Provbäst!

I går var det årets sista spårprov. Jag åkte dit (som ni vet) med en förhoppning om viltstörning och därmed även ett HP. Jag vet att de inte växer på träd så jag var ändå avslappnad när jag kom på plats, det blir ju vad det blir. Vi hade katalognummer ett och var också först ut av två i spåren. Jag kände mig laddad och glad, det här skulle bli kul! Domaren Kenneth Hellstrand tittade på mig i mina löparkläder och sa: "Nog för att du är söt och ärtig, men jag tänker inte springa efter dig och behöva syrgastub när spåret är klart!" Att lite träningskläder kan skrämmas så mycket! Jag sa att jag förutsatte att han var skidskytt och kan skjuta bra även om han flåsat lite ;-) Med oss i spåret hade vi också en domarelev. 

I rutan kände jag mig inte alls stressad som jag brukar utan slappnade av och lät Nässla leta i lugn och ro. Höll emot när hon började gå för att kolla om hon verkade säker men nja, de första var hon inte det på. Sedan märkte jag en stor skillnad på henne så trots att jag inte såg någon uppspark så vinkade jag till domarna att vi hade det och tuffade efter Nässla. Började med en slänt nedför, sedan direkt upp för mossklädda stenrösen, som direkt igen gick ner så det blev både klättrande och hasande (och jag förstod varför domaren inte ville springa!). Nedanför kom vi in i gräs som gick över midjan på mig och där var även legan. Hon vek först av utan att gå in i legan, men så vände hon ganska snart, gick ut i legan, snurrade lite och började äta gräs så då backade jag tillbaka själv dit jag visste att hon hade spåret sist. Hon hakade på och tog upp spåret omgående och hoppade över ett dike in i nästa terräng, död skog. Här var det läskigt för sån terräng har vi inte provat på förr. Det märktes att det var svårare för henne men hon jobbade på bra ändå. Ut i mossan/ormbunkarna en sväng, upp och ner bland stenar och sedan tillbaka in i den döda skogen. Trassla ut det döda trädet som fastnade i linan (utan att störa Nässla) och sedan in på nästa terräng, ängsmark med kort gräs och matplats för vilt! Tur att vi spårat på gräs under våra träningar! Inte helt spårnoga, men på andra sidan gräsmattan blev vi ombedda att vänta vid vimpeln - äntligen! Skottet gick och Nässla for iväg på skogsvägen (!) och pang på klöven. Tjohoo! Vilket roligt spår tyckte jag, och domarna var väldigt lättade eftersom de hade varit mycket oroliga över terrängen (det blir inte alltid som de tänkt sig när de lägger på mark som inte är deras). När vi klev ur skogen däckade Nässla på vägen och jag var alldeles lyrisk, vilket jobb vi hade gjort! Domaren sa att han kunde inte säga något om valören (fast jag visste att vi hade ett förstapris), men han sa att vi samarbetade väldigt bra. Så kul att få den kommentaren :)

Sen blev det en mycket lång väntan på domarkonferensen och jag hade förhoppningen om att kanske skulle det här kunna ge ett HP. När de äntligen hade prisutdelning var vi ut först men icke något HP.. I vilket fall, det förändrade INTE min känsla för någonting, jag kunde verkligen inte annat än att vara nöjd. Sen blev det dags att utse provbästa hunden och kommissarien sa att det hade varit jämt om de gått på tid så terrängen fick avgöra och därför gick vandringspriset alltså till startnummer ett! Tjoohoo vilket glädjetjut jag fick ut!! Eftersom vi var provbäst blev vi även per automatik bästa retrievern så två stora pokaler fick följa med oss hem. 

Foto: Ulrika Wermelin

Spåret tog 18 minuter och kommentaren var:

En hund som startar utmärkt, löser alla uppgifter, trevligt förd.