Hemma igen

Om du är intresserad av att bara läsa en hundig och glad rapport från veckan kan jag avvara dig det besvärdet redan här, detta inlägg är totalt ohundigt och mest bara en del i min egen terapi.

Nu är vi äntligen hemma efter en tuff vecka i Göteborg. Att rodda i ett dödsfall är inte det lättaste, när det dessutom har skett 40 mil hemifrån blir det betydligt svårare. Först och främst, man måste hitta till alla man ska ha kontakt med som polisen och hyresvärden och sen ska man hitta till soptippar, ta reda på vilka hjälporganisationer som finns och kan tänka sig att hämta de fina sakerna och sen träffa vänner och  bekanta till den avlidne. Eftersom jag är ett kontrollfreak hade jag planerat för det mesta och vi hade kartor, telefonnummer och bokat det mesta. Dock är ju livet alltid så att allt inte går att planera och tyvärr sattes våran plan ur spel redan när vi kom till dörren som var uppbruten. Visst, vi förstod att de hade behövt bryta sig in men den olustiga känslan att hamna utanför sin anhörigas dörr, där vi stått flera gånger förr i andra ärenden, och det ser ut som om brott har begåtts (men det visste vi att det inte hade gjort) gör ändå att kroppen reagerar. När vi sen kliver in möts vi av en stor pöl på golvet där han legat, blod och likvätska. Vi var verkligen inte beredda på det och allt praktiskt vi planerat försvann och en rejäl stress uppstår. I vilket fall, vi lyckas sansa oss och kommer igång.

Vi får ihop lite grejer och innan vi åker till boendet tar vi en sväng förbi tippen för att ha koll på exakt var den ligger inför morgondagen som kommer att kräva lite mer kastande. Döm om våran förvåning när vi kommer dit och inte egentligen får tippa. I Göteborg har man nämligen ett system att de boende får söka om ett kort som de sedan registrerar och får tippa fem gånger var med innan de faktureras. Eftersom svärfar var en ganska simpel man som inte köpte/slängde saker (och dessutom inte ens hade körkort att ta sig till tippen med) så hade inte han något kort. Jag gick in och pratade med en snäll kille som iallfall sa att han skulle släppa in mig idag och dagen därpå sen skulle vi glömma det (och äsch, det finns fler tippar, ni vet inte var vi var om ni ska skvallra). Men vilket absurt system, så egentligen skulle vi behövt hyra ett Thule släp (hyr här lämna där typ) och ta med oss allt skräp hem. Tur att göteborgarna är snälla!

Tur nog  hade vi bestämt att bo på vandrarhem och inte i lägenheten vi städade som några föreslog. Förutom det faktum att det stank något för jävligt av pölen (trots mr muscle och glade i stora lass) så kändes allt vi gjorde i lägenheten fel, det var intrång. Vi vet att han aldrig skulle neka oss att vara där men när han nu inte bjudit oss kändes det inte rätt, inte ens att sitta i hans soffa kunde vi förmå oss med. Att rota igenom någons hela liv, välja vad som vi (läs Tomas) vill ha själv och vad som ska kastas är så absurt, någonstans skriker sinnet att det här har vi inte rätt till.

Grannar kom förbi och pratade, berättade om deras bild av vad som hänt och hur de kände för honom. Erbjöd sig sin hjälp och gav tips om vilka i bostadsbolaget vi skulle prata med. Nästan alla vi mötte där nere har varit så genuint snälla mot oss, tom parkeringsvakten var underbar! Dock fanns det ett gäng som vi hade bekymmer med och det var de som äger lägenheten. Inte på något sätt kunde de tänka sig att ställa upp för oss. Exempelvis skulle lägenheten städas ur och klara en normal besiktning trots att den ska genomgå renovering (detta beslöt vi dock att anlita firma till, vi hade absolut inte klarat det också) och då kände de honom eftersom han jobbat för dem i alla år. Snålt tycker vi. Sen skulle vi också få betala dörren, det hade de minsann ingen försäkring för. När vi däremot pratat med både försäkringsbolag och polis har vi fått veta att det ska vara ägarna som står för det. Får se vad Fonus säger idag, de borde ha erfarenhet av saken. Men det som skrämde oss mest var att de kommenterade att de inte hade kommit in lägenheten (alltså efter att de hämtat honom) för att polisen låst även sjutillhållarlåset. Vad skulle de in där och göra?! (när vi pratade med grannarna och vi undrade varför de inte använt huvudnyckel för att ta sig in för att hämta honom berättade de att de inte har det längre för att det missbrukats av hyresvärden). Känns bra att de inte lyckades ta sig in, för de om några har inte rätt att rota i hans saker. Men vilka muppar.

Ja, det var väl i stora drag vad som föregått under veckan, sorgearbete kombinerat med hårt arbete lite om vartannat. Och ja, vi har även (tack vare bästa Jens) lärt oss hur man får bort liklukt. Klorin är grejen. Det var en lärdom jag hade kunnat klara mig utan.