En sak jag tänkt på mycket med problemlösning är att man lätt glömmer när ett problem är löst. Livet blir ju bekvämt då och inget stör som gör att man känner att det existerar ens. Jag minns exakt när jag lärde mig detta, när jag gick på instruktörsutbildningen med min förrförra hund Lajka. Hon hade en tendens att börja skälla när andra hundar skällde och jag som hatar skällande hundar jobbade med det direkt. Så fort någon skällde blev det fullt ös med godis. Det här hände alltså bara när vi var på kursen, hemma hände ingenting för vi bodde mitt på vischan (där vi tränade skott härom veckan). Sen en dag kommer det in någon i lokalen och "alla" hundar skäller, förutom Lajka. Jag tänker inte på det, men ger henne inget godis, eftersom hon slutat skälla. Då krafsar hon tag i mig och liksom visar med hela kroppen: "Hallåååå, hör du inte hur de skäller, ska du inte belöna mig då?!". Där och då lärde jag mig att det är när hunden inte märks som den är som bäst! Duktiga söta Lajka som lärde mig något så viktigt som jag burit med mig till valpköpare och mina egna hundar efter det.
Sen är det så med alla lärdomar, de kommer och går. Och nu för några dagar sedan tänkte jag på att jag faktiskt inte har problemet med Sirap att hon tar allt på promenader längre. Och det hon tar lämnar hon oftast av utan problem (hittade ett köttben i skogen och en ryggrad i en annan, de lämnade hon liksom inte helt utan hög svans och bortvänt huvud). Visst kan en servett eller liknande slinka in, men säger man inget är den snart ute igen.
Med det sagt tror jag inte hennes snålhet för sånt hon hittat försvunnit och jag kommer få jobba järnet när det kommer till vilthantering, men nu har vi fått till LITE förtroende när det kommer till vår relation och saker och det underlättar att ha någonting att börja med när det väl är dags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar