Jag har ju gjort slag i saken och anmält mig till Lidingöloppet i år. Ohoh, jag är verkligen ingen van motionär sedan tidigare, visst jag har gått milen i tid och otid, men gå det kan jag göra nästan hur långt som helst. När jag väl började springa så tog jag mina hundträningskunskaper med mig och använde mig utan baklängeskedja:
Istället för att göra som man brukar när man ska börja motionera, nämligen springa iväg det första man gör för att sedan springa 50 meter och känna att man är nära döden (jag vet inte hur ni har det, jag talar om egen erfarenhet) och sedan promenera resten och in i mål och muttra över kass kondition, dåliga skor, skitskog osv (många saker att skylla på finns det) så gjorde jag följande.
Jag gick den första biten (och det har jag gjort många många gånger, så vägen kan jag väl) och när jag visste att det var lagom långt kvar till mål, kanske 800 meter så började jag springa. Sprang hela vägen in i mål och fick därmed avsluta med att lyckande :) Härlig känsla!
Nästa gång började jag också med att gå, sen drygt 100 meter innan jag började springa förra gången så började jag nu springa denna gång med tanken "kommer jag bara dit där jag började förra gången så vet jag att jag kan springa i mål därifrån". Och visst fungerade det, jag kom i mål, nu hade jag sprungit 100 meter längre än förra gången och kände mig stolt och glad när jag kom in i mål (istället för irriterad och med sämre självförtroende att man inte klarar något). Sedan har jag fortsatt så, det har fungerat så himla bra för mig, så jag rekommenderar det verkligen för den som vill komma igång.
Hur har det gått då? Jo, den här veckan har jag sprungit totalt två mil, varav ett tillfälle var en mil på en gång. Det ni! Tidigare i mitt liv, tex under skolåren så sprang jag 2,5 km en enda gång. Och nu, med rätt attityd (okej, en hyfsad grundkondition genom alla promenader har jag också) så kan man så mycket!
2 kommentarer:
Smart tjej! Jag tycker verkligen inte om att springa och de gånger jag har gjort det har jag tagit i, sprungit en mil på en gång och sen inte kunnat gå på en vecka, med följd att jag aldrig mer har velat springa. Ditt koncept verkar bra.
Ja det där med utställning... Jag är verkligen en rookie. Det märktes nog att jag inte tar det riktigt på allvar. Jag glömde att ta med Misos papper, lät henne kliva i en lerig vattenpöl strax innan och var för sen in i ringen eftersom jag satt och pratade om något annat. Hade det inte varit för att det var fint väder så hade jag nog åkt hem när vi var klara. Tycker alla Flattar ser lika ut (utom min då som är finast ;-) Ja, eller näst finast...:-).
Vad smart att baklängeskedja löpträningen, det kanske är en metod som kan fungera på mig också :). Jag är ett hopplöst fall när det gäller jogging, kan gå flera mil utan problem men orkar knappt jogga 50 meter *hehe*
Skicka en kommentar