Paus

Den här tentapluggningen är tuffare än vanligt och jag känner att jag isolerat mig lite från omvärlden (det hade ju iallafall vett att sammanstråla med min pms, så det gör ju inget). Dock unnar jag mig varje lunch en längre runda med Nässla där jag försöker aktivera henne, tror det bara gör gott för min inlärning dessutom. Idag bestämde jag mig för att traggla vidare med dirigeringen och la upp det som följer:

Jag gick alltså som vanligt med henne hos mig, droppade några dummysar som hon inte såg (men tänker att eftersom vi kom därifrån har hon platsen i minnet), satte henne längst bort på linjen. Gick upp till ena sidan och skickade henne åt vänster, när hon kom tillbaka gick jag med henne till hennes utgångsposition, satte henne där och skickade åt höger. Här kommer ett problem in (som jag snart tror är borta): hon tror nämligen att nästa dummy finns att hämta där jag var sist! Där får man för sina mönster, om man säger så.. Trots min tydligt utsträckta arm som pekar åt höger och ett kliv i den riktningen tar hon och vänder helt om ("du sa ut va!!?"). Jag får stopp på henne direkt och placerar henne på nytt i utgångsposition. Visst, man kan dirigera även ett steg bakifrån till rätt ställe, men jag gillar inte det, inte på träning, då ska det vara perfekt (sen vad jag slinker igenom på prov/tävling är en annan sak). Det finns de som tränar apportering som tycker att hur hunden tar sig till apporten spelar mindre roll, även om det innebär att hunden jobbar självständigt (läs skiter i signalerna), föraren gapar sig igenom hela dirigeringen eller en härlig kombo av dessa, bara hunden hittar fram så är det rätt. Det tycker inte jag, jag är perfektionist och vill, när jag har möjlighet, att skicken ska vara raka och ett rakt springande belönas. Ypperligt att träna detta i snö.

Mindre bra med snön? Dummysarna försvinner lätt när virvelvinden Nässla springer förbi. Men, inget ont som inte har något gott med sig, eller vad säger man? För i dummyförsvinnandet fick jag ytterligare en insikt (som att vinna på lotto, yeay) - Nässla kan inte längre närsökssignalen! Inte alls! Om vi ska ta det hela från Nässlas perspektiv när jag gjorde det:

"Hmmm... vad menar hon nu? Visselvissel.... hmmm... ah, hon pekar med handen mot marken vid sin sida, ska nog dit och leta efter något"

"Nähepp, inte det, där blev hon inte nöjd.. tillbaks här igen då - oj lite snö under tassen"

"Jaha, nu visslar hon så där igen.. och pekar dit, ja men då så, då ska jag väl leta efter något under hennes hand!"

"Inte det?.. .. här igen, okej.. åh, förbannade snöklumpar"

"Vissel igen.. hmm.. vad menar du kvinna? Jag tänker inte röra mig ur fläcken, för det var uppenbarligen fel.."

Där insåg jag ju att hon glömt (snabb slutledningsförmåga, verkligen). Lekte fram momentet ett par gånger innan vi gick hem och borstade bort all snö. Orkar inte traggla det momentet just nu i snön, det får vänta, men jag måste ju komma ihåg att hon inte kan det nu.