Att spåra en buse som heter husse

Vi har tur här i huset som har världens bästa husse (men det betyder inte att man inte kan bli lite irriterad ibland) som helt plötsligt har fått för sig att det är kul att springa och gömma sig i skogen så Nässla får spåra upp honom. Ja, jag vet att en gömd person egentligen ska SÖKAS upp, men vi kör ju på spår och det går alldeles utmärkt! Ja, förutom att hussen och matten inte helt pratat ihop sig innan hussen springer ut i skogen.. 

Istället för snitslar

I fredags försökte vi oss på ett litet försök på kvällen, som började riktigt bra men som slutade med att jag och Nässla gick vilse, på riktigt, och hussen var lite bitter över att han dels fått massa myggbett och dels att en tjej såg honom i skogen och kanske blev rädd för psykopaten som satt ensam på en sten och glodde i skogen. Det som hände var att Nässla började vädra och då anade jag att han var nära och sen irrade bort sig. Hon spårade dock så jag trodde att kanske hade hussen fått feeling och utökat spåret rejält, men efter att vi aldrig hittade den där sista pinnen (eller hussen) så ringde jag honom och vi kunde konstatera att vi var vilse. Jag hade bara tagit med min företagsmobil som jag inte har något internet på och kunde därför inte ta till något annat än en kompass. Gissa hur mycket nytta man har av en kompass när man inte vet i vilket riktning man bör gå.. Efter mycket ylande från hussen (som vi skrämmande nog inte hörde trots att det bara var några hundra meter mellan oss, och han skriker högt kan jag lova!), irrande i vildsvinsbo och traskande mot "solen" så hittade jag äntligen en stig och snart var vi samlade som familj igen. Nåja, Nässla var åtminstone nöjd men jag trodde aldrig att hussen skulle gå med på att göra om det. 

Well, ibland har jag fel och döm om min förvåning när jag föreslog ett nytt spår i går när vi var uttråkade och han sa ja! Men den här gången kom vi överens om att han skulle hela tiden hålla ett vänstervarv. Sagt och gjort, vi åkte till rullstensåsen där det är mycket mer öppet och mindre mygg och körde. Husse gick, vi väntade och sen hakade vi på. Pinnar plockades in och jag kände mig väldans säker på hennes spårande. Men sen, efter pinne 6, så var vi mitt på stenåsen, alltså massa små runda stenar och där gick spåret väldigt nära spåret där det gått i början och hon drogs hela tiden till det. Jag som visste att hussen inte skulle göra så denna gång (för det var ju det som tog oss fel förra gången) höll emot och gick tillbaka en bra bit där jag var 100% säker på att han gått (hon markerade på en sten, vilket han senare bekräftade att han suttit en stund på). Återigen hamnade vi mot det andra spåret, dock efter att vi hittat pinnen och döm om min förvåning när jag ser hussen längre bort, längs med spåret vi gått tidigare. Han har alltså korsat spåret och gått bredvid det tidigare spåret och stått precis bredvid oss nästan hela tiden vi irrat. Jag trodde han hade gett upp och bara traskat från sin slutpunkt så jag släppte Nässla, men hon sprang ner i skogen (alltså spåret) medans jag genade till hussen. Jag väntade dock på Nässla, som frispårade sig fram hela vägen till honom. Han hade alltså fått lite feeling och jag litade inte på min hund. Så kan det gå! Men Nässla skötte ju sig galant och kunde återta sitt jobb trots mitt nekande och återtagande, så jag är grymt nöjd med henne. Kan säga att hon var rätt spak efter det. 

Hussen hade tyckt det var jättekul att se oss jobba på, för han hade ju även sett oss när vi språrade tidigare eftersom det var så öppet (men jag såg aldrig honom). Han ville tom få prova byta roll vid tillfälle! Jag är imponerad!!