Jag vet inte vad som hände, men i helgen ändrade Nässla totalt mående. Vi var ju anmälda på vångacupen som var i helgen, i fredags när jag åkte hem från jobbet funderade jag på att inte åka på det, men kände ändå att jag vill göra sånt hon tycker är kul sista tiden, inte bara ligga hemma och se mig gråta. Så vi åkte, men med inställningen att minsta tecken på att det inte är bra så bryter vi och åker hem. Jag behövde inte bryta eller åka hem i förtid för Nässla var i sitt esse. Okej tänkte jag, bland andra kanske hon inte känner att hon är trött, men även hemma levde hon rövare. Skällde för att någon granne funderade på att ta sin bil till affären (typ), blev förbannad när jag och Tomas kramades och jobbade aktivt vid köksbordet för att få äta rester/slicka tallrikar efter att hon hängt med på allt jag gjorde när jag lagade mat. Hon var helt enkelt sig själv igen!
På cupen träffade jag lite andra flatfolk som jag pratade med och de sa att jag inte skulle oroa mig, deras hundar hade också haft både det ena och det andra och det är helt normalt och att jag i princip aldrig ens borde söka för knölar.
Nätterna var lugna och resten av helgen har varit precis som vanligt, förutom att hon blir stel i bakbenet efter att hon varit aktiv och sen vilat. I går hade vi mina föräldrar över på middag och eftersom vi kunde sitta ute i solen för första gången var Nässla med ute och jösses vad hon härjade. Grävde nya gropar, försökte hoppa upp på staketet, jagade katter som gick utanför, skrämde iväg fåglar som kom på tomten och ja, var allmänt dryg - men samtidigt alldeles alldeles underbar! Så i takt med att hon blev bättre i helgen bestämde jag mig för att återgå till mitt normala tillstånd av att inte ta ut elände i förtid. På fredag får jag veta hur levern ser ut, innan dess lever vi utifrån hennes allmäntillstånd, som just nu är som vilken unghund som helst.
Jag återkommer med mer om helgen, ville bara informera er om nuläget eftersom ni ändå hört av er med tröst och kommentarer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar