Kennelträff med WT

När Bitte i år frågade om jag kunde tänka mig att vara instruktör eller domare på årets kennelträff bad jag om att få slippa och bara få hänga med Nässla, eftersom jag dömer så mycket hela tiden och dessutom inte får tävla än på ett tag iom medicinering. Det gick självklart bra, så vi hakade på söndagens lilla WT (eller Lopplådan Cup som det heter). Man kan väl säga att man kanske inte ska ut och tävla på WT utan att träna så mycket innan, vi fick en del kvitton på vad som sitter och vad som inte sitter. Så vi får faktiskt lägga ner lite krut på att träna inför årets FM om vi ska ta hem hela skiten 😜

Det var två vattenrutor och två land, varav en markering och en dirigering på vardera. Det var enligt uppfödaren ÖKL nivå, men jag tyckte övningarna var ganska svåra, men det var ju ett tag sen jag var ute och härjade så vad vet jag. 

Hör ni hur det låter? "I haave theeee tiiiime of my liiiiife!"

Vi började med en vattenruta med markering. Först ett jävlatjatpåolydighund fotgående några steg längs med ett vattenhål sedan en dubbelmarkering med skott på andra sidan pölen. Det skulle laddas om apportkastare (för skottet) emellan så det tog sin lilla tid, dessutom skulle hunden vänta tio (!) sekunder efter andra nedslaget innan den fick skickas. Båda kastarna var dolda och det sista kastet landade bakom en stor hög sand. 

Ja, alltså efter fotgåendet så var det inte en lugn och tyst hund vid min sida och när den andra markeringen föll kan det vara så att hunden kanske sprang och hämtade apporten utan att vänta på något klartecken från vare sig förare eller uppfödare. Men hon spikade åtminstone markeringen, tog landvägen ut och valde att simma tillbaka. Och här kommer guldkornen: Hon brukar aldrig simma tillbaka, utan vill alltid ta landvägen, men hon simmade tillbaka på båda - OCH lämnade av i handen, vilket hon mer eller mindre slutat med när vi badar och apporterar. Och hon tog båda markeringarna som om hon inte gjort annat under året. 

Sen gick vi vidare till markeringsrutan på land, vilket var en skitsvår historia. En dubbel på linje, den första som föll var i en hög med ris och den andra framför fast i en djup sänka. Här gick hon ett skapligt fotgående, spikade den närmaste men sen gick det inget vidare. Hon var på väg till rätt men sen sprang hon och sket och sen gick det liksom inte att rädda. Helt lost och tog inga dirigeringar så hon hamnade rätt. Hon har aldrig bajsat så förr och det är ju bara mitt fel och såna misstag ska INTE ske på prov när det är på riktigt. 

Sen tog vi landdirigeringen, jag tyckte hon tog den ganska bra, men domaren tyckte visst att hundarna skulle springa spikrakt. Någon signal ignorerade hon och vi har att jobba på. 

Sist kom dagens höjdpunkt - vattendirigeringen. Efter tre rutor kunde Nässla gå fot vid vatten alldeles strålande vackert. Jag skickade henne över på andra sidan i sakta mak. Det var ett magiskt samarbete. Jag sa "Ja!" när hon tittade i rätt riktning och hade armarna uppe i position dit hon skulle, så ibland vände hon upp och tittade på eget bevåg när hon blev osäker, tog signalen (utan att jag sa något) och så var hon liksom bara rätt. Då fick vi applåder från funktionärerna 👏Det som var extra roligt var ju att alla funkisar som var där är de som har nybörjarhundar och de sa att nu fick de liksom en målbild över hur bra det kan bli. 

När man tror att hunden ska gå fot bara man har färskfoder i fickan och det sen blir typ hundra grader varmt.. 

Det var så mysigt att bara få hänga med Nässla och kennelkompisar så här igen, Nässla hade så kul och jag åt goda kakor och fick nog solsting för jag däckade direkt när jag kom hem (jag sover aldrig bort mina dagar annars). Jag fick också se Fina (den tilltänkte mamman till min blivande valp) och några kullsyskon och gillade allt jag såg med dem så det bådar ju gott! Nu ska vi bara göra upp en bra träningsplan som vi kan jobba med trots värmen och Nässlas minskade krut.