Galenpanna!

Ja, nu tror ni förstås att jag menar Nässla, men icke då! Jag syftar på min kära träningskamrat Zandra som i morse skickade en inbjudan till att anmäla sig på rallytävling under My Dog! Själva tävlingsmomentet var väl inte det mest skrämmande utan jag såg framför mig hur vi helt hysteriska letar parkeringsplats i centrala Göteborg (efter att vi sovit på något avlägset hak liknande det vi sov på sist där nere och fryst rumpor och näsor av oss) klockan 6 på morgonen (för att hitta en "bra plats vid banan" åt Zandra). Hjärtat i halsgropen och en flåsande Lova i baksätet innan vi hittar rätt, för att stressa med Zandras lilla gage till dörren, som är stängd eftersom vi är alldeles för tidiga (vilket är mitt fel eftersom jag alltid tror att allt kommer ta en timma extra när jag gör något jag aldrig gjort förut). Sen kommer de närmaste, låt säga, 5 timmarna innan start gå åt till att Zandra frågar mig tusen frågor för att få reda på hur arrangörerna tänkt sig, om det kommer finnas rosetter och annat medans jag blir mer och mer irriterad för jag är nervös, illamående och trött (allt pga urkassa tävlingsnerver). Sen har vi två minuter på oss att visa vad vi tränat på i två månader och resterande timmar innan prisutdelningen att titta på inspelning, analysera allt som gått dåligt och må lite mer dåligt under funderingarna om vi klarade godkänd poäng.

Dock, visade det sig, hade hon inte tänkt att vi skulle tävla där (eller hon själv, men vi måste ju tävla ihop, så är det ju bara) och jag kunde andas ut. Däremot tipsade hon snart om en tävling som är inomhus första helgen i november. Det innebär en månads träning från igår, och med tanke på att vi tränat en bana i fortsättning en gång känns det ganska nära. I alla fall när banan skapade mer frågor än svar! Men, nu hävdar galningen (Zandra, om ni inte förstått det) att hon inte alls tyckte det var så mycket nya saker i fortsättningsklass, vilket hon inte alls tyckte i fredags när vi tränade.. Men, jag tror hon använde sig av den här psykologiska säljmetoden: backa efter avslag. Ni vet, när en dammsugarförsäljare försöker en dammsugare för 20.000 spänn och när du tackar nej och försäljaren frågar om du åtminstone inte kan tänka dig en liten burk rengöringsmedel för 250 spänn då. Och jovisst, det känns ju som att du kan inte säga nej två gånger och vad är egentligen 250 kronor jämfört med 20.000? Just det, det finns en psykologisk benämning på detta fenomen och jag tror Zandra använde det på mig. Först presenterar hon mig för något så jag storknar, sen backar hon och erbjuder tävlingen om en månad. Något jag inte skulle säga ja till i normala fall, men nu känns det som att jag inte kan säga nej två gånger ;-)