Reflektion

Jag tänker tillbaka till i torsdags och ormbettet. Vilken tur att jag, för en gångs skull, tog med mig mobilen när vi bara var ute på vanlig promenad. Brukar aldrig göra det annars, vill inte bli störd när vi ska strosa i lugn och ro men av någon anledning tyckte jag det verkade vettigt denna gång.

Det som hände var att vi var nästan färdiga med våran skogstur när vi stannade och hälsade på fåren i hagen. Det värmde så i mitt hjärta att se hur Nässla beter sig med dem, går fram hukande med öronen bakåt och huvudet åt sidan och låg svans. När de kommer fram låter hon dem nosa på henne för att sedan försiktigt pussa dem på mulorna. Sen vet jag inte vad som hände men hon satte ner nosen i gräset och backade sedan undan när jag hörde och såg att det rasslade i gräset och förstod att det var en orm. Jag ville först titta på den men insåg att då skulle jag få Nässla med i nyfikenheten så jag lät bli. Samtidigt så hade hon inte hoppat till eller skrikit så jag tänkte att vilken tur, hon var rädd för den av sig själv och backade innan något hände.. Jag försökte undersöka hennes nos för att se om det fanns några bitmärken men nää, ingenting och vi fortsatte att gå.

Bara 50 meter bort stannar Nässla och jag ser att hon mår dåligt på hela kroppsspråket. Sen lägger hon sig ner och hulkar och verkar jättejättetrött när jag bestämmer mig för att ringa Jens, hans hund blev ju biten för något år sen och jag tänker att han vet de första symptomen. Och jo, trötthet och svullnad och precis när jag pratade med honom såg jag att hennes kind började bli lite svullen, kanske 1cm bula. Ringde sambon (som var på jobb utan bil) att han skulle komma och möta upp mig på närmaste ställe från skogen som ändå var drygt en kilometer till. Jag vet att hunden helst ska vara stilla efter ett bett så jag bar henne en bit, så långt jag orkade. Sen stannade jag och skulle ringa vet för att se vart vi kunde ta  vägen när vi väl var i bilen. Hade så klart inget nummer inlagt (tydligen kvar i den gamla mobilen) men tack gode gud för reklamjinglar och jag ringde 118 800. Blev kopplad till vet i stan som sa att om jag vet att det är ormbett är det bäst att jag ringer till Strömsholm för vi måste ändå dit isåfall. Så jag ringde, samtidigt som jag ledde Nässla försiktigt den sista biten fram till bilen, husse var redan på plats och körde oss sen som en biltjuv till Strömsholm. Jag fick kontakt med dem på vägen och kunde då skriva in oss under tiden så vi bara kunde komma in när vi var på plats. Nu såg det ut som om hon hade en golfboll under läppen.

Väl på plats inser vi att vi inte har några pengar med oss. Jag har knappast med mig plånboken på promenad i skogen och hussen hade blivit så stressad och bara slängt av sig väskan när han kom hem där den låg. De tar inte betalt via faktura där så jag fick lite smått panik där, men insåg snart att vi ändå skulle behöva lämna henne och betala när vi hämtade ut henne (ja, lite naivt att tro att hon skulle få följa med hem samma dag så här i efterhand men det var min stora förhoppning där och då). Vi var inne i undersökningsrummet ganska exakt en timma efter att jag ringt sambon och då var hennes huvud närmare dubbelt så stort som vanligt. De satte in dropp och vi fick lämna henne. På kvällen hade hon tydligen fortsatt att svullna och det var då de gav serumet.

På vägen hem inser vi att vi har typ ingen bensin kvar i bilen eftersom det lyste rött redan innan vi åkte iväg. Inga pengar heller, vi höll tummarna för att vi skulle komma hem åtminstone. Det gjorde vi och jag bestämde mig för en sak i den stunden - alltid ha en tankad och hel bil tillgänglig. Sen nu har jag kommit fram till att jag ska verkligen ta tag i det här med att träna Nässla att sitta på min rygg. Jag måste kunna bära henne bättre i framtiden (även om man blev betydligt starkare än vanligt när det var nödsituation).

Har ni märkt att löven har börjat falla? Jag tycker iaf att det ska bli skönt med lite höst nu. Temperatur man orkar vara ute i, kallt om nätterna så man kan sova och ingen stress över att man inte är ute och njuter av varenda soltimma. Bilden är från förra året den dagen när Nässla fick vara fri första gången efter kasteringen. Jag hoppas hon får vara lika glad den 15 september.