I lördags var det dags igen för mig att skjuta, och därmed vara elev. Pigg och stark valde jag att gå till den station jag haft svårast för direkt på morgonen, haren som springer fram och tillbaka framför dig som du ska träffa med 4 avfyrningar hagel. Laddad och positiv men ändå lite nervös provade jag men fick inte till det! Kunde inte förstå hur jag skulle titta, hur jag skulle stå men teoretiskt visste jag var jag skulle sikta. Fick inte till det, instruktören står bara och säger vilka delar som jag gör fel, hur jag ska korrigera mina kroppsdelar. Han pekar men jag förstår ändå inte vad som påverkar vad. Med mina skott skjutna och ingen hare till grytan gick jag där ifrån med gråten i halsen. Inte för att jag måste prestera eller har lätt för att gråta i allmänhet när jag inte gör något bra, nej det berodde bara på frustration! Jag förstår inte vad han vill, kan han inte bara förklara så jag förstår? Och hur i hela världen ska jag kunna skjuta upp efter det här träningspasset, jag kan ju inte!
Gick förbi bilen, torkade tårarna och funderade på om det bästa bara var att ge upp, men gick ändå surmulen vidare till nästa station- precisionsskytte. Där fanns min lärare som undrade om jag var trött eller deprimerad och jag brast ut i en harang över hur de hade tänkt att vi ska klara av praktiska prov utan att förstå vad vi håller på med. Jag tror det gick fram att jag var något frustrerad och både min lärare och instruktören på den stationen gav lite lugnande och aningen mer pedagogiska tips. Jag sköt kula, vilket är tusen gånger lättare än hagel (eftersom du siktar på ett stilla mål och du träffar där du siktar typ, hagel gör man "på känn") och klarade det utan problem, efter det tog läraren med mig till duvskyttet för att hjälpa mig lite mer. Först pratade han med mig för att lugna, trösta och peppa att jag kommer att klara det.
Tänk vilken skillnad det är när man får del för del förklarad för sig! "Ha foten så, bra, då sätter du nästa fot så, bra, sen .... " istället för "Ställ dig normalt, nej så kan du inte stå, böj överdelen framåt, nej inte så..." Provade skjuta efter en lugn och pedagogisk stund och se på f*n - jag träffade duva efter duva! I slutet träffade jag 80-90%, mot mina 5 stycken jag träffade under hela tillfället gången innan. Med gott mot gick jag tillbaka till haren, bad att få använda samma vapen som jag haft på duvorna (betydligt lättare) och skulle prova igen. Jag står bra, känner att jag har kontroll när instruktören kommer fram och säger allt jag gör fel. Korrigerar min ställning, haren kommer och jag tappar balansen helt när jag skjuter det första skottet. Träffar gör jag inte heller. Vänder mig om och säger att jag visste att det skulle bli så för jag står inte bra och hamnade helt fel med ansiktet varpå instruktören säger att jag får väl göra som jag vill då. Och då, ja då träffar jag, för första gången. När jag slutar lyssna på honom.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det måste kännas att vara hund och ska bli instruerad så här på ett språk man överlag inte förstår sig på. Och hur vissa menar att det blir tydligt att tala om vad som är fel. För vissa saker kanske det är tydligt, men när man inte förstår vad som är rätt blir det bara extremt frustrerande att få veta att man bara gör fel, utan någon som helst respons på vad som faktiskt leder till ett lyckande. Det spelar liksom ingen roll att de ger lite ledtrådar på hur jag ska göra, får jag inte belöningen (en träff, för nära skjuter ingen hare och leder inte till något framsteg) blir jag frustrerad oavsett om läraren tycker att jag är på rätt väg - JAG förstår ju inte varför. Skulle önska att alla som jobbar med utbildning av människor skulle lära sig detta på filmen nedan, se vilka enorma framsteg man kan göra med rätt bitar. När det blir fel, ja då märker man ju det själv och behöver ingen som poängterar det extra!
Nu ska jag bara försöka hitta ett annat ställe att skjuta på, antingen med en instruktör som kan hjälpa, eller någon som är tyst och låter mig prova en hel dag tills jag själv listar ut vad jag gör rätt. Att bli felad är inte min melodi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar