Min bästa vän finns inte längre

Jag vet inte ens hur man börjar ett sånt här inlägg, men jag vet att det kommer svida och det är en del av processen för mig. Men som rubriken säger, Nässla finns inte längre med oss och det är bara en så stor sorg. 

För mindre än två veckor sedan var vi ute på tur i skogen, vi gick över en mil och lunchade ute i regnet. 

Nässla röjde som en tioåring sig bör och hoppade upp och ner på stenar som vanligt. 

Och så flöt vardagen på. Inga direkta konstigheter förutom att Nässla hostat lite på mornarna. Kennelhosta tänkte jag och isolerade henne, fast kände ändå att det var lite konstigt då vi inte ens egentligen hängt med andra hundar och de vi träffade alla klarade sig fint utan hosta. Efter någon vecka utan att det fick över tänkte jag att det var något fel på hennes hals, hon började också hulka som att hon skulle kräkas, utan att något kom upp. Då tänkte jag att kanske har hon fått någon tumör i halsen, hon har ju ändå blivit lite flåsigare senaste åren och bokade tid med onkologavdelningen på Strömsholm, fortfarande med gott mod eftersom hon var så pigg och glad ändå. Lite ledsen över att vi inte fick tid förrän 4 april men tänkte ändå att det passade sig ganska bra eftersom vi skulle åka till Norska fjällen veckan innan. Tänkte att hostan åtminstone inte blivit värre och det nog skulle gå bra. Kanske hade vi sån tur att det bara var en liten tumör som växt till sig som tom skulle gå att opereras, hon var ju så fräsch i övrigt!

Sen i slutet av veckan som var så tyckte jag att hon var lite väl trött och i söndags ville hon inte ens gå i skogen, trots att hon var lös. Hon satte sig bara och ville gå tillbaka hem efter några hundra meter. Där och då förstod jag och jag bara började gråta. Jag har alltid tänkt att det Memea Mohlin skriver i någon bok, att man ska skriva kontrakt med sig själv när hunden kommer hem på när det är dags att avsluta, för det är enklare att vara objektiv med en valp än när relationen finns. Och mitt kontrakt har alltid varit att Nässla har inget bra liv om hon inte kan springa i skogen. Och nu orkade hon inte det. Vi gick till vår glänta för rastning några gånger under dagen men hon ville egentligen inte ens det och väl där gick hon bara bakom mig, istället för att gräva tryffel som varit så otroligt viktigt innan dess. Hennes mat blandades ut med färskfoder för att hon skulle vilja äta då hon ratade sin vanliga mat och hon drack massor. Varje gång vi gick ut grät jag och bestämde att på måndagen skulle jag ringa strömsholm och se om vi kunde få komma på röntgen. Det var en tuff kväll och på morgonen studsade jag upp för att se hur hon var. Jag blev helt ställd för hon var så pigg! Sprang ut och rullade sig i frosten, sprang längs med gatan redo att göra i från sig. Fortsatte runt på vår morgonrunda glad och lycklig, hittade en boll som hon busade med mig med. Jag blev helt ställd, var det bara en liten inflammation kanske? Och "bara" någon knöl som skulle gå att ta bort? 

Hemma igen till frukosten funderade jag på om jag skulle ringa eller inte, men när hon ratade en bit ost och spottade ut blodpuddingen var det inte längre någon fundering. Jag ringde akut och utan att egentligen berätta alla symptom tyckte de att jag skulle komma in akut och förbereda mig för det värsta. När man ska komma in akut behöver man inte komma någon speciell tid utan de sa att jag kunde komma in efter 8 för då är det ju ingen jouravgift. På vägen bestämde jag mig iallafall för att stanna vid hundbadet och låta henne bada. 

Nässla hoppade ur, jagade lite gäss, badade, rullade sig och grävde lite, sen verkade hon nöjd och vi åkte vidare. Väl framme var det en första koll, och veterinären lyssnade på lungor och hjärta. Hjärtat lät bra men hon sa att andningen var ansträngd och föreslog röntgen vilket var precis det jag själv ville. I min fantasi så hade hon skelettcancer som spridit sig till lungorna som metastaser och det ville jag ju få avfärdat genom en röntgen. Snälla söta Nässla när vi kommer in på röntgen hoppar upp själv på bordet och vi tar bilderna. Jag ser på sköterskan efter att hon fotat att hon fick något annat i blicken (eller inbillade jag mig?) och efter det fick vi gå tillbaka till rummet. Jag satte mig på golvet med Nässla som somnade under tiden vi väntade och jag förstod verkligen att hon var trött på riktigt. Hon brukar inte slappna av hos veterinären, även om hon kan lägga sig reser hon sig fort för att vi ska gå därifrån, men nu sov hon. Veterinären kom in och visade bilden på lungorna, som hade en massa av något som inte skulle vara där. Man visste inte vad det var, men oavsett så gick det inte att göra något åt det, de var inte intresserade av att sätta igång någon behandling med cortison, utan mitt enda val var egentligen att välja tidpunkt. Vi kunde få åka hem och tänka på saken med lite hostmedicin. För mig var inte ens det ett val, jag vill inte ha fler promenader av ångest eller en natt där jag vet att hon bara finns för min skull. Så jag valde att hon skulle få somna in där och då. Det gick lugnt till, veterinären hämtade papper som jag fyllde i, Nässla låg kvar längs mitt ben, så vi alltid sover tillsammans, och sen fick hon första sprutan för att somna. Hon tittade till på sprutan och la sen huvudet över min fot, också en helt vanlig sovställning. Sen somnade hon och veterinären gav henne de andra två sprutorna som gjorde att hjärtat slutat slå. Hon lämnade mig med Nässla så fick jag gå när jag kände mig klar. När är man ens klar i en sån situation? 

Efter en stund fanns det inte mer för mig där och jag gick. Ångest i bilen på vägen hem, hur kan jag lämna henne kvar där? Tomas skulle också åka hem så vi skulle ta hand om varandra. Vi grät en stund tillsammans, meddelade närmaste kretsen och efter några timmar bestämde vi oss för att åka in till Eskilstuna och ta en promenad i ett spår, vädret var fint och vi behövde byta miljö. Där började det kännas bra igen och jag kände att om det känns så här så kommer det att gå bra trots allt. Vi bestämde oss för att gå halva turen, ta en paus och skriva ut ett gemensamt inlägg på Facebook för att riva av plåstret, och när vi suttit ett tag efter det gick vi vidare. Så tungt, men ändå många fina minnen vi pratade om. Mycket tårar men inte den här tunga trycket. Jag tänkte att jag har ju förberett mig för det här i två års tid, för sedan förra gången hon var så dålig och jag okynnighetsgooglade symptom så har jag mentalt förberett mig för att den här dagen ska komma. Jag har njutit av alla dagar ihop, valt bort semestrar för att ta tillvara på alla dagar och tyvärr även lagt energi på att gråta och vara ledsen för vad som komma skall. Så med det tänkte jag att kanske har jag gått igenom en stor del av sorgeprocessen. Med det sagt så var det ingen lätt dag igår, men både jag och Tomas kände att det ändå gick lättare än vi tänkt. Vi klarade inte av att läsa några kommentarer på inlägget och när vi stängde av TV:n visste vi inte vad vi skulle ta oss till, men ändå inte bottenlös sorg. Men sen vaknade vi idag och helvete vad ont det gör. Sorgen är så stark att det inte går att klämma förbi någon matbit, för sorgen tar upp all plats i magen och bröstet. Det spelar ingen roll att vi uppehåller oss med annat för att distrahera, för smärtan ligger där fysiskt i våra kroppar och gör ont vare sig vi tänker på henne eller inte. Och den här dagen var tusen gånger tyngre än gårdagen. 

Några har hört av sig och försökt trösta med att nu har hon det bra och ingen smärta, men det är inte det som något handlar om! Hon har alltid haft det bra, hon har inte gått i veckor med smärta utan sorgen handlar bara om ren och skär egoism! Vi saknar henne! Det spelar ingen roll att hon inte lider nu, eller att hon haft det bra hela livet - hon saknas oss ändå! Vi är inte redo. Vi kommer aldrig bli redo. Jag VET att hon hade ett suveränt liv och fick härja in i det sista, tom den sista morgonpromenaden var full med bus och hon kunde inte fått ett bättre avslut. Det fanns inga alternativ och jag valde inte fel, vare sig med att åka in eller att ta beslutet att somna in. Det finns ingen ångest i den frågan, det är bara vår egen saknad som vi tillåter oss att ha nu. 

I morgon var det ju meningen att jag och Nässla tillsammans skulle åka till Norska fjällen, men jag åker ändå, då miljöombyte kan vara bra. Positivt i situationen att jag hade semester inbokad och får tid för återhämtning själv och distraktion med hela tjocka släkten, att vara i en miljö där jag inte väntar mig henne överallt kanske kan hjälpa. Fast vem försöker jag lura? På de här 10,5 åren har vi inte varit ifrån varandra mer än två månader. Sen har vi suttit ihop som en enhet med max 30 meter mellan oss. Det är som att hon är en kroppsdel på mig. Det går inte att lura med en ny miljö. Jag kan inte ta in att hon bara ska vara ett minne numera.