Vilsen

Nu har det gått över tre månader sedan mitt liv vändes upp och ner. Jag har framtidsplaner, jag känner glädje och jag kan tänka tillbaka på våra dagar utan att bli ledsen, men jag är vilsen. 

Jag har blivit utmattad på ett sätt jag aldrig varit förut. Jag orkar göra saker om jag bokar in och ska träffa kompisar, men jag tar mig inte för annars. När jag har varit iväg och haft kul blir det som en trippel baksmälla då jag är helt färdig, baserat på hur länge distraktionen pågått. Det är som att jag har en dos energi/glädje och tar jag ut mer i början av en period så tar den slut sen, och inte som förr att jag kunnat ladda på genom att ha kul. Jag har det senaste decenniet alltid haft fullt med energi och har i princip bara sovit ut en dag i månaden, i samband med PMS. If you snooze you loose har varit mitt motto och full fart från morgon till kväll. Nu sover jag, har svårt att vakna, jobbar, är trött, vill sova redan 20 på kvällen men kan inte somna förrän sent på natten. Och så rullar det på. 

Jag har alltid haft mycket jobb och har inte haft problem att hantera det, när mycket händer har jag alltid kunnat pausa och återhämta mig i skogen, men nu är det tungt att gå i skogen. Jag orkar inte riktigt gå på de platser jag har här hemma eftersom saknaden blir för stor och jag orkar inte heller göra projekt där jag åker iväg till andra skogar. Så jag får inte återhämtningen av naturen som jag behöver för att orka. 

Jag känner också att jag inte riktigt har ett sammanhang och som att jag inte har kvar mina kompisar, vilket är den tuffaste delen. Visst har jag kompisar och visst kan jag träffa även dem jag känner från ett hundsammanhang, men det kommer inte naturligt och när det ligger ett hinder blir det just nu inte av. Vissa möten orkar jag inte heller just nu och andra skulle nog bara bli konstiga utan hund. Jag känner mig ensam.

Självklart är det inte bara mörker, jag har kommit långt i själva sorgen och planerar för nästa valp och den därpå (ja, jag ska absolut inte bara ha en hund och nästa ska komma tillräckligt tidigt så jag inte hinner vänja mig med smidigheten av en hund). Ibland tänker jag på valp och längtar trots besväret det kommer att innebära. Valpnamnet är klart, mamman är klar och vi väntar bara på ett löp och en hane. Jag är rätt säker på att mycket tyngd kommer att försvinna från mina axlar den dagen, även om jag inte stressar fram dit. Jag kanske behöver det här också. Jag hörde/läste någon som sa att sorgen är som en maskin med tvätt, det tar olika lång tid för olika program (människor) men det är bara att låta programmet köra klart hur jobbigt det än är att vänta. Och jag tvättar på. Men med min vilsenhet just nu börjar jag fundera på om jag behöver medicinsk hjälp på traven, eller om det kommer lösa sig med vila och väntan. Har du varit i en sån här sinnesstämning? Vad skulle du råda mig till?