Okej jag tar det då..

Både Zandra och Sara har bara gett korta rapporter om gårdagens föreläsning och hänvisat till varandra och mig, så här kommer väl min syn av Bodfälts tankar om attityd i tävlingsträningen. Förutom tidpunkten (dvs normal sömntid för lilla Linn) var det mycket tänkvärt, även fast mycket var anpassat för lydnadstävling. Det jag kommer ta åt mig mer av är:

• Du har bara en chans på tävling - träna för att lyckas direkt = inga omtag! Dessutom kan hunden tro att för många repetitioner av ett moment innebär att hunden gör det fel och bli osäker.
• Ta ordentlig hjälp av träningsgruppen. Det är ju något man är duktig på när det kommer till jakten då man oftast jobbar en i taget men i rallyn gör vi nästan aldrig detta. Se till att ställa klockan, ge varje deltagare sin tid och be om de tjänster du vill att de andra ska göra åt dig: kommendera, döma, titta på din attityd, hundens attityd, kroppsspråk mm.
• Se tävlingsplanen som en scen! Träna på att göra entre, skapa en startsignal hos hunden av att det är dags att gå ut som är väldigt positivt betingad. Få hunden att känna sig som en fåfäng skådis - "jag vill in - släpp in mig!" för att sedan gå därifrån med stolt rygg och buketten i högsta hugg (och inte nosa runt lite lullande). Betinga scenen.

Sen tog hon upp lite om kommenderingsträning som inte känns aktuellt för oss och sedan om inlärning och belning, vilket var mestadels repetition för våran del. Eva jobbar ju väldigt mycket på det sätt man även gör på Hundcampus, med att få hunden att säga "nehej du jag går inte på det där" med glimten i ögat. Och när hunden gör fel skrattar man åt hunden för att få lite jävlareanamma till nästa gång och att då använda felet som inlärning, för om hunden inte får göra fel vet den ju aldrig egentligen vad som faktiskt är rätt (men det ska inte göra ont att göra fel, får då hämmas inlärningen).

Jag tränade lite fot med störning, ska försöka få till ett pass om dagen. När vi kört två varv på "banan" lägger jag Nässla och masserar henne när det helt plötsligt kommer en tjej springande rätt igenom som gömmer sig bakom en sten - för sina hundar. Hon såg oss inte utan lekte där med hundarna ett bra tag innan hon såg oss och skämdes för att hon förstörde :) Men hon visste ju inte och hundarna brydde sig föga om oss. Så kan det gå. Då packade jag ihop och gick till fältet för lite dirigeringsträning. Nässla lyckades slarva bort en klöv i ett dike (nej, hon hade absolut inget att göra i diket med den!) vilket retade upp mig och det bara var att gå hem.

På vägen hem passerade vi fotbollsplan så vi tränade lite löst fotgående och hunden drar iväg och jag får psykbryt. Får in henne (vilket inte är lätt när jag är arg) och lägger henne ner för att själv gå iväg och svära lite på egen hand. Börjar om och kör lite moment istället och vi kunde lösa upp och ha lite trevligt när vi gick från plan. Som tur är så är det ingen rallyträning ikväll så vi kan ta lite vila. Ska nog BARA träna fotgående nu ett tag (förutom söndagens träning med frk) och hoppas på en nytändning när vi kommer ner till kursen i skåne.

 

"Det är på barnen man märker att man åldras"

Så säger man om människobarn iallafall, när man har en bekant som är ett litet barn och rätt som det är har denne blivit en tonåring och man inser att man själv uppenbarligen också måste åldrats alla dessa åren (fast jag förnekar det varje gång). I hundarnas värld har jag insett att det är på andra slyngelhundar man inser att sin egen hund (och jag) gjort enorma framsteg. Vilket också så klart kan uppmuntra slyngelhundsägaren som inser att de någon gång också kommer få lön för mödan..

På helgens kurs tittade jag på Lipton, en hund i sina bästa slyngelår, och insåg att så där odräglig har Nässla också varit, men nu är hon ju som en ängel i jämförelse. Hon lyssnar och försöker förstå (det är ju inte alltid man är så tydlig som man tror) och jobbar glatt med mig när jag ber henne om det. Andra hundar och lek är inte viktigast i världen (men givetvis kan man klämma in en hel del lekpass om man får) och impulskontrollknappen börjar synas även om den ibland glappar.

Innan helgens resa hade vi ju varit lite oroliga för hur Täppas och Nässla skulle fungera ihop, Täppas är ju en man av ordning och reda och Nässla är ju som ni vet aningen mer impulsiv.. Men det gick faktiskt väldigt bra, Nässla var försiktig med honom (förutom en incident som jag strax återkommer till) och respekterade honom. Ibland kan hon ju tycka när hundar är sura att de menar det nog inte och om man bara fjäskar lite för dem så kommer de allt att ångra sig. Tro mig, det fungerar sällan på dvärgschnauzrar men denna gång visade hon tydligt med kroppen att hon var lugn och snäll :)

Dock lyckades Nässla med konststycket att: starta billarmet när hon klättrade fram genom lastgallret i Susanns bil när vi hade lämnat dem i bilen (och vi lärde oss hur man stänger av larmet innan man lämnar bilen). För att inte tala om när jag släppte Nässla. På fredagskvällen tog vi en promenad och när vi kom fram till en fotbollsplan frågade jag om det var okej om Nässla fick vara lös. Susann och Täppas stannade en bit bort för Täppas säkerhets skull och vi gick och släppte. Som Nässla ser ut när hon blir släppt, så var det även denna dag, mer i luften än på backen.. Och i en flygtur vänder hon på huvudet och får syn på Täppas och där var det glapp i impulskontrollknappen.. Hon flög fram till honom, gjorde en lov och sprang tillbaka (dock verkade han ta det rätt bra, stackarn). Sen fortsatte hon studsa runt hos mig, gav honom en blick full av bus men bröt varje gång jag sa till. Så framsteg ändå, hade det varit för 8 månader sen hade hon nog studsat till honom 8 ggr, nu blev det bara en.

Sen var det ett tillfälle jag hade önskat att jag hade en kamera till hands. Nässla och Lipton var ute på promenad i skogen när Lipton ställde sig över henne vilket resulterade i att hon fick flattefnatt (som vanligt när han gör något, dock räds han inte längre dem som han gjorde när han var valp) och jag släppte kopplet. Hon tog det i munnen och sprang runt, runt, runt och vips så gjorde hon en kullerbytta framåt och landade med långnosen i en liten grop! Det såg så otroligt roligt ut, för att inte tala om den snopna minen när hon tittade upp efteråt =D Hon fortsatte strax vidare, verkade inte så betagen av varken fallet eller skammen ;) Men hon är ju en pajas och roas av att roa.