onsdag 27 december 2017

Resumé - av ett skitår!

Att gå igenom bloggen för i år och se vad vi har haft för oss har verkligen inte varit någon munter läsning! Jag vill inte gå igenom månad för månad så som jag gjort det förr utan kommer välja ut lite guldkorn och övriga tankar om året som varit. 

Året började ändå trevligt, laddad för massor av skoj under året. Vi skulle träna för att vara med på FM, sikta på SM i spår och framförallt alla vandringar! Vi startade året med en nosework-kurs på hundcentret i Kolbäck vilket var himla trevligt även om vi nog insåg att vi inte orkar tävla i det. 
Nässla hittar sitt första riktiga rådjur. Läskigt skit! 
När vi skulle vandra in mina nya kängor. Det går så där med drottningen. Kort därefter skadade hon när hon lekte med en hund vi passade.  
Hussen och matten åkte på äventyr i Sala Silvergruvor, en häftig upplevelse med både sång och totalt mörker. 
Jag klippte av mig allt mitt hår, och färgade det till den hårfärg jag trodde jag egentligen hade.
När hältan började lägga sig åkte vi på kurs hos Motiverade Hundar för Eva Bertilsson. Jättebra kurs av hög nivå och jag och Nässla fick ett eget litet läger. 
Vi skulle först inte åka, för jag trodde Nässla skulle dö. Men jag bestämde mig för att hon skulle iallafall få göra det hon gillade mest om det vore så. Så vi åkte på spårcupen i Kolmården. Jag grät, spårade och träffade vänner. Och Nässla blev piggare och piggare. 
Sen fick vi veta att det inte var cancer hon hade och vi kunde fokusera på att behandla benet istället för att tro att hon skulle dö. Så vi behandlade henne som den drottning hon är med att klia henne istället för att kratta. 
Vi var med på uttagningen till SM, men det var alldeles för svårt och Nässla var inte i form efter vårens bravader. Vi bröt men hade en trevlig dag och lärde oss för framtida år.
Någon dag efter att vi fick veta att hon var frisk åkte vi till Rom. Det var alldeles för varmt. 
Jag kunde bocka av att äta pizza i Italien på min bucket list. 
Under sommaren passade vi Atle. Det var intressant och byggde nog på min teori om att vi bara behöver en hund. 
Årets första officiella prov blev på Vångaprovet där Nässla fick HP och blev provbäst. Skön revansch ändå, även om sånt så klart inte spelar någon roll i slutändan.  
Vi åkte till Sälen och hejade på hussen och hans tvilling när de skulle cykla i fädrens spår. 
Strax därefter åkte vi till Öland. Nässla visade tyvärr på hälta igen vilket grusade glädjen en hel del. 
Även om hon så klart hade sina stunder av lycka trots det! Här på Böda sands strand för hundar.
Lite laser fixade snabbt till ryggen, där det visade sig att hon hade ont den här gången, troligtvis pga avlastning av knät. Vi kunde nu åka vidare till Norge och ha lite semester där.
Så mycket lycka jag får av den här bilden!
Vi gick några kortare pensionärsslingor och njöt av att nästan ha ett normalt liv.
På vägen hem var jag tvungen att svänga in mot Odda och drömma mig bort till den där Trolltunga som SKA bli av, någon gång. 
Jag lärde mig sticka och gjorde det med råge, här är mitt första alster. 
Känslan när vi kunde börja vara lösa i skogen och plocka svamp. Det enda viktiga i livet.  
När vi vilade från skogen stickade jag vidare. Här min tredje tröja, som matchar min mugg (mariusmönster, en klassiker i Norge)
Vi var även med på höstens spårprov i Härad. Det andra och sista officiella provet för året. Det gick så fantastiskt bra att jag ville bara stanna där i stunden. Tänk er den där härliga sensommardagen när solen skiner ner på den gröna mossan, temperaturen är perfekt, hunden spårar som hon inte gjort annat under hela året och allt annat är oviktigt. Jag var så lycklig när vi kom i mål att domaren fick sig en rejäl kram. 
Vi njuter av friska dagar och plockar svamp igen när snön smält.
Jag och mamma var en sväng i Lübeck och drack glüwein (usch!) och åt marsipan (mums!)
Ett stilla besök i en av deras kyrkor
Innan hemfärd blev det ett besök på Miniature wonderland och här ser ni spanska trappan i Rom, där jag var i somras. Episkt. 
Nässla blir bara piggare och piggare och jag inser att jag måste göra allt för att hon ska få bli 100% bra igen. Hon har mycket kvar att ge! Även om hon hör försöker ta min toffel istället för att ge ;-)
Några av mailen med hurrarop efter vårt lusserally
Årets sista stickade tröja, en jultröja till hussen. 

När man läser det här ser det inte alls ut som ett skitår, det finns ju massor av guldkorn! Och visst, så är det, men det har också varit väldigt tufft och när Nässla varit skadad har det tagit så himla mycket energi av mig. Så många saker som vi sett fram emot som blivit inställda pga skadan, som vandringar och även andra semestrar. Jag vill ju inte lämna bort Nässla när hon inte är helt bra, för om det skulle hända något när någon annan har ansvar skulle jag inte förlåta mig själv. Även om jag verkligen njutit av våra skogsturer vi fått så har jag ändå saknat de vi inte kunnat gå något otroligt mycket. Dessutom är jag ett otroligt kontrollfreak så när jag inte kan planera nästa år utan att vänta in vad veterinären säger i mars blir jag lite nipprig. Men jag är vid gott mod och tror att vi kommer ha mycket roligare år framför oss nu!

tisdag 26 december 2017

Skelett som en valp

Jag och Anna kom ju överens om att vi skulle låta Nässlas knä vara, men när någon månad gått kändes det ändå inte rätt. Hon haltar inte, men det känns som att jag ändå inte kan ta ut henne mer än 60% av normal kapacitet. Hon sträcker ut benet efter stillhet på ett sätt hon inte gör med det andra och avlastar det knappt synligt men ändå så jag ser och stör mig på det. Hon rör sig även annorlunda med det benet när vi simmar. Så jag tog kontakt med samma ortoped igen för ett andra utlåtande. Nu var det ju ett halvår sedan sist och kanske hade han andra tankar nu när det ändå ömmar på hennes knä när man trycker på det.

Jag fick tid samma dag (förra måndagen) och åkte upp och spenderade kvällen där. Hon visade på ömmande knä när han tryckte/bände och vi gjorde en ny röntgen. Den här gången på ländryggen, höfter, knä och tår, för att se att det inte är något annat som sprider det vidare. När de tagit bilderna blev veterinären helt förundrad, för hennes skelett var verkligen som en valps! Inga tecken på pålagringar någonstans förutom på tårna, men de var jämna på båda sidorna så det är sannolikt inget som har med det här att göra. Röntgen på knät jämfördes med den för ett halvår sedan och såg lika fin ut den här gången. Fördelen med det är ju att hon troligtvis inte har en så pass stor skada för då hade hon sannolikt fått pålagringar på det knät under det här halvåret. Han gjorde också dragtest på korsbandet, men det var väldigt stabilt menade han. Veterinären blev väldigt konfunderad över hur det kom sig att hon hade ont med tanke på hur väldigt fina röntgenbilderna visade och hur stabilt korsbandet var, så det enda han kunde tänka sig var någon inflammation i exempelvis en menisk så nu ska vi prova antiinflammatoriskt i 60 dagar. Hon får fortsätta röra sig normalt som vi gör, liksom att simma och vara lös, däremot ingen apporteringsträning, men det är ju ingen skillnad mot idag eftersom jag inte vågar trycka på det där sista. När de 60 dagarna har gått får vi se hur det ser ut då och framförallt när det lämnat kroppen efter någon vecka.  

Nässlas julklapp

Så Nässla fick en golden retriever i julklapp. Några frågor på det? De är bästisar nu så klart. 

måndag 25 december 2017

God jul på er!

En dag sent om man ska vara noga, men för oss fortsätter julen åtminstone minst till i morgon. Men gärna lite längre. God jul och gott nytt år önskar vi er alla!

tisdag 19 december 2017

Domaruppdrag på lusserally 2017

Världens tråkigaste blogg för tillfället, jag vet! Det blev helt enkelt sinnesjuka dagar efter min lilla semester i Lübeck med feber, massa jobb på jobbet och ännu mer i samband med vårt lusserally på klubben, där jag har huvudansvaret som arrangör för anmälningar, planeringar, andra domare etc, dömde, städade på dagen och rensade bland efterdyningarna. Jag blev faktiskt helt slut och vid ett tillfälle skulle jag skriva in en sak i kalendern, öppnade ett fönster (på datorn) och hann glömma bort vad jag skulle skriva in. Flera gånger. Så jag har försökt koppla bort allt annat som varit möjligt och bara behövt ladda batterierna. 

Det är helt galet hur mycket korrespondens det är med tävlande före och efter en tävling, jag räknade som vanligt mina mail och hela 120 stycken låg i inkorgen! Då tillkommer dessutom telefonsamtal och SMS och lite messenger (mellan mig och de andra domarna, jag skulle aldrig svara på PM från tävlande där!). Då det dessutom blev strul i SBK prov när vi laddade upp det till sbk tävling gjorde tyvärr inte saken bättre, då samtliga reserver inte kom med i resultatet och både de själva och andra tävlande mailade in och påpekade det. Men nu har det gått tillräckligt lång tid från tävlingen för att jag ska känna att jag orkar rapportera om mina banor och resultatet. 

På lördagen dömde jag en NKL, en enkel bana där det gäller att komma ihåg att springa. Svårigheten låg snarare i miljön, svårt att vara inomhus och några blev nyfikna på hunden på banan bredvid (hade dock täckta kompostgaller så det var absolut ingen orimlig miljö). 
Det var 34 som kom till start (över 50 var anmälda så många som inte kunde/ville komma) och hela 85% fick kvalificerande resultat. Det blev två vinnare på 100 poäng, en liten vavvablandning och en vorsteh. Trea blev en sheltie och en boxer på 97 poäng. 

På söndagen blev det lite mer utmaning på mästarklassbanan. Men ekipagen verkade ändå kunna ta sig igenom hyfsat och jag tyckte det var ovanligt hög standard. 43 stycken kom till start och 39% (17 st) fick kvalificerande resultat.
Jag tänkte att inkallningarna, bärande och sidbytena skulle vara lite lurigt och det var faktiskt många hundar som hade svårt att stanna kvar. Många hundar har också svårt att hoppa över hinder vid inkallning har jag noterat. 
Vann gjorde ett rutinerat SM ekipage på 99 poäng (tror det är en BC), två på 98 poäng var ytterligare en BC och trea på 97 poäng var en welsh springer spaniel och en blandis (minns tyvärr inte vilken typ, det var för längesen nu..). 

Det var så klart inte bara trötthet och höga krav på mig under helgen, det var som vanligt trevligt att jobba med mina fantastiska klubbkompisar, vi fick otroligt mycket positiv respons från de tävlande både på plats och när de mailade och "klagade" över att resultatet inte kommit upp för reserverna. Dessutom fick vi ihop 1851:- till musikhjälpen tack vare alla som deltog med en slant för sina banskisser! Så det blir så klart även en tävling nästa år, jag behöver bara återhämta mig lite. Och kanske inte ha så himla mycket annat att göra omkring det datumet. 

Nästa domaruppdrag är inte bestämt ännu, men jag tror det kan tänkas bli i februari i Fagersta, ska bara kolla med hussens kalender först. Och för er som gillar att veta hur det går för mig och Nässla så kommer det en rapport vilken dag som helst!

torsdag 30 november 2017

Ur led är tiden!


Det här mörkret är inte direkt jätteupplyftande och trots att jag bara jobbar 60% hinner jag inte riktigt njuta (hur man nu njuter av ständigt regn och mulet i november) av dagsljus. Hinner bara komma hem så skymmer det på. Så för att ändå hinna gå i skogen gör vi det numera på mornarna med pannlampa vilket jag trodde skulle vara skitläskigt men som ändå går ganska bra. Jag hinner inte fokusera på vilka läskiga djur som kan tänkas bo i skogen nattetid utöver de vanliga fredliga djuren som finns där på dagarna för jag har fullt sjå med att se var jag sätter fötterna. Eller förhindra ofrivilliga spagater pga blöta rötter. Så jag och Nässla strosar fram tillsammans i tystnaden och döm om min förvåning när jag igår träffar på de här rackarna: 
Trattisar smyger i skogen
Jag kan bara inte låta svamp stå där i skogen men just där och då hade jag ingen lämplig påse eller tid att ta tag i saken så jag bestämde mig för att gå min vanliga svamprunda nu den här morgonen. Och se där, det blev en liten ranson gula kantareller! Det var inte helt lätt att gå utanför stigarna i mörkret men det blev ju lite ljusare så trots en liten liten felmarginal på vilket håll jag gick så kunde jag hitta rätt och komma i tid till jobbet. 
Gula godingar
Fast nu när jag lägger upp bilderna inser jag ju att jag inte har plockat några trattisar idag och de finns ju uppenbarligen i skogen! Hur ska jag lösa det? En tur efter jobbet också? Är det lämpligt när jag egentligen borde vara hemma och packa inför min Lübeckresa i morgon bitti? Svåra  beslut här i livet. 

lördag 25 november 2017

Bulltjuven - eller när matte får skämmas som en hund


Som ni vet hänger Nässla med mig på jobbet. De flesta kollegor har faktiskt egna hundar (men bara en till är med dit) och tycker det är ganska mysigt med hund att kela med emellanåt, men vissa tolererar det bara. En som bara tolererar det är min VD. Av den anledningen har jag tyckt det är viktigt att hålla Nässla kort och att hon inte ska märkas, jag vill inte bli av med detta fantastiska privilegie. I torsdags misslyckades jag dock med det när jag gick ner en våning för att leta efter en låda. Kvar var Nässla som nosade sig in på chefens kontor och hittade en nygräddad kanelbulle och snodde den. Vår administratör märkte att hon hade något i munnen när hon försökte smyga sig förbi så hon hann bara käka upp det gottigaste i mitten. Det var ju faktiskt väldigt roligt med en bulle som hade ett stort hål i mitten signerat Nässla men jag skämdes lite inför chefen. Jag förklarade att kanske tyckte inte Nässla att han var i form efter sin semester i Dubai han hade förra veckan och han skrattade och sa att han inte var sugen längre, för det stämde nog. 
Bild stulen från internet, jag glömde fota bullen det handlar om
Nässla hade inga skrupler och skämdes inte som en hund, däremot köpte jag med mig två kransar till jobbet igår och när alla undrade varför chefen bjöd på fika fick ju alla åtminstone ett gott skratt när de fick höra historien om bulltjuven. De var dessutom ganska tacksamma för det 😜

måndag 20 november 2017

Simning

I samband med sista besöket hos Anna och konstaterandet att vi måste hålla ihop Nässlas muskler så bestämde jag mig för att boka simkort på Strömsholm. Det är lite dyrare än andra simställen, men ligger å andra sidan fem minuter från mitt jobb så kan jag matcha ihop det med jobbdagar så känns det värt den extra kostnaden. I veckan hade vi ett intropass där vi gick igenom regler och testsimmade Nässla. Hon tyckte inte det var speciellt ballt att ta sig ner i poolen, men jag tänkte att hon skulle släppa det till nästa gång. Nästa pass några dagar senare tänkte jag att hon skulle slänga sig i, men njaa, det var lite läskigt att gå ner för rampen. Men jag peppade i henne och hennes vilja och min pepp vann över osäkerheten och hon kunde simma på sen. Hon som gick igenom allt med mig sa att hon inte skulle få tillfälle att klättra upp för då gör de gärna det, men det är ju skitsvårt att hinna stoppa Nässla när hon vill någonstans. Trots att jetstreamen var igång hade jag inte en chans. Men det visade sig att hon bara går upp, vänder och kommer ner igen så det känns inte som någon större fara att hon går upp emellanåt. 
Nöjd hund!
Den bästa vinningen är att hon blir så extremt trött (jag med för den delen) av att simma. En trött hund skäller inte lika hysteriskt för att en bil svänger in på gatan nämligen så vi njuuuuuuter av att hon är trött!

söndag 19 november 2017

Ett normalt liv

Vår nya fina stora hall!
När man haft perioder av rehab och försiktighet är såna här fredagar på klubben alldeles alldeles underbara.. 

Sy och pyssla

Ni som hänger på instagram och hittat mitt konto där vet kanske att jag inte är rädd för pyssel och speciellt då garnbaserat sådant. Då är det lätt att tro att jag kanske är specialist på allt när det kommer till sy, men just nål och tråd (förutom korsstygn) är något jag närmare avskyr (det är därför jag bara stickar tröjor på rundstickor, då behöver man inte sy ihop den, även om det sägs vara krångligare att sticka som jag gör). Men jag har inte bara aversion mot att sy, jag har ett större problem med att kasta saker eller lägga ut pengar i onödan så ibland får jag helt enkelt bita ihop. Ofta gäller det med hundgrejer där inget är så perfekt som jag skulle önska. Har ju exempelvis en hel hög med reservdelar från koppel/godisväskor som gått sönder som jag sen använder när jag ska laga nästa trasiga grej. För att inte tala om Nässlas vandringssele som jag fick sy dit haken på en miljon gånger, men där jag till slut gav upp och lämnade in den till en alltiallo som kunde sy fast den med björntråd för någon hundralapp och som sedan dess hållt ihop fint. I fredags pratade jag i telefon en stund med Tess och då pratade vi om hur svårt det var att hitta täcken som sitter bra på hundar som ser ut som våra (hon har hög/lång jaktlabradåre som inte är så bred), ska det räcka på ryggen måste hunden se ut som en rottis där fram. Inspirerad av det tog jag äntligen tag i de modifieringar jag planerat på våra två täcken och hade systuga. När jag ändå var igång passade jag på att byta knäppning på klövjeväskan (ja alltså HUR kan den gå sönder??)
Den som spar han har några extra knäppen för såna här tillfällen.. 
Jag köpte ju ett regntecke för någon månad sedan som var lite stort där framme, sydde ihop några cm på bröstet på varje sida och nu sitter den perfekt på längden! Passade även på att sätta en bit kardborre under magen på de två sidostyckena, vilket verkar göra att den sitter stabilare och jag slipper dra åt den som ska gå runt magen som verkar skava bort lite päls. Men det visar sig när vi använt den mer flitigt. Jag klippte även bort de två resårsnörena som ska sitta under benen, förstår inte alls hur de ska kunna göra någon nytta när de går att vira typ tre varv runt hunden. 
Inte så snyggt, men praktistk. Vågar inte riskera symaskinen då det är ganska tjockt. 
Avslutningsvis hade jag ett Redog täcke att göra samma sak med där fram och nu sitter det så snyggt att jag avlider lite när jag ser det på Nässla! Men i framtiden ska jag satsa på saker som sitter där de ska. Skräddare direkt kanske? 

tisdag 14 november 2017

Å vi då?

Jag vet att jag har varit extremt dålig på att uppdatera! Vet inte vart tiden tar vägen, men tydligen finns det mindre tid för bloggande ju mindre hund jag tränar?!? Men till det viktigaste, Nässlas knä. 

Vi åkte på uppföljning till Anna och jag var inställd på att försöka få till en operation, även om det kändes konstigt. Nässla har inte alls visat några tecken på smärta, hade jag inte varit med hos Anna samt sett henne halta på kvällen efter skadan hade jag aldrig trott hon hade ont. Pigg och glad och har tiggt om nöjen hela tiden. Inte ens tabletterna har hon blivit dålig av och jämfört med förra gången hon skadade sig kändes det som en helt annan hund. Då var hon ju låg allmänt, nu har hon varit lika odräglig som vanligt.. 

Men när vi kom till Anna så kom vi överens om att vi kör på utan operation. Knät reagerar vid kraftig provokation, men hon menar att det kan lika gärna vara som en stukning vi själva får, det känns inget när man inte drar i det, men trycker man på rätt punkt ömmar man. Och man kan leva normalt och smärtfritt tills då man stukar det igen. Ortopeden har ju redan sagt sitt och det känns inte som att han skulle vara villig att operera hur som helst i förebyggande syfte. Det värsta som kan hända är att korsbandet går av, men det är ju just vad som krävs för att få göra en operation. Så vi kommer helt enkelt att köra på som vanligt men se till att hon hela tiden har bra träning till grund och är musklad. Så nu har vi börjat öka på promenaderna igen och i slutet av nästa vecka ska vi vara där vi slutade. Jag har som sagt inte märkt av något sedan den dagen det hände och hon själv bråkar, hoppar och rejsar hej vilt (fast jag inte uppmuntrar henne). Jag släpper henne lite grann där det är lämpligt och hon får flattefnatt varje gång, och hittills (peppar peppar ta i trä) har det gått bra. På torsdag har vi bokat simtid för instruktör för att få börja simma på Strömsholm, det är ju bara några minuter från jobbet. Ska försöka få till en gång i veckan nu på vintertid så hon kan få ha en bra grundmuskulatur utifrån det och sen fortsätter vi vår vanliga träning hemma med bollar, kuddar och allt annat. Så vi lever och mår under omständigheterna faktiskt väldigt bra! 

Domaruppdrag på Fagersta KK 2017-11-11

Eller den enes skadades hund, den andres icke bortlottning.. Meningen var ju att jag och Nässla skulle tävla i Fagersta, eller åtminstone hoppas på att få komma med på en start. Men, eftersom knät strulade så kontaktade jag Fagersta och bad dem stryka oss och i samband med det frågade Marketta om inte jag kunde tänka mig att döma istället, så de slapp lotta bort 50 personer. Mästarklass är ändå rätt kul så jag gjorde det. 

Upp tidig morgon i snöstorm och vi fick en dag som flöt på bra med den här roliga banan: 


Jag tänkte att sidbytet bakom precis i starten när hunden kanske sett hindret skulle vara svårt, liksom att ha med hunden i svängarna där uppe mellan de två hoppen. Först ett backande och sedan ett stå framför tänkte jag också kunde vara lite lurigt och med tanke på att bara en hund klarade av sändandet till kon felfritt sist så var den ju tvungen att vara med, den här gången "bara" på 4,6 meters avstånd. 

Det var 44 som kom till start, och 12 stycken av dessa (27%) fick kvalificerande resultat. Hela åtta ekipage diskade sig, lite vanligare i mästarklass när något blivit tokigt och föraren inser att det inte blir några cert/SM poäng. Vann gjorde en terv och briard på delad förstaplats med 98 poäng (ena fick sitt championat, så kul!) och delad trea var en vallhundsblandning och en softis på 96 poäng (varav också den ena fick championat!). Vad var svårt då? Sidbytena uppe i hörnet var helt klart svårt, men även att kalla in över hinder, många hundar springer då vid sidan. De allra flesta backade fint och klarade även av att hitta till konen idag (även om några tog någon omväg eller var tvungen att nosa på vägen). Tre steg bak på höger sida var inte lika självklart och en del snurrar blev (som vanligt) åt fel håll. Men jag tycker ändå att alla gjorde bra ifrån sig och det fanns många fina guldkorn som jag hoppas kom med på de tävlandes protokoll. Jag är taggad inför nästa mästarklass på hemmaplan om drygt en månad. 

torsdag 2 november 2017

Domaruppdrag på Bro-Håbo 22 oktober 2017

Det var någon helg sedan men det har inte funnits tillfälle att rapportera om tävlingen jag dömde i FKL i Bro Håbo, men nu kommer det. Inga större konstigheter, men en ganska lång bana och dessutom med långsamt tempo genom många skyltar. Inte min stil, men ibland får man gå utanför sin box. Det tog poäng från flera ekipage var första skylten, där många hundar nosade på nummerploppen (jag tror att det är för att förarna pekar ner på den när de visar att hunden ska gå runt), många som missar det första sittet i andra momentet, en del bristande samarbete på sitt helt om, och flera som inte klarar 123 framåt och då främst ställandet. 
Men vi fick se väldigt många himla duktiga ekipage också. Två stycken delade på förstaplatsen med hundra poäng, en bc och aussie, som båda tävlat i elitklass i lydnad. Tre stycken på delad tredjeplats med 99 poäng, två aussis och en riesen. 78% av de 48 startande fick kvalificerande resultat. Det var tio fler än grannbanan, men tydligen var det mååååånga hundar som föll för frestelsen där, och ja, så brukar det vara i FKL. 

Tanken var att jag inte skulle döma mer innan vårt lusserally, men då jag tog bort vår egen start i Fagersta frågade Marketta om jag kunde tänka mig att döma där istället, så de slapp lotta bort hälften. Så nu har jag knåpat ihop en riktig luring (eller?) som jag ska ut och prova när solen gått upp. 

måndag 23 oktober 2017

Stark men ändå ömtålig

I onsdags hände det jag fasat för - Nässla drog upp sin skada igen 😭 Vi var på vår långpromenad när vi behövde kliva över ett fårstängsel och använde vårt enda alternativ stegen. Jag vet inte om det var där det hände, men hon halkade till och blev hängande tills jag fick tag i henne och tog emot. Och hon såg lite berörd ut efteråt men traskade gott hemåt. Efter någon timmas vila hemma så ville hon inte sätta ner foten i marken och jag såg direkt att det var samma stuk på hältan som vi haft, dvs inte som den när hon sträckte sig i ländmuskeln sist. 

