Om att vara ensam, ute.

När vi skulle flytta till huset tänkte jag att det här med att hunden skulle vara i trädgården är nog inget för Nässla - så länge inte vi är där. Hon är ju en riktig mattegris och går inte att stänga in i ett annat rum (fast lämna ensam helt går bra, det är oerhört viktigt för mig) utan ska alltid vara med. Det är därför jag känner mig rätt snopen när Nässla gladeligen springer till altandörren för att få ligga där ute. Själv. Och hon är helnöjd. När hon är nöjd är jag det också :)