Jag avskyr verkligen när det blåser. Förutom det faktum att öronen fryser till små röda iskuber och fingrarnas alla små sår snabbt spricker upp igen så flyger ju allt skräp och alla löv omkring.
Att löv och skit flyger runt hade väl inte gjort så mycket, ärligt talat hade jag nog inte ens lagt märke till det, om det inte vore för allas våran Nässla. De ska jagas, bitas och jagas igen. När man väl har försökt jaga några så är man sen uppe i sådant varv så allt vad är inlärt är som bortblåst (ironiskt va?). Sen när man ändå är i farten kan man ju passa på att försöka hoppa på en förbipasserande tonårspojke. ???
Tillbaka med armarna urslitna ur led på våran lilla gräsplätt så jagas allt som jagas kan. Åh en pinne! Nehej den fick jag inte. Ah en plastbit! Inte den heller, men titta här då! En lerhög! Yes. Måste komma åt, måste måste måste. .. .. ... ... .. .. Om jag inte får ta så tänker jag inte gå med dig. Nässla lägger sig ner och stirrar så där på mig. Jag går och hämtar henne och då kör hon hundarnas variant av barnens skrik i butiker, nämligen att hoppa och slita i jackan. "Du är en elak matte och jag hatar dig, jag får ju inte göra nåt! Alla andra hundar får ju bära pinnar och vissa hundar får vara ute hur länge de vill!" Väl inne så är allt bortglömt och det är frid och fröjd igen.
Tänk vad många som ser det där som trots, jävulskap och i värsta fall som elakhet. Ser inga större problem med det (visst är det jobbigt), det är en del av utvecklingen och det kommer att gå över så länge hon inte tjänar något på det (jag vänder ju inte och låter henne leka vidare) eller att jag triggar henne mer (ger igen, då bråkar vi bara mer).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar