Hoopers

Jag är generellt en bakåtsträvare och alltid lite skeptisk till nya hundsporter. Ett ganska tråkigt drag, men jag har aldrig varit snabb på trender utan snarare haft som signum att gå min egen (trotsiga) väg. Nosework har jag inte blivit entusiastisk över och har knappt ens noterat att det kommer en ny specialsöksgren snart. Rallyn var jag relativt sen på bollen (men desto mer väl inne) och det är säkert en del annat som passerat mig utan att jag ens noterat att det existerar. 

Så, för den som är inne i svängen vet ni ju att Hoopers är det coolaste just nu. Jag tänkte inte bli indragen i det (än på ett tag åtminstone) men så var jag och dömde ett litet KM i grannkommunen när de frågade om jag kört någon agility. Det visade sig att en där skulle utbilda sig till hoopers-instruktör och behövde ett projektekipage som aldrig kört agility och eftersom klubben är främst en agilityklubb var det lite svårt för henne att hitta en lämplig hund. Tills vi kom då. Då det ligger på vägen hem från jobbet och jag ändå är sugen på att prova agility men dessutom nojig för skaderisken så tackade jag självklart ja. Så nu har vi tränat där två dagar i veckan efter jobbet och det har varit jätteroligt! Sirap är som vanligt smart och tycker det är superkul, jobbar glatt för sitt tråkiga torrfoder (som hon knappt ens vill äta nu) och springer med full fart genom de kombinationer vi fått. I dag är det sista tillfället, så nu blir det träning på egen hand, men det ska nog gå bra då vi har hinder på klubben i hallen. Så fort inomhussäsongen drar igång då, för nu har vi fullt upp med det ena och det andra!