Det är väl så för oss alla, men ibland är det välbehövt med en paus. Den senaste tiden, typ sen april startade, har varit full av aktiviteter här och där, men den här veckan har jag inte gjort någonting med någon annan än bara Nässla. Eller ja, asshundsträningen då, men det var ju mer bara som att jag träffade några under en promenad. I vilket fall, det har varit störtskönt! Inte för att jag tycker det är jobbigt att träffa mina träningskompisar, för de är alla underbara och det är alltid trivsamt, men ibland behöver batterierna laddas och det har de fått göra den här veckan. Varje dag har bara innehållit någon timmas aktivitet i skolan/jobb och resten av dagen har varit chill. Nässla och jag har promenerat, tränat lite själva och idag gick vi några minispår jag la igår kväll. Jag känner mig grymt utvilad, ända in i själen och jag är övertygad att det kommer kännas ännu bättre i eftermiddag när dagens planerade opponering är klar (ett moment i skolan där man möter en uppsatsskrivare och talar om vad denne kan göra bättre i sitt arbete, kan bli känsligt för de som inte är vana och det är inte mina opponenter) som tagit kraft.
Träningen då, det har varit lite högerhandling. Eller först och främst handlat om att hitta en plats att träna på.. Började på en plan här utanför när Nässla stoppar i nosen i en grästuva och upp studsar det en liten nötskrika.. Flyttar oss, hon börjar nosa mot en annan tuva och jo då..
Tydligen är det nötskrikarbebisar-lämnar-sina-bon-ska-börja-flyga-men-trycker-i-en-buske-period så vi lämnar platsen till nästa, en grusplan. Men vad studsar där då om inte en hare.. Går vidare till den tredje och nöjer oss med störningen kille som spelar fotboll. Får till ett pass som finns på film men som jag inte orkar redigera just nu. Senare kanske.
Igår kväll blev det lång promenad på nytt område. Mysigt, men myggigt! Nässla har tydligen betingat kameran som jobb, för när jag smög upp den slängde hon sig om direkt och förutsatte att vi skulle starta..
Och när vi gick förbi hundklubben tyckte hon att vi skulle in där. Man skulle kunna tro att det är jag som placerat henne där för att få en rolig bild men det är hon själv som sitter där och strejkar. "Här ska vi in!"
Efter rundan la jag fyra små blodspår, jättekorta, tror inte ens de var 20 meter långa. Detta för att jag själv skulle kunna hålla fullt fokus på exakt var de gick och kunna krypa bredvid och kolla att hon nosade exakt rätt. På slutet av de tre första låg en burk blötmat nedgrävd, på mitten av den sista låg det en till och en klöv fanns på slutet.
I morse tog vi dem och jag körde på Hundcampusstil, dvs med koppel för att gå bredvid och inte låta henne flänga runt. Det första gick rätt bra, även om hon var på väg förbi belöningen men då tog jag tillbaka henne och gjorde om, då hittade hon och tog den! Stort framsteg, då hon tidigare inte ens tagit emot torkad lever i spåret.
Det andra hetsade hon upp sig rejält under och var även här på väg förbi, fast i ett betydligt högre och okoncentrerat tempo. Tog tillbaka och höll henne i selen, så inget annat än rätt var möjligt, och då hittade hon burken.
Den tredje hade hon helt klart lugnat ner sig till och jobbade bra och hittade även burken själv, tack vare en låg nos. Den fjärde var helt perfekt! Hon gick halva, hittade burken, grävde upp den, åt, fortsatte fram med nosen i backen in i busken där klöven låg. Så nöjd! Eftersom det verkar vara ett vinnande koncept tänkte jag prova på att göra liknande ikväll som vi kan ta i morgon bitti. Det är ju inte lika tröttsamt (eller vad vet jag, hon kanske blir trött?) så jag tror vi kan träna på mer när det är korta spår.
 |
| "Jag hittar ALLTID klöven, tycker bara matte är lite kinkig på att jag inte kan ta bästa vägen" |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar