Jag har inte haft så stor lust alls under Nässlas hela liv att skaffa en valp. Först berodde det på att det var så otroligt jobbigt när Nässla var liten. Man skulle ner med hissen var 40:e minut för att kissa, promenader tillsammans med sambon var inte att tänka på (valpen kunde inte gå så långt och inte vara ensam så länge) och allt var tvunget att bli lite mer komplicerat. Kanske är jag för bekväm, för sen är det dessutom svårt att hitta det perfekta läget att skaffa en valp. För har jag en hund till blir det tre hundar på vår arbetsplats, ganska många faktiskt (och en stor anledning till att jag jobbar en del på att ha mitt eget där jag kan ha hur många hundar som helst), det blir jobbigare att åka bort på semester både med och utan hund. En hund går att lämna bort, men två? En hund kan följa med, men två? Hur ska jag göra när jag ska åka och tävla? Släpa med mig två hundar? Låta husse bli bunden även när jag ska tävla (mot idag när det räcker när jag ska döma)? Städning? Tänk om en till blir för mycket för min (minimala nästan icke existerande) allergi? Tänk om valpen skulle vara dryg, sjuk eller jobbig? Ja ni ser, valp är inte för mig.
Men, jag inser ju (och mer och mer för varje dag Nässla åldras) att Nässla inte kommer finnas här för evigt. Och det krossar mitt hjärta. För jag vill egentligen inte ha hund i sig, jag vill för evigt ha Nässla. Så mycket att det gör ont. För att döva den smärtan behöver jag nog en hund vid det tillfället, för hur ska jag annars komma vidare? Hund är så stor del i livet, inte bara ur tävling och social aspekt, utan det är ju vad jag väntade på under mina första 18 år i livet. Ni som hänger här förstår nog precis vad jag menar så jag ska inte grotta in mig totalt i det här.
Oavsett anledning och hur drygt det känns har jag ändå börjat vända. Eller tänkt mig att börja vända. Med det åtminstone börjat titta på aktuella valpkullar och vettiga uppfödares planer. Det är ett stort steg. Förhoppningsvis får jag en impuls och köper en valp, det är nog enda sättet. Charmas av det lilla svarta söta och de lovande generna.
5 kommentarer:
Kanske läge för en pudel nurå ☺. Kan funka med allergiker. Frågan är bara från vilken uppfödning - extremt ojämn ras tycker jag. Men när jag tittar på din bild så begriper jag ändå vart det lutar. (Och flattar är ju helt underbara så det kan jag verkligen förstå! )
Jag kan gott tänka mig pudel nu, men som utanför rasen är jag extremt nollställd, många pudlar man träffar gapar och beter sig, andra är jättetrevliga! Hur hitta rätt? Har du några tips på bra uppfödare eller linjer i valfri storlek upp till mellan? Tar gärna tips för att börja kolla upp alternativen. Flat är ju lättare både eftersom jag är i rasen och har koll plus att de faktiskt meriteras i mer än utställning.
Har letat själv och inte hittat någon pudel för mig, så inga tips just nu tyvärr. Men det finns ju dunderpudlar därute. Bara så svårt att hitta dem! Flat å andra sidan ... där finns det ju många spännande uppfödare och där har du säkert jättebra koll. (Har funderat på flat i många år men kommit fram till att så länge M bor hemma är omständigheterna så speciella att labbar av det slag jag har kanske ändå passar allra bäst.)
Det kan nog vara en bra idé att skaffa valp i tid. Eller rättare sagt, en jävligt bra idé... Punkt slut!
I hear you!
Skicka en kommentar