Hundpassningshelg

Helgen som var har gått i hundpassningens tecken. Det var Susanns Atle som bodde hos oss och som vanligt när jag är hundvakt inser jag att två hundar inte är för mig. Vad gör man av kopplen liksom?? 

Det är ett evigt jonglerande för att kopplen inte ska bli helt ihoptrasslade.. 

Förutom att kopplen trasslar sig så verkar folk inte förstå att man måste lära hunden att följa efter kopplet (hallååå liksom), så som jag gjort med Nässla. Är så van att kunna styra med kopplet att hunden ska in bakom ryggen, gå över på andra sidan osv, men så fort jag går med en annan hund blir jag så snopen över att hunden är intrasslad runt mina ben och inte alls förstår att man kan gå runt åt ett annat håll. Lilla Atle stretade dessutom emot till max så fort jag försökte flytta på honom vilket gjorde att han trasslade ihop sin kropp med mina ben. Och gick han på fel sida om en stolpe var det samma sak där, när det tog stopp skulle han till varje pris INTE gå tillbaka runt stolpen. Hur bortskämd är man med en smart snart nioårig flat egentligen? 

Privatlivet reduceras ytterligare med en till hund. Öppet hus på toan!

Men nejdå, så hemskt var det så klart inte, vi hade det ganska mysigt också. Speciellt efter att hans hormoner slutat prata och han kunde umgås normalt med Nässla.

På span i trädgården, tack och lov för semestertider. Det var bara en dvärgshnauzer som gick förbi och den blev så klart utskälld. Nässla var inte sen att haka på, ytterligare en bra anledning till att inte ha två, de triggar ju varandra till det yttersta. 

Det är ju jobbigt för båda hundarna att skapa nya flockar, även om det så klart är mest jobbigt för hunden som inte är hemma. Men eftersom Nässla är trygg hemma fick hon ibland ligga hemma och vila upp sig och Atle fick ta en tur på egen tass med mig och Tomas. 

Nya polarna

Tomas blev ganska förtjust i honom och utbrast flera gånger "Så söt!" när Atle gjorde något. Han föredrar nog egentligen mindre hundar och gillade hur robust Atle är i kroppen. Liten men stark. Stark och stark, rena drömmen att gå med trots att han ibland drog i kopplet om man jämför när labradåren bodde hos oss och jag fick rasta honom med baggenbälte för att ens överleva. 

Jag och Nässla behövde ju fortfarande träna rehab två gånger om dagen så i samband med det låste jag in Atle bakom kompostgaller (det kändes som ett hem hos en riktig bruksmänniska, mer kompostgaller än snygga saker som inredning). Var lite orolig att han skulle gå bananas när Nässla fick träna och inte han, men jag förebyggde med att kasta godisar till honom också under tiden vi jobbade och han stod där och väntade förväntansfull till slut. När jag sen öppnade åt honom förstod han inte riktigt att han var fri 😂

Atle klarade inte riktigt IQtestet.. Ett galler framför huvudet = inlåst.

Känns alltid extra bra när hunden känner sig trygg och kan gå och lägga sig själv i bädden trots att man gör lite annat. Nässla var tolerant och lånade ut sin säng, men vid ett tillfälle var hon så desperat att hon var på väg att lägga sig på honom, vilket jag tack och lov hann avstyra. Vill inte lämna tillbaka vare sig ett platt frimärke eller ett förbaskat bi. 

Vårt staket ute är ju inte småhundsanpassat vilket innebar lina på lillen i trädgården. Vilket också innebar begränsad tid ute för jag tycker det är läskigt med lina på hundar som inte är still (och ja, jag blev brännmärkt på foten). Nässla ÄLSKAR att ta med sig polare ut på baksidan och betedde väl sig knappast som någon som går på rehab.. Hon skulle visa honom allt kul man kan göra! 

"Först springer man och blöter ner sig så man får extra energi!"

"Sen springer man så fort man kan till det här hålet jag fixat bakom busken och gräver lite till!) 

"Nä alltså jag skulle bara visa honom hur man gräver"

"Sen måste man springa tillbaka till vattnet och tvätta av sig igen! Upprepa hela dagen med några avbrott för att jaga liten hund i lina"

Nässla och Atle leker inte alls på samma sätt. Atle försökte sig på lite mer brottning och jaga, men förutom att det här med att jaga inte kommer på tal pga skaderisken så tycker Nässla att det är lite jobbigt att brottas med hundar man inte känner så väl. Hon vill helst leka med något emellan, som en leksak. Vi försökte få Atle att haka på kampflätan men hans lilla fjösgrepp i ena hörnet höll ju inte emot en sekund och sen tappade han intresset. Då är Nässla så söt att hon går och gräver i sin leksakslåda och tar fram en pipis som hon själv aldrig leker med. Piper och kastar med den framför honom för att locka till lek, men han är skeptisk. 

"Men leeeek med mig då!"

Vid senare tillfälle försöker han dock undersöka den på egen tass med hjälp av Tomas. Alltså hur söt när han bär den, sätter ner den och försöker trampa på den så den ska pipa??!

Sist vi var hos hemma hos Susann och Atle så var han minst sagt lite hetlevrad. Jag oroade mig för att han skulle tappa humöret hos oss ju längre tiden gick och tröttare han blev, men han blev faktiskt mer tolerant ju mer tiden gick. Väldigt skönt ändå att se hur dynamiken blir bättre mellan två hundar vartefter tiden går.

Jag har ju alltid tänkt att någon som väljer en hund av den här typen gör det bland annat för att de är fräschare och mer lättskötta i pälsen än en retriever, men herrejösses, DET kan inte vara ett argument. Så mycket skit som fastnar i den där pälsen! Bara han var ute i trädgården så kom han in med grenar i brallan och frön i ögonbrynet. Och drack han lite vatten så spelade det ingen roll att han var pipinett när han drack, skägget var ändå helt blött. Så även om min hund slafsar så är åtminstone hon torr efteråt (golvet däremot..). Men han var väldigt duktig på att dra grenar från sig själv, det får man ge honom, synd bara att de istället fastnade i skägget när han var klar 😏 

Eller att de är små och inte märks i sängen - hade nog gällt om de sov vid fötterna. Men när de ligger på huvudkudden och kliver runt på ens hår så man dör (och jag är dessutom nyklippt och får inte ens upp det i tofs) känns de inte så små och smidiga! 

Den största skillnaden mot att passa honom mot en retriever är ändå att man märker att det finns en annan saknad efter sin matte. Inga retrievers vi har passat har varit så brydda över att de hänger hos oss, de bara tar det, men Atle är ingen retriever och tyckte inte det var naturligt att bara anpassa sig till en ny familj. Man känner sig som en kidnappare emellanåt som har berövat honom hans matte, men till slut kändes han ändå ganska avslappnad även hos oss. Låg och snarkade gott på Tomas famn och fick sitta bredvid oss vid köksbordet på egen stol (sorry Susann!). Även om jag gjort mitt bästa att vara snäll mot honom tror jag inte att han riktigt ansåg att jag var en riktigt sjyst person förrän den stunden jag tog ut honom ur bilen och matten var där.