Mindre roliga arbetspass

Många gånger när man jobbar som instruktör åker man från en privatträning (och kurser givetvis) med sån glädje. Det kan kännas så bra att få ge de där tipsen som ägarna aldrig provat som ger resultat och med det även hopp om framtiden. Det finns många såna bra tillfällen, men tyvärr är det de sämre som gärna etsar sig fast. Idag hade jag ett sånt tillfälle då det är lite tuffare än annars att vara instruktör. En familj som inte har alla förutsättningar för att själva klara av allt som deras hund behöver och alldeles uppgivna och trötta. Mer eller mindre ligger frågan i luften "måste vi fortsätta?" och jag säger vad jag tycker. Nej. Att ha hund ska inte ta upp hela livet (om man inte vill ha det som träning, nöje och njuter av det). Man ska inte behöva flytta ut på landet för att hunden ska kunna slappna av. Man ska inte behöva lämna bort sin hund till familj, som egentligen inte vill, för att kunna ha ett kalas, gå ut i lekparken, få främmande, ta en fika eller få lite lugn och ro. Men det är ett så tufft beslut att ta och jag lider verkligen med ägarna som måste fundera i de banorna. Det är vidrigt, jag vet, men ibland måste man se till det från ett annat perspektiv. Mår hunden bra nu? Mår familjen bra nu? Går det att träna? Troligtvis, men finns det så extremt mycket tid för den träningen? Ska resten av livet ligga på sidan om ett år eller mer tills det är ordnat? Kommer det att bli helt bra? 

Jag vill poängtera att det inte handlar om ett fall där man av lättja funderar i de banorna över ett smärre problem. Av respekt för familjen kommer jag inte gå in mer på vad det handlar om men jag rekommenderar inte omplacering för att en ägare är lat. Och det är tufft att, istället för att gå ut och träna på tekniken i skvallerträning eller något annat familjen jobbar med, ha en timmas samtal om vilka valmöjligheter det finns, att de inte är dåliga för att de "ger upp" och hur ett normalt liv ser ut, där man kliver ut genom en vanlig dörr och slappnar av. För att sen lämna dem i tårar över deras vidriga beslut de har framför sig. 

Jag tror att det kommer att bli bra för både familjen och hunden, men jag lider med familjen som behöver tänka på såna här saker istället för att glädjas över samvaron med sin hund. Det är inte alltid så lätt.