Siraps agilitykarriär sen sist

Med alla skador Sirap har haft har det varit otroligt att vi ens fått några meriter i agility under åren. Jag har fokuserat på hoppklass då jag varit för rädd för skador på agilityhindren, ibland har jag startat ändå om det ändå varit en agilityklass på plats och i ungefär samma tid. När vi hördes sist här på bloggen hade jag två pinnar, en i agility och en i hoppklass. 

Strax därefter åkte jag till Fagersta på en kvällstävling och drog hem med två vinster och två pinnar i hoppklass! Redo för nästa klass alltså, men jag vill gärna ha en titel (plus att jag vet inte om JAG klarar av handlingen i klass 2). 

2023 blev det bara en tävling i Fagersta, inga pinnar på det loppet. Sen var vi inne i en lång rehabperiod efter att hon skadat en muskel bakom bogleden. 

Nästan ett år efter det kom vi till start igen, också i Fagersta, men ingen pinne. I april 2024 var vi på EHDKs tävling i Kungsörs Hundarena och gjorde två väldigt sena starter. Den första fick vi en pinne på, den andra var jag så fruktansvärt trött att jag kollrade bort mig totalt. Att starta vid 22 på kvällen är inte min melodi :-D Efter det har vi varit runt till Västerås, Häverö, Gävle och Enköping och startat, men tyvärr små missar överallt som gör att vi åker hem utan sista pinnen. Så är agility, roligt men frustrerande! Nu är vi faktiskt anmälda på en hopptävling i Fagersta, det är min bästa klubb så nu är jag bara vidskeplig och tänker att det gick bra sist vi tävlade utomhus där. Men äsch, det går som det går, det kommer fler tävlingar. 

Just ja, jag har ju flyttat och igår löste jag medlemskap på Enköpings brukshundsklubb. Där finns agilityplan så jag kan börja träna det lite mer regelbundet, det ska bli kul! 

Siraps jaktkarriär sen sist

Ibland känns det som att vi bara har rehabat diverse skador, men jag gjorde en liten tillbakablick för att redogöra vilka jaktmeriter vi tagit sen vi sist sågs. Först ut var FM 2023. Där placerade vi oss någonstans på mitten av väldans många startande. Minns inte så mycket mer än att jag var väldigt imponerad över ett markeringsarbete hon gjorde där hon skulle hämta två markeringar med lååånga avstånd på kalhygge. Vi avslutade också med 19 poäng på en markering precis ovanför vattenkanten där jag chansade att inte ge henne signaler och hon jobbade toppenfint utan att bada, till skillnad från många andra flattar. 

Från FM 2023, en varm dag!

Några månader senare åkte vi upp till Sundsvall för start på B-prov. Jag kände mig helt avslappnad inför det hela och nu skulle jag bara kolla av var Sirap befann sig. Tyvärr fick jag borrelia några dagar innan avfärd så jag gick på antibiotika och mådde skit om morgonen, men det gick bra ändå. 

Hej Borrelia!

Vi var där i två dagar, och hjälpte även till som funkis. Första dagen blev det en alldeles enorm väntan och Sirap var helt slut när det var hennes tur. Började väldigt fint, men vid tredje markeringen var hon någon helt annanstans och när vi väl kom vidare till söket gick hon typ ut och glodde på en and och där fick vi sluta. Passiviteten var strålande. 

Dag två fick vi inte vänta alls, jag var mitt uppe i funkisgöra när provledningen ringde mig för att jag skulle gå upp och starta. Det var låååångt in i skogen och vi sprang i regnet. Väl på plats fick vi andas ut och jag var fortfarande rätt lugn. Sirap gjorde ett fint jobb på de två första markeringarna, jobbade bra i söket (jag safeade och visslade på första som jag såg hon funderade på, domaren kommenterade bara med att jag inte skulle vissla sen, men det behövdes inte heller). På vattenmarkeringen vågade hon dock inte kliva i helt spontant utan tvekade ganska länge. När hon väl var i fick hon svårt att ta sig upp och var nära att åka i under landkanten (en sekund för att jag hade gått fram och hjälpt henne) och då spottade hon ut viltet på land innan hon tog sig upp själv. På land tog hon upp den, skakade sig och kom in fint. Tyvärr ledde det till ett tredjepris. Dessutom pep hon i passiviteten, så hon hade inte fått högre även om resten sett fint ut. Inget hon brukar göra, så jag var rätt snopen, men vi satt inte bra till i förhållande till de andra heller.  

En rosett ska man väl ändå ha för mattes första officiella pris på prov?

Markerna, inte våra vanliga underlag. 

Kritik från den vi gick till pris på.

Med dessa starter var vi ju sedan "diskade" från några fler starter på ett år. Försökte anmäla i maj, men blev bortlottad. 

Däremot var vi med på WT hos FRK Bergslagen och där kom vi etta i NKL! Het men så duktig, det sämsta var den så kallade dirigeringen som var lite mer ett fritt sök.. Men i övrigt en stjärna.  

Vår andra vinst på ett KM!

Sedan fick Sirap jaga på riktigt. Det var underbart lät hon hälsa! Matten är inte lika förtjust, men jag är positivt överraskad över hur modig hon var, trodde faktiskt inte det. 

Tyvärr avslutade hon det hela med att få in ett främmande föremål (vass?) i tassen så hon fick opereras någon dag senare. Rehab igen alltså. 

Efter vintervila var vi med på Lopplådeläger. Sååå underbart att få komma iväg och bara hänga hund ett tag. Vi fick gå kurs för Grete Eklund, en av de tidigare klickertränarna med jakt. Idag håller hon inte längre kurser, förutom för vissa utvalda, så det var vi lyckosamma att få vara med på. Det var några härliga dagar i solsken med kul hundträning på fantastiska marker på Kratte Masugn. Vi åkte direkt därifrån vidare till Norge och startade på ett B-prov där!

Försöker få Sirap ut på en ö. Svårt!

Jag tog in på ett airbnb i gamla Dröbak, jättemysig stad och trevligt boende. Jag har ju bara passerat genom tunneln som går där lite längre bort på mina resor till Norge, så det var en ny fin stad att uppleva. 

Dröbak på kvällen

Skoleboll, ett måste i Norge. Här på väntan på provet.

I detta annex sov vi innan provet

Provet gick inte så bra. Det var en het dag uppe på en topp och det blev som en gryta. Provet i sig var väldigt sjyst upplagt, först två enkelmarkeringar på land, som hon tog fint, fotgående till söket på en myr, där de bara behövde ta två apporter innan de fick gå fot tillbaka till vattnet och få två markeringar där innan de gick tillbaka till söket och avslutade där. Jag bröt dock i söket för Sirap var helt slut. Tog irrationella vägar, använde inte nosen och jag förstod att hon skulle sluta jobba. Kanske var det för varmt, hon har får dålig kondis, eller det blev för mycket med kursdagar innan, men det visade sig dessutom att hon började löpa någon dag efter. I vilket fall, för svårt den gången. Domaren tyckte jag skulle skicka henne i vattnet så hon iaf fick svalka sig, och ja, hon tog apporten, klättrade upp, spottade ut den och la sig och vilade istället för att komma in. Det är Sirap det, jag känner iaf min hund. 

Mer lydnad behövs, vavava? 

Trots att provet gick som det gick fick jag mersmak för mer start i Norge och jag anmälde till Trondheim. De har ett stort tvådagars som brukar vara ett riktigt arrangemang. Jag hyrde en stuga och passade på att jobba på distans kombinerat med vandring några dagar kring starten. Jag kom tyvärr bara med på en av de två starterna. 

Paus efter provet i väntan på prisutdelning. Varmt även här.

Terrängen på provet

Den hyrda lilla stugan och utsikten jag jobbade vid

Livet!

Provet gick ömsom bra och ömsom dåligt. Jag skulle nog värma upp henne bättre med framförallt mer fotgående, tror inte det är skadligt när det kommer till henne. Hon var såå het och ville inte gå nära mig och jag kände att om jag inte säger till nu kommer jag få dras med massa skit länge. 

Provet började med ett långt fotgående till två enkelmarkeringar. I Norge måste man vänta på att domaren säger ens namn innan varje skick förutom sök. Var lite orolig för stadgan men den satt bra och markeringarna var det inga fel på. Vidare fot till ett sökområde. Där jobbade hon fint, men fick några såna där tillfällen där hon "hänger" lite. Eller mer glor på mig och undrar om hon VERKLIGEN behöver ta den? Hennes attityd kommer fram. Men hon gjorde iaf jobbet, och var den enda hunden som hittade den som låg i vattenkanten. Sen kort fotgeånde till vattenmarkeringen. Den var inte långt ut i vattnet men däremot extremt lång sträcka på land, så den tappade hon på vägen. Det ihop med det bristande fotgåendet gjorde att vi bara fick ett andrapris denna gång. 

Jättefin kritik

Efter provet var det jättetrevlig väntan på prisutdelningen och middag (som jag tyvärr inte var med på). Några hade sett oss och var dels imponerade över Siraps energi men också fundersamma över varför jag klev bort från Sirap under markeringarna. De hade tom frågat domaren om det var okej, som hade fått kolla i regelboken och jo, där stod det väl inget om det. Jag kliver alltså ett steg bakåt för att ge fri sikt under markeringarna men det trodde de jag gjorde för att få en stadigare hund (yeah right). Trevligt att få prata om de olika erfarenheterna mellan de olika länderna. 

Under hösten startade vi även på FRK Östras WT, och det var antingen höga poäng eller nollor. Jag insåg att när det är övningar utan fotgående så sitter hon och laddar från det vi kliver fram och då har hon svårt att hålla i sig ytterligare när hon måste vänta. Så det ska jag jobba fram en taktik för, antingen om jag kan placera henne tex nos-näsa när vi går in på såna stationer, eller om jag lyckas träna bort det. Vi kom även med på ett officiellt WT under hösten, här hemma i Örsundsbro tom! MEN, givetvis skadade hon sig på träning och blev blockhalt så ingen officiell start för oss. 

I mars nu bestämde jag mig för att jag under april skulle lägga allt fokus på B-provsträning och se till att komma till start i slutet av månaden. Men jag anmälde liksom aldrig. Öppnade upp SKK start och kände att njaeee jag är nog inte så sugen. Trött på att hålla på med viltet och BARA träna apportering. När det istället dök upp en efteranmälan till vår klubb och lydnad klass 1 så anmälde jag utan att blinka. Då förstod jag att jag inte alls är sugen på det här med B-prov. Man investerar så himla mycket tid och så är det så lite som gör att det inte blir ett pris. OM man ens kommer med, de är redan överanmälda. Så just nu är jag inte sugen på svenska B-prov, utan vill hellre göra mycket av annat - lydnad, rally, viltspår, kanske agility och freeestyle. Däremot blev jag sugen att starta mer i Norge, så det kanske jag gör. Tyvärr får man inte längre använda den meriten för start i Sverige då vi numera kräver viltmerit för start (de har inget vilt i Norge). Men då får jag väl fortsätta åka dit, det är inte fy skam det heller. 

Slut på dvalan!

Ja, alltså, hur återupptar man en nästan blogg efter nästan tre års vila? Vem vet, men nu är det åtminstone dags. Jag ska inte säga att jag gick in i väggen, men det blev för mycket och jag tappade helt motivationen på det mesta. Mycket har hänt och bloggen kändes oviktig, men nu är energi tillbaka och jag har själv börjat läsa gamla inlägg och finner mycket inspiration av det, så oavsett om ingen läser så skriver jag för mig själv och min egen träningsmotivation. 

Sirap och en av hennes nya systrar

Mycket har ju så klart hänt på de här tre åren. En del saker kanske jag rapporterar om för att skapa en plats i minnet, annat är glömt eller finns på instagram. Men om vi återupptar vad som var aktuellt vid mitt sista inlägg så kan jag göra en snabb resumé:

Jag hade ju börjat träffa en kille, det flöt på och vi blev ett par. Jag började med coachning hos Tone på Aannerud Consulting som jag träffade på ett nätverk för kvinnor i industrin. Med henne fick jag hjälp att börja rensa, för att göra plats för det jag ville göra och det blev en lång resa. 

Jag har rehabat Sirap till och från hela tiden, olika olyckor och skador som inte haft med varandra att göra. Varje gång jag tänkt tävla har något hänt. Jag bestämde mig för att sluta döma rallylydnad, jag började se det som något jag offrade mig för de andra och då är det ju på fel sida. Jag slutade också med alla mina styrelseuppdrag och jag har lämnat över rallytävlingarna på klubben. Däremot har jag gjort större uppdrag, som att vi arrangerade SM 2023 och året efter satt jag i sekretariatet på SM i Hudik, plus att jag skötte resultaten på FM 2024 i Västerås. Så jag har frigjort ganska mycket tid från ideella uppdrag. Trots det kom inte energin till mig. Jag som varit så van att alltid ha massa mål att sikta mot har bara varit trött och uttråkad av allt, trots hela livet som händer!  

Vårvintern 2024 dog min mormor, min älskade mormor som haft en fristad för mig genom hela livet. Jag köpte en folkabuss av en kund och började leva lite vanlife. Bussen köpte jag ihop med Tobias, och det blev det första stora gemensamma i våra liv. Strax därefter fick min chef och tillika närmaste kollega sparken (han var VD och ägare, och den andra ägaren fick något mental breakdown) och jag valde att säga upp mig i samma veva. Inget nytt jobb, men aldrig att jag skulle ha en sån chef. Jag tänkte att jag skulle ta ledigt typ tre månader och passa på att hitta mig själv, men råkade hitta ett jobb på Linkedin som jag sökte och fick. 60% som ekonomiansvarig HELT PÅ DISTANS! Det passade för bra för att låta bli och jag är kvar där än. Energin som går åt från mig är obefintlig, stor skillnad mot företaget innan där jag hela tiden kände in och var på alerten. Jag har också blivit hårdare (med hjälp av coachen) på vad jag accepterar som egen företagare av mina kunder, vilket gjort det jobbet lättare med. 

Till slut var det ändå dags att slå ihop våra påsar och i slutet på 2024 sålde jag mitt älskade hus i Kungsör. Jag älskade verkligen att bo där, både i huset och kommunen, och det är så klart härligt att bli sambo i ett hus på landet men samtidigt har det varit en stor sorg att lämna något som betytt så mycket för mig. Att jag skulle flytta var så klart för att jag kan jobba var som helst. Jag flyttade över 10 mil så jag har ju med det hamnat långt ifrån mitt vanliga sammanhang och kämpat en del med känslan av ensamhet. Dessutom har det hänt en incident här som jag kommer ta upp i ett eget inlägg som inte gjort det enklare. Men överlag så har det så klart varit härligt att bara ha ett hem att ta sig an, jag har fått nya husdjur (två katter och fyra höns, som jag ökat med tre egna unghönor), skönt att slippa åka emellan och så klart lättare ekonomi och liv när vi är två som delar på allt. 

I vilket fall, om vi återgår till bloggens tema, så har det uppstått en liten glimt av energi för hundträning nu, faktiskt ett större sug, så jag passar på att rida på den vågen och hoppas att det ska ta mig tillbaka lite till den jag en gång var. Energisk och målinriktad. 

Festival hemma på byn

Förra fredagen var det festival hemma i Kungsör, en kund till mig bjöd in då de fixat lite band som skulle spela. Supermysigt och vi fick tom festivalarmband. Jag åkte dit själv, trots att jag inte kände någon, men det överlevde jag. Många tycker jag är modig som gör det, men i värsta fall är det bara att gå hem ;-) 

Fort kallt - på med stickat!

Scenområdet

Härliga sommarminnen som jag försöker bära med mig, även om de inte är så stora :) Man behöver inte resa iväg för att njuta av alla fina dagar. 

I den här korsningen stod alltid Nässla (låg) och vägrade gå.
Nu står nästa generation där. Vad gör jag för fel? 

Vi har också hunnit träna lite med Therese. Hon ville testa stora vilt på Prim, Sirap fick lite mindre. Hon tog dem men var lite så här varför skulle jag ta det där.. Men sen när jag försökte kasta/gömma/begrava förbrukat vilt så bar hon minsann så glatt.. I övrigt har det blivit extremt lite hundträning under sommaren, jag har behövt den här pausen. 

Norgeresa nummer 2

Så i vintras bestämde jag mig för att vandra längs med rallarvegen. Vi tänkte ut en plan, jag och en kompis vandrar, Tomas och hans bror cyklar och vi möts i Flåm där vi har en bil parkerad och reser tillbaka tillsammans. Det blev ju så klart lite ändrade planer så det blev bara jag och kompisen som åkte, men med tanke att vi tar tåget tillbaka istället. Sen var det här ju med att hitta en kompis som kan och vill, men jag hade en barndomskompis som jag frågade om hon ville med och det ville hon. Hon har aldrig gjort något liknande, knappt ens sovit i tält. Hon går mycket och jag vet att hon är tålig, jag har aldrig hört henne gnälla och för mig är det avgörande. Jag kan ta allt ansvar för det praktiska, men inte bära en till mentalt som inte orkar pga hungrig, kall osv. 

Vi ska iallafall inte svälta ute på fjället

Vi hade bokat hotell när vi kom fram för att kunna landa samt en natt tre dagar senare. Det inser jag ju i efterhand är rätt dumt, man bör ju ha ett boende under en längre tid och därifrån planera tur baserat på väder, men jag förutsatte att det skulle vara hyfsat väder då det var samma tid på året jag och Tomas cyklade 2019, i strålande sol och värme typ. Jag hade så fel..  

Städskrubben på hotellet hade ovanlig skyltning

Testar spåret lite under kvällspromenaden

Laddar!

Nu kör vi! Planen blev att ta tåget till Myrdal och gå tillbaka, så 
slipper vi sitta och vänta på ett tåg när vi är framme. Vädret skulle också vara liite bättre åt det hållet.

Sirap gillade inte att åka tåg.. 

Direkt utanför tåget blir livet bättre för oss alla

Det regnar

Och regnar och regnar.. 

Vi gick ungefär två mil första dagen och efter några timmar var vi dyngsura. Jag har ju rätt dyra kläder och jackan impregneras varje år, men trots det var jag blöt hela vägen in. Det visade sig också att sovsäcken i min väska blivit lite blöt, och i Lottas ganska mycket! Vi slog upp tältet, lagade mat inifrån och åt innan vi typ somnade, kalla och blöta. 

Dagen efter var väl inte tanken på att sova en natt till utomhus särskilt lockande, med tanke på att inget var torrt, så vi bestämde oss för att gå till Finse och ta tåget tillbaka därifrån. Vi hade dock ingen mottagning på mobilerna så vi kunde inte kolla om det gick tåg eller om hotellet kunde tänka sig att byta natt för vår vistelse (men Geilo låg inte långt bort och då skulle vi nog garanterat hitta ett annat boende där, men det är ju synd att behöva vaska en ganska dyr natt). Över två mil var det till tågstationen så det var bara att packa ihop, hitta de bästa tänkbara kläderna och gå. Jag har alltid en reservponcho i väskan, så jag bestämde mig för att ge den till Lotta, och själv gå i min ulltröja, den står emot väta lite hyfsat ändå. Sen var det bara att ta ett steg i taget för att avverka våra kilometrar.  

Nu var det fem grader, väldigt blåsigt och vått i luften (regnade inte, men byxorna blev dyngsura från det håll vinden kom). På det redan lite blött under och på väskan som ligger mot ryggen. 

Den här miljön är vad vi skulle tältat i om vi tagit en natt till. Nej tack. 

Det var jättemycket snö, säkert totalt 1 km på vägarna, till skillnad mot 2019 då det inte var någon snö alls. Till slut kom vi till en skylt som visade 10 km från Finse, då började det uppstå lite hopp. När det gått 5 km flög vi fram den sista biten!

När vi fick syn på stationen provade jag mobilen igen och nu hade vi mottagning! Mailade hotellet och kollade tågtabellen, det skulle gå ett tåg ca 50 minuter senare, nästa först sen kväll! Vi "rusade" mot stationen och den lättnaden när dessutom hotellet svarar att vi absolut kan byta natt! Vilken glädje!

På stationen, summerar alla steg

En kvarts tågresa senare så var vi vid hotellet. Vi skrattade gott åt oss själva som knappt kunde resa på oss, men vi var ändå så nöjda med allt! Över 4 mil på ett dygn, spöregn, nästan 20 kg packning, blåst och kyla men vi knatade på. Lotta fick nog en mental kick över sin egen förmåga och jag hoppas hon bär med sig den vidare i livet. Man kan så mycket mer än man tror. Själv är jag glad att hon var med, för hade jag gått själv hade jag tvingat mig att gå vidare enligt plan, jag känner mig själv. Det var nyttigt även för mig mentalt att bryta, utan att känna att det gjorde något. 

Sirap bad inte ens om middag på kvällen

Allt jag behövde. Nyduschad, lite bubbel, mat och chips. Senare tillkom en
kopp te och täcke, då vi blev frusna igen.  

Vi sov gott den natten och nästa dag sken solen och vi åkte in till Oslo och kollade in den staden. Blev en promenad runt hela centrum med start vid Akers brygge. Häftigast var operahuset, där även Sirap kunde bada. Man kan säga att det var lite kontrast på vädret med 25 grader nu, mot de 5 vi hade morgonen innan.. Snygga var vi inte heller i våra tajts och badtofflor, men vad gör det om hundra år? Vi hade upplevt ett mentalt krig ;-) 

Jag tycker ändå min kompis gjorde det så bra. Helt oförberedd på hur tufft det egentligen skulle vara, men utan att gnälla (mer än mig) så tog hon bara det ena benet framför det andra, och jag vet hur många andra mer rutinerade som hade varit hemska att ha med sig där. Men hon var tuff!

Upp på taket i solen

Lunchstopp. Lotta gav deras mjukglass högsta betyg. Jag passade
även på att ta mig en skolebolla! Mums!

Äntligen hemma!

Nu känner jag mig klar med rallarvegen och nästa vandring ska jag bo längre på en plats och välja utifrån bästa förutsättningar. Ibland har man tur och njuter av vandringen, ibland njuter man av att komma hem ;) Fast trots att det var tufft var det vackert och vi skrattade  mycket. Och var stolta över våra prestationer.