Vi fick en akuttid på fredagen hos Anna och där visade det sig att förutom att hon hade ont i knät var hon berörd i hela ryggen, men det är troligtvis inte så konstigt eftersom hon spände kroppen så massor när hon halkade, det skulle hända oss alla att vi blev spända efteråt. Det sjuka är att hade jag inte sett henne halta där efter vilan hade jag inte ens noterat att hon hade ont. Hon har inte haltat något mer sedan dess men visade tydliga tecken på att hon hade ont i både ben och rygg hos Anna. Hemma vill hon busa och härja som aldrig förr och inte alls som tidigare när hon hade ont bara vill sova. Hon tigger om lek och bus och mat, trots att hon gått i flera dagar på det smärtstillande som i normala fall får henne att tappa aptiten.

Planen just nu är då koppelpromenader/vila och smärtstillande till nästa besök hos Anna nästa fredag för att kolla om ryggen blivit bra igen. Om ryggen är bra blir det istället fokus på knät och troligtvis försöka få ortopeden att operera korsbandet, då det inte kan vara något annat nu när det fortfarande är problem månader efteråt. 

lördag 14 oktober 2017

Starkare än någonsin

Nässla har aldrig kunnat stå på bakbenen, jag har tänkt att hon är stor och kanske inte konstruerad för det och inte lagt så mycket värdering vid det. Nu när vi började gå hos Anna blev det dock ett mål att hon ska kunna resa sig upp och stå med stöd av mig och tadaaa:

Det märks även mer styrka när hon ska upp och kolla av diskbänkar, kassabänkar osv. Just saying..

fredag 13 oktober 2017

Nytt inköp

Jag är en riktig snålgris och kan absolut inte ägna mig åt okynnesshopping. Och det jag väl köper ska stötas och blötas i det oändliga, så pass att jag inte orkar engagera mig i att köpa något. Men igår regnade det rejält och jag tänkte att kanske är det ändå dags för Nässla att bli vuxen och få en regnjacka. Jag vill gärna supporta mina bekanta och handla på Eskilstuna Hundcenter, men det är flera mil åt fel håll så jag stannade på djurmagazinet på vägen hem från jobbet och hade den turen att det fanns ett regntecke, i hennes storlek, till halva priset! Då blev det faktiskt inte ens jobbigt att köpa den. På vägen hem kom jag på att jag faktiskt inte har så bra erfarenhet av Hurtta, tycker det jag haft har varit ganska dålig kvalitet, men här fanns faktiskt inte så många andra val. Och redan i affären hittade jag en del ställen på jackan jag nog behöver sy för att det ska blir helt bra och det bekräftades redan när vi var ute på premiärturen. 
Man kan hoppa upp på alla stenar även i jacka.
Vid ett tillfälle tittade jag till på Nässla som stod och glodde på mig, men jag vände mig om och fortsatte fylla på med svamp i påsen. När jag igen vänder mig om står hon i samma position och jag går för att kolla om hon sitter fast. Mycket riktigt, de där svinlånga resårbanden som ska sitta under benen hade fastnat i samband med ett hopp över en gren. Så de ryker, för de fyller ju verkligen ingen funktion. Ska sätta dit något med kardborre så man kan fästa det ordentligt runt benen och hålla täcket på plats. Sen ska jag försöka konstruera något för halsen, den verkar vara gjord för rottisar eller möjligtvis mastiffer på bredden. Jag gillar dock att den är röd så hon syns nu när det är jakttider. Fast det verkar som att de inte är lika bra på att lokalisera älgarna som jag och Nässla, vi gick nämligen på en stor och ståtlig tjur på promenaden. Nässla och tjuren var bara några meter från varandra när hon skällde till, jag tror inte hon såg, bara kände/hörde, eftersom hon skällde åt fel håll. Älgen gick då iväg och Nässla kom tillbaka till mig innan hon gick tillbaka och undersökte, något intresserat men långt ifrån att jag känner oro att hon ska sticka efter. Hur underbart viltinstresse har hon inte? 

Ny hobby?

Som vi njuter av att kunna gå i skogen, jag vet att jag tjatar men har man varit utan det inser man verkligen vad det gör för själen att få traska på utan att tänka på att det kan ta för lång tid eller vara orolig över Nässlas knä. Nu har vi helt enkelt normala saker att oroa oss för. Som det där med att en hund helt plötsligt finner det som ett bra intresse att rulla sig i bajs! 
Luktar mumma!
Jag sitter i godan ro och plockar svamp när jag hör njutande hummanden bakom mig. Och där ligger hon på en illaluktande hög och gnor in skallen. Usch! Hon har inte gjort så tidigare, jag hoppas det är något med årstidens grisbajs och inte en blivande vana. 

Vi tog en tur dagen efter, nyduschad och fräsch, men med reflexväst eftersom det var pågående älgjakt ute. Tur var väl det för hon rullade sig igen, men den här gången hamnade det bara på västen. Betydligt lättare att stoppa en reflex i tvätten än spola av, shamponera, spola av och torka en hund med snorig näsa och halvfeber. Nu hoppas jag att två gånger bara var en gång för mycket och att vi inte tar en tredje gång eftersom det enligt ordspråket bildar en vana. 

måndag 9 oktober 2017

Tipspromenad

Livet leker nu när vi kan gå längre turer i skogen, så pass mycket att vi faktiskt åker iväg till våra tidigare domäner även om det blir några mil på bilen. I söndags tog vi en tur till Vilstaskogen och gick ca 7 km. Nässla var inte alls sugen att gå och vi hamnade i en rejäl konflikt i början, så pass att hade någon annan varit i mina skor hade den nog kunnat bli rädd för henne. Hon kan liksom inte hantera sin frustration över att inte få som hon vill.. Men jag kunde ta mig igenom det hela och snart gick hon på som vanligt, tills varenda gång vägen vek av för då skulle hon minsann gå just den vägen vi inte gick.. 

På en annan slinga finns det tipspromenad som vi inte gick just då, men vi passerade en skylt med just den här frågan vilket var lite kul.
Vad gör nässlor? 
Mitt svar är: Massor. Bränns. Svider. Bråkar. Bestämmer vägen. Pajsar sig. Tänker. Busar. Stjäl ens hjärta. 

onsdag 4 oktober 2017

Domaruppdrag på EHDK 30 september 2017

Septembers sista domaruppdrag var på Eskilstuna Hunddressyr Klubb. Där har jag dömt sen jag blev auktoriserad plus att jag även tillhört klubben under en kortare period så där känner jag mig hemma. Många kunniga funkisar gör att jag kan slappna av och bara bry mig om bedömningen och så var det verkligen i helgen. Jag började med en relativt enkel bana, med svårigheten för föraren att minnas vilket tempo som gällde. Som vanligt i nybörjarklass blir det mest lite förarfel då förarna glömmer stanna eller räknar fel på antal steg, men annars tyckte jag det var hög kvalitet på hela gruppen. Inga hundar som inte var startklara och inga förare som verkade helt vilse på rallybanan. Jag hade några som diskade sig självmant och av 31 startande var det 21 stycken (67%) som fick kvalificerande resultat. 
Vann gjorde en BC på 100 poäng, tätt följd av en till BC (nu skulle man ju kunna tro att BC:s som vanligt kommer in och vinner allt, men tack vare den här uppföljningen jag gör kan vi ju konstatera att det inte är som vanligt inom rally) på 99 poäng och en stabyhoun på 97 poäng. 

På eftermiddagen byggde jag om banan till en fortsättningsbana och svårigheterna borde vara således desamma. Fast för dagen var de verkliga svårigheterna frestelsen och sitt, ligg, stå. I frestelsen hade jag min apport av tennisbollar som bilden nedan och passet började med ett gäng hundar som tog den och drog av banan. 
Sedan fortsatte det med en del nosande på den och den tomma matskålen. Jag har gärna frestelsen med, men har i FKL enklare föremål. Enkel är så klart en fråga om vad man tränat och vilja böjelser ens hund har, men jag skulle aldrig ta till en pälsboll eller mat som verkligen luktar utöver det vanliga. Tennisbollar anser jag tillhöra det lätta, även om det inte innebär att min lilla vessla i MKL skulle låta bli den 😉 Det var 24 stycken som startade och av dessa 16 (66%) som fick kvalificerande resultat. Vann gjorde två stycken på 100 poäng, en BC och en rottis och tredjeplatsen kneps även den av en BC på 98 poäng. 

Nu blir det några veckors vila efter ett intensivt september och nästa domaruppdrag blir i Bro-Håbo då jag dömer mästarklass. Om inget oförutsett händer hoppas jag även på att få komma till start under lördagen, det ser jag verkligen fram emot, snart ett år sedan sist. 

fredag 29 september 2017

Den här alltså..

Så jag försökte gå en liten promenad på lunchen med pajsaren, men hon tyckte visst att vi skulle gå lite längre än vad jag tänkt. Hon är minst sagt tydlig med vad hon tycker om mitt vägval..

Domaruppdrag på Norrköpings BHK 24 september 2017

I söndags var jag inbjuden att döma mästar och avancerad på Norrköpings Brukshundsklubb. En ny klubb för mig, men full av trevliga funkisar, vilket gäng! Dagen flöt på bra omkring och det är skönt att känna att det går fort och folk har koll. Planeringen var så perfekt det bara gick. 

Jag började med en mästarklass där jag visste att banan var svår, men jag hade inte anat att den skulle vara just svår. Jag ville se stadga, snurrar och backande, kunde ekipagen det skulle de nog klara av banan. Sändandet till kon var utmanande med de maximala fem metrarna, men jag tycker det ska vara så. Vid de tidigare 2 metrarna behövde hundarna inte förstå momentet, det räckte att de förvirrade bara hamnade något steg framför föraren för att "klara" momentet. Det visade sig att endast en (!) hund av de 31 startande hundarna gjorde momentet helt felfritt. Ett par sprang till konen bredvid, många nosade men de flesta förstod inte. Sprang ett steg och vände sen upp för att kolla på föraren och fråga vad de pysslade med. Av de 31 som kom till start var det 8 som fick kvalificerande resultat (25%) vilket är lägre än vanligt, men kanske inte oväntat med tanke på banans utmaningar. Vann gjorde en kelpie på 99 poäng som dessutom visade sig få championatet, kul med en nykomling som gör så bra! Tvåa var ett rutinerat SM ekipage med tollare på 98 poäng och tätt därpå på 97 poäng hade vi en setter. 
MKL
Till eftermiddagen var det samma bana men lite avkortad för ekipagen i avancerad klass. Det är ju en klass som brukar ha mycket problem med både tre steg bak och helt om från varandra och snurrar så här skulle det verkligen framgå om de gjort sin läxa med tanke på att de skyltarna stod för nästan hälften av momenten. Det var bara 18 startande i klassen, och 7 av dessa fick kvalificerande resultat (38%). Vann på 99 poäng gjorde en cavalier, vars matte även tog tvåan på 92 poäng med samma ras. Trea på 86 poäng var en sheltie, så det var en bana för småhundarna uppenbarligen. 
AKL
Måste ändå säga att jag är väldigt nöjd över de två banorna, de kändes utmanande och inget man har tur igenom på, så de som fick bra resultat har verkligen gjort sig förtjänta av dem! Ska själv träna in mästarklassbanan, som jag tror vi själva skulle ha en del utmaning med.. 

Nästa domaruppdrag blir i morgon på Eskilstuna Hunddressyrklubb. Då blir det nybörjare och fortsättning, vi kanske ses!

tisdag 19 september 2017

Viltspårprov hos SSRK Östra

I söndags var det dags för höstens prov hos SSRK Östra, ett återkommande inslag på våren och hösten som jag alltid ser fram emot. Vårens missade vi tyvärr då det var några dagar efter biopsin, men hösten kom vi till. Får se hur det blir i framtiden då nuvarande provledning ska avgå efter alla år, men jag hoppas det fortsätter finnas fasta prov, de är så trevliga. Vi i FRK Bergslagen hade även i år vårt KM i samband med deras prov, vi var tre flattar som tävlade om att få hem den åtråvärda titeln. 

Jag ville mest bara få gå ett spår där Nässla känns 100% som jag vet att hon kan, och ärligt talat kände jag att någon annan gärna fick ta hem skålen, så fina är inte vandringspriserna (förutom den för allroundflat i Berglsagen, den är superfin!). Känns också lite dumt att vinna när man står som "ansvarig" för KM:et. Jag fick äntligen någon annan domare än J-O som vi haft sedan anlagsprovet, men blev ändå lite nervös då vi har haft den här domaren som medtävlande genom många år. Vi har liksom ingått i samma gäng som peppat varandra till SM och varit tillsammans på spårcuper så då kände jag ännu mer att vi måste visa vad vi går för (varför man nu känner så?).

Vi var först ut av domaren ekipage och jag började med att hetsa upp Nässla i bilen. "Ska vi ta busen? Var är busen?" Så hon skulle vara riktigt taggad, hon gör det faktiskt bättre då. Domaren tittade lite skeptiskt på oss och sa att vi skulle nog varva ner lite, men äsch, det gjorde vi inte. Mot spåret och vid rutan så satte Nässla ner nosen, letade lite, viftade på svansen och sen bar det av. Tydligt, perfekt tempo, noga och motiverat. Jag bara gick med ett flin. Vid ett tillfälle sken solen ner genom tallen och lyste upp mossan så det blev så där trollskt och det kändes helt magiskt! Vilken underbar känsla när vi båda bara flyter fram. Vid klöven så fick domaren en kram och jag struntade i att vi inte fått någon viltstörning (vi har ju HP nu så vi klarar oss för tänkt ändamål), jag var så himla nöjd med hennes jobb. 13 minuter tog det, det är så lång tid det tar när det flyter på, trots tuff terräng. 
Domarens kommentar: En dröm att gå bakom som domare. Jag vill lägga till att detsamma gällde som förare.
På prisutdelningen så rasslade det bland de fina kommentarerna och de flesta ekipage fick förstapris. Det visade sig att det delades ut två HP varav det ena till en av flattarna som var med i KM så även de fick så klart med sig vandringspriset. Ännu roligare att de blev provets bästa hund! Flattarna kan dom ;-) Vilken härlig dag, fina vänner, solsken, spår och världens bästa hund som dessutom är frisk 💖 

fredag 15 september 2017

Om att ha det helt normalt

Under månader i koppel har Nässla inte protesterat så mycket och jag har tom slagits av tanken att kanske har hon inte så stort behov av att vara lös längre, hon är ju ändå till åren. Men nu när vi kan leva ett normalt liv inser jag att det bara varit tillfälligt, när hon är lös då röjer hon som en kanonkula i skogen. Helt normalt alltså och det är underbart att få ha det så! 
Full fart framåt!