I går var det dags att få revansch mot vårens katastrofprov och tack och lov gick det betydligt bättre än sist! Det var ett fast prov arrangerat av SSRK Östra i Härad. Tycker fortfarande dessa prov är jättetrevliga och i går var det väldigt mysig stämning efteråt. Nu börjar man ju känna igen många deltagare som återkommer år efter år.
Jag fick givetvis samma domare som sist och höll på att skämmas ihjäl (jag inser nu när jag läser det gamla inlägget att det framstår kanske inte hur flamsigt det var från både hundarna och min och Zandras sida, men låt oss säga att man skulle nog kunna tro att vi alla fyra var fulla..) men försökte låtsas om som ingenting. Som tur var visste jag att han var väldigt trevlig hur illa det än går ;-)
Denna gången krävde han att man skulle tala om när man hittat spårstarten, vilket inte behövdes sist och som gjorde mig extra nervös. Jag samlade ihop Nässla och tänkte noga på hur hon var innan och hur jag skickade henne. Hon jobbade fint i rutan, visade intressen för några ställen men jag kände att det var nog inte riktigt rätt och när hon väl hittade rätt blev det jättetydligt! Yeay! Drog med mig domaren och gick.
Är mycket nöjd med starten och den första biten, hon spårade, blev visserligen störd av en terrängfordonsväg precis bredvid spåret som hon hela tiden drogs till men jag såg att hon gick fel och kunde också läsa på henne att hon själv insåg det. En stor vinst redan där bara på hur jag kunde läsa henne och faktiskt hjälpa till att kontrollera henne. Första vinkeln gick bra, men sen kom det en vinkel som gick över en stig och där strulade det lite. Inget katastrofalt och hon löste det själv. Sen efter det kom vi till en annan vinkel som hon missade och fortsatte gå rakt fram och där gick hon otroligt målmedvetet så där var jag bombsäker på att hon gick rätt. Tji när domaren ropade tillbaka oss! Tillbaka hos domaren blev det lite vimsigt, men ändå lugnt (stor vinst) och när hon inte kunde ringa in det så kom hon till mig och frågade, vilket också är en stor vinst jämfört med att hon bara springer som en stressapa. Nu visste jag ju inte exakt var spåret gick men jag visste ju var hon tappat bort sig och kunde ge ett lugnt tecken och viska sökspår, och då jobbade hon vidare. Kan tänka idag att det faktiskt också var ett sätt att ta paus, hon fokuserar ju mycket mer i detta spår än vanligt (då hon bara springer).
Tuffar vidare och nu går spåret över den där vägen (vilket gjorde mig tveksam, inte brukar väl spår på prov gå över så stora stigar/vägar), hon klarar av det rätt bra, men en stund efter vägen börjar hon irra rätt rejält. Även här stannar hon och frågar och jag har ingen aning, så jag säger bara åt henne att söka försiktigt och till slut hittar hon rätt (det känns ju som evigheter och massor av snurrande, kan tänka mig att det inte är så allvarligt ändå). Går upp mot en liten bergskulle och äntligen säger domaren att vi kan stanna. Skottet går, hon söker vidare och hittar sin klöv och för första gången så jublar jag när hon hittar den! Hon kändes så värd att faktiskt få den efter det här spåret!
Jag visste ju att vi inte hade ett förstapris efter att domaren fått ropa tillbaka oss, men jag var ändå så nöjd med hur hon jobbade sig igenom hela spåret och hur jag kunde läsa henne och faktiskt hjälpa henne. Problemen låg i vinklarna och nu ska vi fokusera lite extra på att göra henne säker på dem, sen så kommer hon bli grym :-)
Spåret tog 32 minuter (jag skulle trott att vara virrandet skulle tagit så lång tid..) och vi fick ett andrapris. Nu har vi alltså ett pris i varje valör, nu jobbar vi för att samla på oss ettor istället.
By the way, efter spåret frågade jag domaren om han kände igen oss och jo, nog mindes han att vi gick för honom sist, men inte hur det gick. Tack och lov för det då!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar