Efter att ha varit inne och läst Erikas blogg om när de tränade och hennes hund både pep och behandlade ett vilt något ovärdigt kom jag tänka på något som vi diskuterade i helgen när jag tränade apportering. Det faktum att man är livrädd för vissa saker inom jakten, så pass mycket att de i princip aldrig får förekomma. Just de sakerna ovan är två såna, så fort en valp bara piper till i ett sammanhang som är arbetsmässigt så måste man tänka sig för och aldrig mer tillåta det eftersom det i framtiden kommer störa den i övrigt tysta och fridfulla jakten (sen hur mycket förarna visslar och vrålar "UT!" spelar ingen roll, sånt stör inte vilt). Om hunden släpper ett vilt, eller skakar på det (som en gullig unghund, inte morrandes och dödsryckande, där skulle väl kanske även jag bli lite stressad) eller hänger över det utan att bära på det kommer direkt kommentaren: "Tänk om det hade varit ett skadeskjutet vilt!". Ja, men nu är det inte det. Det är LÅNGT ifrån ett skadeskjutet vilt. Det har faktiskt dött så mycket att det legat i frysen ett halvår. Den kommer inte lida av att hunden inte bär in den direkt.
Men, tänker vän av ordning, det är ju sant väl? Ja, det är sant att i slutliga målet så är det skadeskjutna vilt som hunden ska kunna hantera, men det finns väl ingen annan gren i världen som hunden förväntas klara av slutsteget första gången den provar på det? Och för er som inte tränar apportering, jo, folk är så noga med att det absolut ALDRIG får förekomma trams kring vilt. Kanske kan man vara lite uppmuntrande kring en valp och så, men om den inte bara bär ryker fågeln rätt fort.
Givetvis kommer flertalet felhanterade träningstillfällen leda till ett minne hos hunden där den lär sig göra fel om och om igen om träningen är dålig, det vet vi väl alla. Men att inte ens få chansen att göra ett fel känns faktiskt väldigt konstigt och om man gör det är det liksom kört och man måste få bort det illa kvickt. Tänk om jag tränar lite ligg med min hund i lydnaden och den reser sig upp. Jag skulle högst troligt ALDRIG vara med om att någon skulle lägga sig i och säga: "Tänk om det där hade vart en platsliggning, då hade det kunnat bli problem för dig, se till att få ur det där ur hunden omedelbums!". Faktiskt lite tragikomiskt att tänka på.
Ett annat perspektiv kring det här med skadeskjutna fåglar kom upp när vi var hos 3Vallare och tränade, där hon pratade om vallningen, där många saker ändå är ganska lika. På båda våra grenar måste alltid djurskydden komma i första hand (rimligt ändå), men man glömmer bort att även hunden är ett djur som vi bör skydda i sammanhanget. Ibland kan man tom använda metoder som går emot djurskyddet hos hunden, för att vi ska våga lita på dem bland de andra djuren, även om det oftast "bara" handlar om att vi pressar dem lite för mycket.
Även om det här är mina grundtankar kan jag ändå ryckas med och få panik när Sirap hänger över ett vilt, eller tänka att det är kört för att hon piper till en gång av hundra. Jag skriver alltså det här för att påminna mig själv. Väcker det någon tanke hos dig får du gärna dela med dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar