon snö alls. Till slut kom vi till en skylt som visade 10 km från Finse, då började det uppstå lite hopp. När det gått 5 km flög vi fram den sista biten!

När vi fick syn på stationen provade jag mobilen igen och nu hade vi mottagning! Mailade hotellet och kollade tågtabellen, det skulle gå ett tåg ca 50 minuter senare, nästa först sen kväll! Vi "rusade" mot stationen och den lättnaden när dessutom hotellet svarar att vi absolut kan byta natt! Vilken glädje!

På stationen, summerar alla steg

En kvarts tågresa senare så var vi vid hotellet. Vi skrattade gott åt oss själva som knappt kunde resa på oss, men vi var ändå så nöjda med allt! Över 4 mil på ett dygn, spöregn, nästan 20 kg packning, blåst och kyla men vi knatade på. Lotta fick nog en mental kick över sin egen förmåga och jag hoppas hon bär med sig den vidare i livet. Man kan så mycket mer än man tror. Själv är jag glad att hon var med, för hade jag gått själv hade jag tvingat mig att gå vidare enligt plan, jag känner mig själv. Det var nyttigt även för mig mentalt att bryta, utan att känna att det gjorde något. 

Sirap bad inte ens om middag på kvällen

Allt jag behövde. Nyduschad, lite bubbel, mat och chips. Senare tillkom en
kopp te och täcke, då vi blev frusna igen.  

Vi sov gott den natten och nästa dag sken solen och vi åkte in till Oslo och kollade in den staden. Blev en promenad runt hela centrum med start vid Akers brygge. Häftigast var operahuset, där även Sirap kunde bada. Man kan säga att det var lite kontrast på vädret med 25 grader nu, mot de 5 vi hade morgonen innan.. Snygga var vi inte heller i våra tajts och badtofflor, men vad gör det om hundra år? Vi hade upplevt ett mentalt krig ;-) 

Jag tycker ändå min kompis gjorde det så bra. Helt oförberedd på hur tufft det egentligen skulle vara, men utan att gnälla (mer än mig) så tog hon bara det ena benet framför det andra, och jag vet hur många andra mer rutinerade som hade varit hemska att ha med sig där. Men hon var tuff!

Upp på taket i solen

Lunchstopp. Lotta gav deras mjukglass högsta betyg. Jag passade
även på att ta mig en skolebolla! Mums!

Äntligen hemma!

Nu känner jag mig klar med rallarvegen och nästa vandring ska jag bo längre på en plats och välja utifrån bästa förutsättningar. Ibland har man tur och njuter av vandringen, ibland njuter man av att komma hem ;) Fast trots att det var tufft var det vackert och vi skrattade  mycket. Och var stolta över våra prestationer. 

Hem och vända

Det blev inte många dagar hemma innan det var dags att åka vidare, men de var ändå härliga så bjussar på lite bilder. 

När jag kom hem slutförde jag alla kläder till Sandras kommande bebis och cyklade över med dem och lite fika.

Jag fick in min nya soffa till mina nya tapeter, mina bilder och mitt renoverade bort. Älskar!

Jag och Sirap åkte över och hängde lite med min dejt, vi hade också fina dagar tillsammans med promenader, bad och körsbärsplockning

Hemma igen fick vi till en oväntad dejt med Pernilla och Colour

Sen var det trots allt lite vila och Sirap var mycket nöjd över att vara hemma i sin egen säng igen..