Ibland känner jag mig som värsta segisen med att komma ut och gå prov/tävla med Nässla. När både Jens och Bitte gick ut och kammade hem ettorna på B-prov kände jag att jag bara hade en liten valp i kopplet (fast de var ju två år!). Min debut på C-prov kom först förra året! 3 år var Nässla då men det kändes lagom för både matte och hund. B-prov har vi bara nosat lite på men målet är att kunna starta i vår, det känns som om vi gör lagom med framsteg för att klara av det. Har två resultat för uppflytt i ÖKL på C-prov vilket gör att vi FÅR starta i elit, men jag väljer att stanna kvar så länge jag kan. Visst vore det lite flashigare att säga att vi är i elitklass. Jag tror heller inte att vi skulle få så värst mycket sämre poäng (inte om man jämför med idag haha!) men varför ska jag ha bråttom? Det finns ju ingen klass efter det. Det skulle kunna vara taktiskt att stanna kvar, för att kunna placera sig lite bättre (fast den taktiken funkar inte för mig, inte om man tar dagen i tanken nu också ;-) ). Däremot har jag ju som mål att få 90p på WT och då känns det som liiite lättare att klara av det i ÖKL än EKL. Men det är inte därför jag stannar. Jag är inte så motiverad att vara bäst. Eller framstå som bättre för att jag är i en högre klass. Jag ser fram emot de utmaningar som kommer bli i den klassen, men jag hoppas ha en frisk hund som kan vara med mig på de utmaningarna i många år även om jag dröjer några prov till innan jag går upp.
I viltspåret känns det som mer regel än undantag att bara ta sig igenom tre starter och kamma hem ett championat. Anlagsprovet gick vi 2009, ett prov i ÖKL strax efter det och först nu 2012, tre år senare tog vi en första etta. Samma sak här, visst satsar jag på fler bokstäver i stamtavlan, men det förändrar inget om de kommer nu eller om två år. Jag tycker inte det är speciellt kul att boka domare och gå ett rörligt prov, jag kan gott vänta på de ordinarie proven. Lite roligare med sällskap och prisutdelningar, så det känns som ett prov på riktigt, inte bara en bedömning. Sen känns det som att många hundar som fått championatet inte spårar så mycket efteråt, fast jag kanske har fel? Jag tror jag själv kommer bli sämre på det ialla fall!
I rallyn har jag stött på folk som blivit besvikna för att de inte fått 100p och därmed kunnat kvala upp direkt till nästa klass. Jag förstår att man kanske inte vill harva i nybörjarklass med sin tredje hund eller så, men när man är i högre klasser och inte orkar ta sig igenom tre tävlingar ens, vad ser man då för nöje med det? Är det bara att hinna fort till SM som gäller? Eller kunna ta tre vinster på mästarklass och därmed en titel som visar att man tagit sig igenom även rallyklasserna? Det finns idag inget championat på rallylydnad vilket domarna inte heller tror kommer att komma för att det kommer bli för mycket prestationskrav i sporten. Tyvärr tror jag inte det hänger i championatet, SM har redan skapat flera ekipage som går av banan och är tjuriga för att de inte fick tillräckligt bra poäng.. Själv har jag inte speciellt bråttom till nästa klass, däremot när jag väl börjat träna på en klass vill jag gärna komma ut och tävla, men det för att det bidrar till nöjet. Skräckblandad förtjusning, hur ska det gå? (Fast jämfört med bästa Zandra är jag ju rena speedy ut för att tävla, men å andra sidan syns det ju också på våra resultat) SM 2013 vet jag inte ens om jag siktar på. Och jag vet man kan tänka att så säger jag bara för att jag kanske inte ens kommer med eller för att gardera mig, men nej. Det vore en kul grej, men det är absolut inte mitt mål. Kanske något annat år :)
Nu tror jag att jag är extremt icke-tävlingsinriktad, har aldrig varit intresserad av lagsport eftersom det skulle förstöra för alla andra och jag har aldrig haft behov av att vinna, bara blivit glad när det hänt. Men jag tänker också att jag har min hund så länge (förhoppningsvis!!) och det är inte titlarna som är viktiga, det är ju att vi har kul när vi tränar och ATT vi tränar. Sen får hon väl vara tio år när vi är i elitklass på B-prov men vad spelar det för roll?
3 kommentarer:
Du är så klok Linn! Jag håller med du : ) Jag tycker inte att det viktigaste är att det går så fort som möjligt, det bästa är ju vägen ditt med alla med och motgångar.
På sätt och viss tycker jag att det är tråkigt att mästerklass är sista klassen i rally. Vad ska vi göra efter det liksom? Det är ju vår "första" gren och Lovas enda gren. Och rally är ju det roligaste som finns tycker vi.
Folk kommer nog alltid ha bråttom - " Den som har gjort mest med sin hund på snabbast tid vinner".
Tycker inte det finns någon anledning att stressa så, så du gör klokt i att ta det lugnt.
Vilka kloka ord, Linn, säger jag som tokstressade oss igenom de första lydnadsklasserna för att jag inte begrep bättre, men som tackolov lugnat ner mig betydligt i tävlingsambitionerna.
Skicka en kommentar