fredag 18 september 2015

Vittring med tvist, har ni hört den förr?

Det är inte helt kul att vara Nässla i det här hushållet just nu då matten snart ska iväg på egna äventyr utan henne. Inte för att hon oroar sig för det för egen del (hon ska ju på kollo hos Jens!) men för att jag inte har så mycket tid för lattjolajban. Så, man tager vad man haver. Skulle vika tvätt i morse, Nässla ber om något skoj. Gömmer lite godis och får samtidigt träna dold plats (det går förvånansvärt bra när jag gömmer saker hemma, kanske något att ta med till träningsplan?). Hon är tillbaka innan jag ens vikt en t-shirt. Letar något annat att gömma och hittar vittringspinnarna. 

Jag är inte rädd för att lattja med vittringspinnarna. Lite som jag inte varit rädd att lattja med viltet i apporteringen. Varför jämför jag de här två då? Jo, för väldigt många ser detta som heliga saker där hundarna absolut inte får hantera grejerna fel. Dummies kan vi kasta lite hej vilt och busa med men när hunden har en fågel i munnen är det serious business. Självklart ska man behandla vilt med respekt, men jag har i övrigt ganska avslappnad attityd kring Nässla och vilt. Och samma med vittringspinnarna. Ibland bär hon dem på promenad, ibland kastar jag en i högt gräs för att leta efter och ibland skiter jag i att hon tuggar sönder en när hon ligger och slappar (sjukt, jag vet!). Så när hon tiggde om att få göra något mer fick hon leta efter vittringen!

Hon fick ligga utan att se vart jag gömde det, la ut grejerna precis som det ska vara direkt ur påsen. Tog och målade på en och gick tillbaka och skickade Nässla. Jag var ju tvungen att vika tvätt så hon fick leta efter pinnarna på egen tass. Efter en stund hör jag bara brak och snabba galoppsteg mot mig, ett sjujäklars självförtroende kom hon flygandes med och dra på trissor, rätt pinne hade hon i munnen! Kanske fick hon tänka till lite och lägga till en erfarenhet i repertoaren, för hon kändes extremt säker när hon kom springandes med den, eller så hade hon tur. För mig spelar det ingen roll, hon verkade ju ha väldigt kul åtminstone :)

1 kommentar:

Erika sa...

Skön inställning, både med vilt och pinnar. Det blir lätt alldeles för stelt, särskilt i lydnaden. Och ju fler sätt hunden får träna momenten på desto större förståelse får de ju för vad de ska göra :-) .