Kretsmästerskap i eftersök

Såg att Västmanlands jägareförbund skulle ha kretsmästerskap i eftersök för någon månad sedan och otroligt nog var jag ledig det aktuella datumet. Anmälde och idag var det alltså dags. Det kom en domare från Svenska Schweisshundklubben (där man har betydligt mer ingående spårhundar och även elitspåren är officiella) och dömde mig och en labbe, de enda som kom till start i vår krets. Vi blev lottade som start nummer två och fick därför vänta när de andra gick. Det visade sig att vi hade gemensamma bekanta (jag och frugan som väntade) så det var väldans trevlig väntan :) När det var vår tur fick vi åka iväg och hade även med en domaraspirant i spåret. 

På plats fick vi gå en bit in i en snårig jefla skog innan vi kom till rutan och väl där körde vi igång. Nässla letade ett tag men markerade tydligt när hon hittade skottplatsen och sen lunkade hon iväg. Hon var inte så bra som hon kan vara (eller så var det jag som inte höll emot tillräckligt bra!) och det blev en del ringningar. Men efter det, ett lerbad och vad som kändes som ett 1,5 km långt spår så var det äntligen dags för skott! Jag satt kvar med henne lite extra, någon sekund, men ville inte att hon skulle rusa som en blådåre, och pekade rätt ner i backen framför henne och det verkade ge resultat, för det var det snyggast spårslutet vi någonsin gjort tror jag!! Ingen vindning, bara raka vägen på klöven. 

Varför kändes spåret så långt kanske den observante läsaren undrar? Jo, för det var ju helt sinnessjuk terräng!! Klart det värsta jag någonsin har gått, in i snåren, mellan stenar och skit i om det är buskar i vägen, kör bara kör! Jag blev extremt tveksam och tänkte att nä, så här kan det väl ändå inte gå? Men Nässla (som inte heller slängde sig in i buskagen helt spontant) konstaterade ju det, så det var bara att hänga på. Där inser man vad ens erfarenheter kan ställa till och jag tror också att allt trädtrassel gjorde att vi inte kunde ha samma dynamik som vanligt. Det här visste jag ju och är en del av det vi måste träna på OM vi ska till Finland och starta men det har jag ju liksom inte tagit tag i. Jag tycker det är rätt trevligt att kunna röra mig normalt när jag spårar och inte fastna i en torr gran med hela peruken. Men JAG var helt övertygad om att ingen vettig spårläggare går ju ett spår in i tätningarna. Man kan säga att det är skillnad på taxdomare och schweisshundsdomare.. Spåret gick i 25 minuter, det måste vara ett längsta rekord för oss och då hade vi förutom badet inget större tappt (och badat har hon gjort förr om man säger så utan att tiden blivit så lång). 

Efter vårt spår blev det lite grill och snack och jag är SJUKT imponerad över domaren. Tyvärr bodde han i Riala så det är för långt att åka, men jag skulle lätt betala för att gå ett spår han lagt och få kommentarer på det. Och ett extra plus i kanten fick han när han kom in på vargfrågan (eftersom han jobbar med eftersök i Riala) och snabbt konstaterade att hobby (jakt) och politik inte hör ihop och det primära är att minska lidandet för allt skadat vilt, oavsett om du är missnöjd med politiken som förs (det finns många eftersöksjägare som vägrar göra eftersök när det finns varg, av principsak). Men oavsett person, jag gillade verkligen att få gå spåret som var en verklig utmaning och ytterligare ett bevis på att ett förstapris och ett förstapris kan skilja så extremt mycket. Nu valde jag att inte registrera resultatet på detta spår (vi har redan 11 förstapris, jag samlar inte) men vi hade fått ett förstapris om det varit så. Så jag ska spara deras sida för kanske man kan gå ett elitspår (inofficiellt) för en sån domare och lära sig en hel del på kuppen, tiden får utvisa det. 

Resultatet blev tyvärr inte till vår vinst, då vi hade två poäng lägre än labben (sjukt nära ändå!). Fast när jag fick höra hur själva mästerskapet gick till med både teoriprov och skjutning kanske det var lika bra, viss skillnad på att gå ett spår och göra skottplatsundersökning och skjuta. Och dessutom, där kommer ju dessa schweisserhundar att representera och ärligt talat, om de går dessa spår som vardagsmat så är de nog rätt bra ;-) Men jag ska i alla fall anmäla även nästa år, för kul var det! 

Hemma fick Nässla äta benet om hon ville. Hon förstod inte vad hon skulle göra med det, så det åkte i frysen, tydligen gillar hon bara rådjur och inte hjort.. 

När man har spårat blir man så där härligt nöjd och kan gärna mysa med matten i soffan!