Vad vi gör när matten inte står i domarbåset

Okej, något domarbås står jag väl knappast i, snarare domarblås 💨 Men vi gör ju lite annat också, även om det är ganska lulligt och ostrukturerat. Förstår inte hur folk kan hålla andan uppe med nyttig träning när de inte tävlar, även fast jag faktiskt var riktigt bra på det själv även innan jag ens hade såna tankar med Nässelsoppan. Men då krävde hon ju lite mer och lite lullande hade nog varit för just för lite för henne. Men vi går i skogen nästan varje morgon och njuter av att vara hela och tillsammans. Jag får lite kärlekskramp men också mycket sorg över att det inte alltid kommer att se ut så här. 

Tryffelsäsongen är igång för fullt. 

En morgonpromenad, det går inte att ha dåligt morgonhumör med den här bästisen.

Nedanför skidbacken i Eskilstuna finns det även härlig snö att bada sig lite i. 

Inomhussäsongen är numera slut, men för någon vecka sedan körde vi ett pass. Nässla säger att vi inte behöver pausa, men vila har väl aldrig varit hennes starka gren. 

Glassäsongen har startat. Kan en snart tioåring se mer valpig ut?!

Vi har anmält oss till Flatmästerskapet, det är ju några veckor efter vår konvalescens går ut. Sen efter året som varit så tar jag inte ut några tävlingsstarter i förskott, men känner ändå att vi anmäler och får lite att se fram emot och hoppas hon håller. Vi tränade lite apportering idag, inga stora övningar, mest signalkontroll och de är hon ju jätteduktig på, trots vilan. Vi har också kört lite fot mot vatten och det tar sig, så här ett decennium senare! För mig gör det inget om hon kommer knalla och busa, vi ska ju dit för att ha kul och ens komma till start, så vi tränar verkligen inte på blodigt allvar. Men på tal om det här med att träna målinriktat så börjar jag sakna det lite nu, kanske i samband med våren. Det har ju varit lättare att låta bli allt med tanke på att Zandra fick barn och i princip slutade träna hund, men nu när man kommer ut i våren och testkör lite apportering så inser man hur roligt det är att träna hund och jag saknar det. Att gå kurser, jobba för framsteg, ha mål osv. Så iom det och att jag träffade Jens Thisbevalp Fina (som är fodertik från Lopplådan) och verkligen gillade henne så har jag nog faktiskt börjat bearbeta mig själv för att det kan komma tänkas bli en valp här ändå inom en överskådlig framtid. Och att jag kommit så långt i tanken är ett stort steg för mig, så snart kanske jag tom börjar längta efter valp! Så nu måste jag väl se till att boka in mig på min Kilimanjaro-resa så inte sånt sätter käppar i hjulet för valptankar.