Inget nobelpris i bloggande

Varning för skitmycket gnäll!

Nej det är tur jag inte lever på min blogg, då hade jag varit fattig värre! Den här tiden har nog varit jobbig för alla, på olika nivåer. Mycket ångest, stress och andra känslor som kommer när världen befinner sig i kris. Jag har fått behandla det med att inte surfa kring sängen och bara söka mig till myndigheters sida för information. Det som jag mest blivit drabbad är ju den ekonomiska biten, inte privat, men via mitt jobb som ekonomiansvarig och sittandes i ledningsgruppen. Vi har haft krismöten dagligen, för att planera för alla tänkbara (och otänkbara) scenarion, kollat upp vilka stödpaket som kommit och hur eventuellt vi kan ha nytta av dem (och ärligt talat, många var inte bra, för löntagarna låter det som det pumpas ut pengar i företagen, men för den med lite insikt om ekonomi och spelregler innebär det bara massa risker). 

Tur man åtminstone har världens sötaste stöd på jobbet!

Det slutade med att vi nu har gått på korttidspermittering, vilket tyvärr innebar uppsägningar av provanställningar och konsulter, men förhoppningsvis kan vi övervintra den här perioden och få tillbaka alla krafter sen. Företaget i sig har existensberättigande (och ännu mer i dessa tider med tanke på att det är mot just en renare sjukvård vi jobbar för) men blir inte insläppta hos våra kunder i Norge och Danmark, och till Finland är det svårt att ta sig. Men nog om det, nu har vi planen och det känns bra att veta hur de närmaste veckorna ser ut. Jag som bara jobbade deltid sedan innan jobbar nu en dag i veckan, plus att vi har möte varje måndag via teams. 

Vaktar orten

Även om det löst sig bra just nu så kändes det svinjobbigt mitt i. Blev så irriterad på alla som la upp bilder från "frivillig karantän/jobba hemifrån med netflix i bakgrunden" som ser det hela som ett litet roligt äventyr där det är svinlätt att be alla andra hålla avstånd och bidra, när allt man gör är att vrider ut och in på sig själv för att hitta fungerande lösningar för så många som möjligt. Men jag hade PMS också, och när jag slutade med sent facebookande löste sig mycket. Till råga på allt fick en kompis till mig en stroke, en så fin vän som inte ens fyllt 35. Nu verkar det ha gått ganska bra, men det var ett tungt besked. 

Undergiven valp

Det är tur man har tillgång till hund, hade det här skett förra året vet jag inte hur jag skulle stått ut med all dumhet, egoism och panik. Nu kan man alltid träna lite med ett svart yrväder så glöms det andra bort för en stund.  

Försöker tugga bort en stubbe, mitt i ett flattefnatt.

Så, nu med all extra fritid blir det till att försöka lägga upp en bra rutin, med daglig hundträning mot våra mål och inte bara lite random (svårt när jag inte är anmäld till något). Jag har inte varit så här ledig på tio år tror jag, så vi borde vara redo för 100 poäng när vi sätter igång och kan tävla ;)