Nu kommer ett ohundigt inlägg men jag måste ventilera mig någonstans. Har ju liksom slutat med vanliga dagböcker och ibland kan man bara behöva skriva av sig.
Jag och hussen ska separera. Vi har levt tillsammans i 17 år och för mig kom uppbrottet som en blixt från klar himmel. Jag har alltid i relationen förberett mig för att det inte kommer vara för evigt, men ändå trott att det skulle göra det. Jag har sparat mina egna pengar, haft kvar mina intressen och vänner, och inte gått upp i relationen som det enda viktiga i livet. Så jag kommer klara mig, men just nu känns det för jävligt. Jag är ledsen, arg och uppgiven. Allt går över, det vet jag, men jag kan inte just nu tänka mig ett liv utan min eviga stöttepelare. Det är inte grisigt, inget har hänt utan han behöver hitta vem han är utan mig eller något sånt. Jag hade ju gärna hjälpt och uppmuntrat honom i det i vår relation men nu blev det inte så.
Vet inte vad jag hade gjort utan Sirap just nu. Mitt härliga glädjeämne mitt i allt elände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar