Året som gått, årsresumé 2025

2025 är faktiskt lite av ett skitår, även om jag haft många underbara stunder och slutet av året tycker jag verkligen har tillfört något i min egna personliga känsla kring hundträning. 

Januari började med att Sirap började löpa och att vi tränade lite smått för att kanske anmäla till lydnadstävling. Mitt i månaden dog hussens farbror, som han var den enda efterlevande förutom svärfar som inte var i stånd att hantera allt kring detta rent fysiskt. Så vi hade sorg här hemma och bara en vecka senare sker vårt stora trauma där Sirap blir attackerad. Det satte tyvärr min mentala ton för hela året och jag har varit rädd, orolig och ledsen över de begränsningar som detta skapat för oss, dels mentalt, men framförallt i vårt närområde, då jag inte vågar gå ut att gå där jag bor. Vi avslutade månaden med en present från mamma där vi alla åkte upp till Kiruna ishotell och hade en jättefin vistelse. Jag är så evigt tacksam för att våra vanliga hundvakter fixade så någon alltid kunde vara hemma med Sirap och att jag orkade ta mig upp dit med skadad hand och full av antibiotika och smärtstillande. 

I Februari var det mest resor till Anna på DogTotaly för laser och läkning av sår, vila, begravning och tyvärr så ramlade hussen i en skidbacke på en resa med några kompisar och fick en fraktur i axeln, så nu blev även han lite handikappad.

Mars började med en kul kurs i spinning av ull. Jag var rätt dålig, men kul att prova och nu har jag verktyg för om jag vill göra det igen. Och garn jag måste sticka något av för den delen. I början av månaden fick jag mitt vuxna livs första vinterkräksjuka! Helt utslaget immunförsvar av antibiotikan och jag låg däckad en vecka. När jag blev bra var det hussens tur. Sen någonstans därefter fick jag även (mig veterligen) mitt livs första covid-19, då jag helt plötsligt inte kunna känna någon smak eller lukt. I övrigt köpte vi en folkapickis i mars och jag köpte mina tre egna höns Kicki, Kajsa och Marianne. 

I april började jag förbereda mig för årets jaktprovsstart och inventerade frys och fåglar när det dök upp ett erbjudande om efteranmälan till lydnadstävling i Kungsör. Direkt blev jag sugen och förstod att fåglarna kunde vänta och nu skulle lydnaden dammas av! Vi gjorde en hyfsad start men lite orutin gjorde att vi hamnade lite under sträcket för ett förstapris men vi var taggade och visste vad vi behövde träna nu. Jag skjutsade svärmor för att hämta en bichon frisé jag hittat åt henne (världens sötaste Majken!) och vi var ett trevligt gäng som hyrt in oss på Fågelbro gård några dagar för nörderi och trevligheter. 

Maj rivstartade med en rallytävling i avancerad klass på Östhammar BK (ja, jag har en tendens att anmäla till andra grenar än den jag tränar till..) och där fick vi ett kvalificerande resultat och årets första titel. Jag knaprade bakterietabletter som en tok med hopp om att återfå någon form av immunförsvar innan det var dags för en resa till Mallorca. Innan dess hann jag med lite agility i Fagersta och en kvällstävling i Skultuna. Där hade jag en otrolig känsla, men domaren hade andra känslor för vår uppvisning och det var inte många poäng kvar. 

Full fart på agilityplan, älskade hund

Juni rivstartade och jag hade nu återfått en känsla av att min kropp var där den skulle igen. I över fyra månader har den varit sjuk förutom det som jag skrev om ovan så även flera förkylningar och infektioner. Men nu kände jag bara att kroppen var bra och tur var väl det för nu fanns ingen tid för vila. Först ut två lydnadstävlingar i Sura under en vecka där vi tar två förstapris och pallplaceringar varav den ena vinst! Fira månadens första student, hem och packa Greger för en helg i Ånnaboda och sköta resultaten på Unghundsderbyt. Ni kanske minns juni som en varm och go månad men jag vill då starkt dementera detta då jag bodde i läckande buss, fick gå upp mitt i natten och ta ner markisen i storm och vaknade till 7 grader. Som tur var satt vi inne hela helgen och jobbade så jag och Sirap höll oss varma dagtid. Sirap var som vanligt en stjärna att släpa runt i såna sammanhang. Jag efteranmälde till en lydnadstävling till i Uppsala där Sirap tyvärr tappade det i längtan efter apporten. Till nästa student och sen vidare till Märsta och tävla lydnad igen, men nu var Sirap helt kokobäng. Hon började löpa strax därpå så jag gissar det var orsaken. Vi passade på att springa lite agility dagen efter i Uppsala och det var äntligen en varm dag, även om vi inte sprang hem några pinnar då. Dagen efter agilitytävlingen (ja nu börjar jag känna mig som Linn 2015 igen) packade vi bussen och åkte till Tyskland! En underbar resa på så många sätt, det är en speciell känsla att lämna landets gräns och fara fram längs Danmarks kust i solen i sitt favoritfordon. Vi var där strax över en vecka och när jag kom hem drog jag direkt iväg på agilitytävling igen, en mycket svår sådan och ytterligare ingen pinne, men däremot pallplats, alltid något. 

Dagarna går över till juli och nu var det dags för mig att packa Greger för att åka till Karlstad och räkna lite protokoll på SM! Blåsig resa dit där jag höll på att blåsa av vägen, men väl på plats var det slit i flera dagar, men också roligt och det är en så härlig känsla att få vara iväg i bussen och vakna upp i flera dagar med Sirap vid sin sida. Återigen ett fantastiskt gäng som jag var inlåst med, man blir alltid lite melankolisk när det är dags att lämna och man vet att man inte kommer få hänga med dem igen på samma sätt. Men nu lämnar jag gladeligen över stafettpinnen till någon annan, nu har jag roddat med tre SM i rad, det får räcka ett tag. Väl hemma blev det lite jobb och vila innan jag och mamma åkte till Göteborg några dagar. Det blev både Liseberg, Cosmonova och botaniska, förutom strosande på stan. Hem en dag och sen packa igen, då det var dags för årets Bussfest i Ånnaboda. Helt underbara dagar och äntligen kom värmen ordentligt! Fina vänner fick vi och sola och bada hann vi med. Hem för lite tårtbak av en bröllopstårta (med hundar på) och sen vidare till Borlänge och nästa träff. Även denna mysig och vi levde så gott så jag tom drog på mig lite magsår.. När vi kom hem hade jag två planerade agilitytävlingar, den första i Gävle och nu tog vi äntligen den sista pinnen för titel! Den andra startade jag på ändå för tränings skull och herregud vilket väder. Mitt i banvandringen öppnade sig himlen rejält och sen när vi skulle springa fick jag värmeslag typ. Inga pinnar, det var svåra banor. 

Bråttom fram över hindren!

I augusti tog jag lite ledigt och kunde återhämta mig hemma. Tyvärr passade jag inte på att träna Sirap så mycket så vår start i Flatmästerskapet blev ju rätt KNALL-go.. Men likasåbra, jag hade inte tid att vara där dagen därpå då vi skulle köra ett brudpar i bussen. Jag var anmäld till flera lydnadstävlingar varav den första i Väsby var magisk! Sista förstapriset och klassvinst med underbara kommentarer. Någon dag senare åker jag och Sirap med Greger mot Hofors och campar där och tävlar lite på deras BK, det gick hyfsat men någon stolpe ut tyvärr. Men nu hade vi iaf den efterlängtade titeln och vår tredje för året. Precis i rättan tid inför vårt läger hos Jenny på Lyckagård, nu kunde vi fokusera upp mot nästa klass och här kände jag verkligen att jag mentalt var tillbaka igen. Äntligen så mycket glädje över att fokusera på lydnaden och hundträning! När vi kom hem blev Sirap ganska dålig och vi fick åka till Strömsholm där man hittade lite inflammation i mage och tarm. Det var ju lätt löst men samtidigt hittade de en förändring på mjälten och jag var övertygad om att hon skulle dö. Vi bokade in en kontroll en månad senare och jag grät floder och började planera för nästa hund. I slutet av månaden åkte jag utan hund och tänkte på annat då jag var på Thåström på Dalhalla med Greger och en kompis. 

September började med den årliga jobbresan där vi träffas (även kontorshundarna) för lite gemenskap då vi aldrig ses fysiskt annars.  När jag kom hem inredde jag vårt sovrum som jag jobbat med under ett tag och det blev så sinnessjukt bra! Lite lugna dagar hemma och sen var det dags att ta en tur till Norge. Det var perfekt, där fick jag dels sörja mormor då det var första gången där sedan hon begravdes, så nu kunde jag landa där i lugn och ro (bodde själv första dagarna) och ägnade mig bara åt att gå och gå. Blev trött och sov väl och kunde släppa min oro för Sirap som skulle på återbesök dagen efter hemkomst. Återbesöket gick så bra och inga förändrinar fanns. Helt plötsligt var dödsdomen borta och jag kunde andas igen. Vi åkte på årets Norrtäljeträff och träffade några kompisar enligt tradition. 

I oktober fyllde Sirap 6 år och vi firade dagen i ösregn på kurs för Lizette. Vi tränade en del viltspår och tog årets sista underbara Gregertur, nu med värmare så vi kan förlänga säsongen. Här tävlades ingenting, men vi är ju precis i uppstarten till nästa klass. Däremot tränar vi för fullt och jag går kurs på medborgarskolan i trädgårdsdesign och jag gick på begravning för en vän. 

November börjar med ett katastrofal viltspårsprov och jag behöver tänka om kring den där grenen. Tränar vidare med lydnad och viltspår och så mycket annat händer nog inte. Jag börjar med lite uppföljning av min bitna hand och är på röntgen och handkirurgen för att få det dokumenterat till försäkringsbolaget. Vi gör ytterligare ett UL på Strömsholm och det ser fortsatt bra ut. 

I december blir det kurser/privatträningar i mängder både för Bettan, Kenth Svartberg och Anna Larsson inom loppet av ett par dagar. Vi står på mässan och representerar rasen och vi hyr hallar så kontot töms. Tävlar i rallylydnad med katastrofala resultat och känsla innan vi stänger året. 

Så ja, det har verkligen varit högt och lågt i år, två gånger har jag trott jag ska förlora Sirap och två begravningar har jag gått på. Sjuk i flera månader och ledsen över vad som tagits ifrån oss, möjligheten att känna sig trygg hemma, och det precis efter vi flyttat hit. Jag ar verkligen saknat att bo i Kungsör och blir nästan gråtfärdig varje gång jag går där. Men jag har vaknat till igen vad gäller hundträningen. Dels har jag inte varit inspirerad under flera år, det har varit mycket att ta igen efter separationen och allt med det. Men äntligen har jag dels bestämt mig för att jag ska låta det ta tid och kosta pengar att träna hund, och det har verkligen tillfört något för min vardagskvalitet. Jag känner mig inte lika vilsen på ny ort och jag har tom fått en träningskompis tio minuter bort. Jag har hittat tillbaka lite mer till mig själv igen. 

Löphjärna på tävlingsplan

Så, jag ville ändå ge Sirap en chans på rallybanan i fredags där vi var anmälda till hela 4 starter. Jag provade ju att ta på henne trosorna kvällen innan och hon kunde absolut inte sitta eller ligga med dem på, men det kändes lite surt att vaska 800 spänn för det. Vi kunde iaf gå in och belöna bra saker på plan tänkte jag. 

Det dryga med löptik på tävling är ju att man måste starta sist och gå båda banorna direkt efter varandra, utan att veta vilken man får starta på. Så det var en lång väntan och jag värmde upp Sirap bra ute, tränade en del moment och tränade även med trosorna på. Efter tre timmar kunde vi äntligen gå in och hon var lite svår på uppvärmningen men ändå ganska motiverad. Men så klev vi in på plan och hon var helt borta. Hon gjorde de första momenten som hon skulle, även om hon var lite bortkopplad, men sen började hon nosa och när vi var framme vid sändande till kon var det som hon aldrig hört talas om någon kon tidigare. Vi tragglade oss igenom men jag har aldrig haft så här många bris på ett protokoll, framförallt inte som beror på att hon inte är engagerad. 

Protokoll start 1

Ganska snart efter fick vi gå in på en plan med en frestelse och den hade jag redan planerat att diska oss på. Men hon kopplade bort sig själv från mig innan startskylten och jag diskade oss ganska snart genom att bara passera skyltar i hopp om att få in lite engagemang. Men när det var dags för konskick här stirrade hon på mig som om jag bad henne ta hem månen och sen la hon sig att rulla. Jag ville ändå ta chansen att belöna upp ett bra beteende vid frestelsen, men jag fick ta tag i hennes halsband och efter ett tag kunde jag belöna ett uns av kontakt, men det var nog faktiskt mest att huvudet vinklades mot mig snarare än kontakt.. Hon fick en boll, som hon var så där glad över faktiskt, och jag valde att stryka oss för eftermiddagen. Var inte sugen på 4 timmars väntan till för att äntra plan med någon från en annan planet. Vi åkte hem och tvättade bilen istället. 

Jag noterade att det har varit ganska svårt att kombinera med lydnaden och ska jag satsa på rally under 2026 får jag nog göra det under en period, så kan jag släppa vissa lydnadsmoment just då. Och kanske ska vi hålla oss utomhus även där, som jag gör i lydnaden, tycker hon går lite bättre där, men jag vet inte. Just nu är vårt enda planerade en utställning om en månad, så nu kan vi väl passa på att träna lite uppställning och hantering när hon ändå löper.  

 

Reviderade valpchanser och rallytävling med löptik

Jag hann knappt skriva det där om att det kanske fanns en valp åt oss innan uppfödaren återkopplade med att de troligtvis kommer behålla båda tikarna. Så nu är vi tillbaka på ruta 1, dvs försöka få svar från någon uppfödare över huvud taget. Jag har skrivit till kanske en handfull uppfödare och det är bara två som svarat och det är de som inte planerar några kullar för året. Resten har inte ens bemödat sig med ett svar och jag börjar tro att jag framstår som världens sämsta potentiella valpköpare. Och inte svarat, det var inte så att jag skickade iväg det för fem minuter sen och inte fått svar. Den ena har jag mailat två gånger sedan oktober, samt försökt skicka meddelande på messenger, den andra har jag också kontaktat två gånger med en månad mellan utan svar. 

Aja, jag fortsätter att spana även på köpahund men där är jag inte jätteimponerad över vad jag läser. Så länge ska jag och Sirap åka och ha premiär i mästarklassen på rallylydnad, men då hon började löpa alldeles nyss så insåg jag att hon tydligen inte kan sitta eller ligga med trosorna på.. Så håll tummarna för oss idag!

Ett steg fram i valp-planerna!

Nu ni! Igår hörde en uppfödare som jag varit i kontakt med gällande mellanpudelvalp av sig och sa att det troligtvis finns en tik över till mig! Först ska vi träffas, då de bor lite långt bort har det inte varit aktuellt förrän eventuella valpar har kommit till världen men nu har vi bokat in en träff på trettondagen. Då kommer valparna inte vara så stora och roliga att titta på, men jag och uppfödaren får träffa varandra och se om vi vill genomföra detta. Det finns två tikar i varsin färg och uppfödaren ska behålla en så jag håller tummarna för att hon vill ha av den färgen som egentligen inte tilltalar mig. Sen har jag bestämt mig att jag tar även den färg jag helst inte vill ha, för det är bara en färg och jag kan inte vänta ytterligare ett år för att färgen var fel men övrigt okej. Så nu håller vi tummarna för att valparna växer som de ska och att det funkar bra när vi träffar uppfödaren så kanske vi har två hundar här i huset i februari. Galet. 

Privatträning hos Anna Larsson 3vallare

Som om det inte räckte med två privatträningar förrförra veckan, så blev det ytterligare en för Anna Larsson på 3vallare i helgen. Det var egentligen henne jag hade bestämt med från första början, sen kom de andra in från sidan, vilket så klart var jättekul och har varit inspirerande! 

Min plan för träningen med Anna var fokus på fotgående i olika habrovinker. Dels vanligt fotgående och då hennes position då hon gärna hamna långt fram och studsar lite. Hon tappar även fokus när vi kommer "ut i kanterna" på plan. Även fotgåendet efter inkallning från rutan, fotgående mot störning vid dirigeringsapporteringen och slutligen sidostegen mot henne. 

Släpp in mig omedelbums!

Vi började med att visa var vi är idag med det vanliga fotgåendet och det såg ut som det brukar. Annas första tanke var att få henne mer koncentrerad med hjälp av externbelöning och det är ju en liten detalj som jag har ignorerat för det har varit ganska så svårt. Hon släpper inte belöningen och jag blir mest frustrerad. Nu fick vi jobba oss igenom detta så väl vi kunde under vårt första pass och kontentan blir att hon blir mer fokuserad när hon väl kan jobba med tanken på dem, hon hamnar i bättre position och är lugnare. Så det kommer kunna bli nu ett tag med bekostnad på engagemanget, men jag tror inte det är ett problem för henne. Jag la ut belöningar lite här och där, försöka hitta så "dålig" belöning  som möjligt, och först se var hon befinner sig genom att ta in henne i position från olika håll. Man ser ganska direkt när hon växlar och fokuserar på olika belöningar så till en början fick jag även ha en i handen för att hon skulle kunna släppa dem där ute. Men målet är att kunna ha alla slags belöningar spritt överallt runt oss när hon går fot. Skicka lite då och då, mot den hon är minst intresserad av. 

Denna övning kände jag egentligen hjälper även för inkallningsfotet och framförallt dirigeringsfotet, då det är samma sak hon kommer drabbas av där. 

Anna, Therese och Prim

Nästa pass fokuserade vi på sidostegsförflyttningarna. Här tyckte Anna att hon behöver bli stadigare och lugnare, inte så hoppiga belöningar utan mycket omvänt lockande både före och efter momentet är klart. Hon tyckte också jag ska lägga till ett nytt kommando för det som är bort från mig för att hon ska få bort tanken på sitt som hon gör i ett "fot" och det kan jag hålla med om så jag försöker lära mig själv att säga flytta. Och i positionen, börja i stående, rör mig någon cm och belöna i stående, säg stå direkt innan jag själv stannar för att hon inte ska hinna sätta sig. Och belöningen kommer långsamt med omvänt lockande. Om det kan behövas kan jag "saxa" lite med fötterna så vänster fot inte placeras helt i linje med höger fot och då inte ger en signal om att vi gjort halt. Även detta ska vi göra sen med externbelöningar. 

Sista passet bytte jag taktik och tänkte att hon fått koncentrera sig så det räcker, och vi körde lite fjärr. Även här ska jag tänka på vilken sinnesstämning jag sätter igång henne på, så hon inte blir så rörlig i positionerna. Jag ska tänka på var det är lämpligt att jag har min blick (kanske direkt ovanför hennes huvud när hon ligger, så hon måste sätta sig/ställa sig för att få ögonkontakt?) Fortsätt med back in som enskilt moment så hon får in den tanken i både moment och rörelse. Vi kan prova att lägga en belöning framför henne, då tänker hunden ofta bakåt för man kan inte lägga sig PÅ belöningen.. Även här ska störningarna in..  

Ja, nu har vi inga ursäkter för att vi inte vet vad vi ska träna på, vi har fått ett otroligt batteri av grejer att ha med i våra framtida pass! Jag satsar på att starta i klass 2 till våren utomhus, så nu blir det bara massa träning och lite smått med andra grenar under tiden.
 

Ras-representant på Stora Stockholm

Igår var vi iväg på ytterligare privatträning som jag skriver mer om sen, och efter det bar det raka vägen till Älvsjö för att stå en stund i rasmontern. Sirap är duktig i den rollen och njuter av att få morsa och pussa på alla. Det är en fröjd att få berätta om denna fantastiska ras och inspirera folk till en framtida flat. 

En perfekt representant

Det blir kanske sista gången då det inte är mässa nästa år pga någon stor europautställning och att Älvsjö tids nog ska lägga ner. Mässan som sådan kommer vi dock nog inte sakna, det är mindre för varje år och inte riktigt samma nöje som det var för tio år sedan.
 

Ännu mer privatlektioner

I söndags skulle Josefin träna för en tjej som heter Elisabeth som tävlat SM några år med BC och tollare. Eftersom jag hade både Anna Larsson inplanerat och precis varit hos Kenth visste jag inte vad vi skulle hitta på, men jag valde att titta lite till på halvcirkusen. Kanske kunde vi få något mer konkret. 

Eleverna Ivy och Sirap

Alltså, den konkurrensen som Sirap triggade igång när Bettan tog hennes apport var inte klok. Hon tjuvade apporten och sprang runt med full ragg och morrade hej vilt. Så idag var apporten uppenbart betydligt mer värd. Jaja, vi tränade på med fokus på att höja värdet på konerna och strunta i den andra delen ett tag. Vi lekte, visade konerna osv. Så det ska jag fokusera på, behöver inte göra den andra delen alls på ett tag tror jag. Sen tänker jag att jag ska  träna på att betinga ordet "inteden" och så fort hon släpper apporten med blicken kasta belöning mot konerna. Vi behöver göra en insats på den delen med känner jag, kan ju lika gärna bli så på skick till rutan så bra om vi kan lära oss släppa saker mentalt. 

Sen tränade vi lite fokus i fotgeånde mot apporteringsdirigering. Hon har haft en tendens att tom sticka på kommandot framåt marsch när någon annan lagt ut apporterna. Hon tar rätt, men gör det liiiiite för tidigt.. Där körde vi bara med boll i armhålan och ökade på distansen och störningen. Den här kan vi ju träna även med vanlig störningsträning, dvs att någon försöker störa ut henne när hon går fot. 

Det som jag tyckte var bra med Bettan var att hon påpekade att man kan visa och använda hjälper rätt länge. Tex innan man skickar ut i en ruta, om man ser att hunden inte har koll, gå ut och visa rutan. När jag skulle skicka på halvcirkus sprang jag ut och visade konerna osv. Det har jag lite fastnat i att man INTE kan göra, hunden ska ju visa att den kan. Men jag tror ju på idén så varför inte. 

Vad händer i Örsa?

Ja här har ju bloggen ekat tom och ni kanske trodde ni hade förlorat mig till ekot igen, men nejdå. Inget speciellt har väl hänt, även om vi tränat ganska mycket. Det blir bara inte så mycket dokumentation och vädret gör ju att man mest vill sova när man är hemma.. 

Bjussar på en bild på bråkstaken Saga

Jag letar febrilt (nja men ändå aktivt) efter en mellanpudelvalp, men det går trögt. Valpar som kommer ut till förmedling har rätt dåliga meriter (läs inga alls) och i värsta fall även veterinärnoteringar som inte bör avlas på. Flera uppfödare hör inte av sig och nu får vi helt enkelt bara vänta tills något dyker upp.  

Vi sover mest bort mörkret

Sirap har gjort sin andra kontroll på Strömsholm gällande mjälten och där har ingen förändring skett. Så himla skönt att hålla koll på den. Nu åker vi upp var tredje månad under ett år, så får vi se vad vi gör efter det.

Värma nyrakad mage i brasan

Jag har anmält till rallytävling! Det är 4 starter 26 december i Täby, vi tränar inte speciellt mycket för det, men jag tänkte iaf hyra hallen och åka dit innan vi ska tävla. Den är svindyr, men det känns sjystast mot Sirap att göra så om inte annat. Sen kanske vi även ska passa på att banträna lite, det är väl dags att mina skyltar dammas av. 

Privat kurs hos Kenth Svartberg

Lyllo oss som helt plötsligt fick frågan på messenger om vi ville följa med till skojhallen i fredags för flera timmars lyndadsträning! Om vi ville, vi stuvade om lite i jobbschemat och iväg det bar! 

Glöm inte mig nu matte

Jag har bokat in en privatträning med Anna Larsson i fotgående nästa helg då jag egentligen tänkt att det är där mitt största problem ligger, så jag var inte riktigt förberedd på vad vi skulle fokusera på. Men väl på plats löste det sig och jag tog de delar utom fotgående som ändå behöver kikas på. Vi testade först lite halvcirkus, men ååå så svårt det är när tävlingsledaren dessutom lägger ut apporten. Jag fick till bra skick, men behövde hjälpa lite. Testade även att ställa henne och skicka henne på apport och hopp, det gick fint, om vi ska peta i någon detalj kan hon sätta sig lite längre fram när hon är vid fotpositionen. 

Sen ville jag ha en titt på inkallningen från rutan, så då började vi bara med att kalla in (stillastående) med henne bakom mig (inte i rutan) och där fick vi "Hej här är jag!" och kanske inte nu kommer jag in till sidan och fortsätter jobba. Jag tyckte den beskrivningen av henne var både rolig och pricksäker, men jobba på det behöver vi! Mina träningstips jag fick var att se till att det händer något när hon kommer in, gör sidosteg direkt vänd bort osv, så hon är fokuserad på att det är en uppgift när hon kommer in. Bra tråkträning! 

Sen passade jag på att kolla på vittringen. Där har jag dels en osäkerhet i söket ibland men framförallt ett rejält tuggande när den väl hittas. Jag har varit lite osäker på hur jag ska träna bärandet när jag inte vill att hon ska plocka pinne från marken men där fick jag bra träningsgrejer. Om vi börjar med söket så gjorde hon två fina sök. Först ett vanligt tävlingslikt där hon nosade på rätt först men behövde kolla igenom alla andra och innan hon var helt tillbaka på den rätta igen hade hon stor lust att greppa, men hon tog ändå rätt. Det andra söket gjorde vi mycket svårare med lite tygremsor som låg över rätt pinne. Då nosade hon såååå noga och var på rätt pinne tre gånger men greppade den till en början inte. Kenths analys var att greppa och nosa är två aktiviteter som krockar, så antingen har hon hög griplust (som i första skicket) eller så har hon hög noslust (som i det andra). Det är ju klart bättre att hon får ha högre lust att nosa eftersom hon högst sannolikt aldrig kommer sluta gripa pga det.. Det var en intressant analys av henne som jag aldrig tänkt på. 

Vad gäller själva tuggandet kör vi nu på "Lex Nina", vilket är att en pinne får aldrig lyftas upp från marken om den inte är nosad upp (Så smart, varför har man inte tänkt på det?). Hon får ta pinnen från min hand och vi börjar i väldigt stilla, jag ber henne stanna innan och testar om hon verkar sitta stadigt osv. Sen vänta och belöna/beröm/namnge när hon är lugn. Han sa att jag skulle kampanja detta i en månad så skulle det lösa sig (för att jag också var en bra tränare, åh tack!!) och vi har redan kört dagliga pass inomhus i detta skitväder. 

Jag tycker att min inkallning är bra nog, men passade ändå på att få det bedömt. Kenth tyckte vi hade en fin inkallning men att hon blev lite överraskad av stoppet, och ja, det stämmer ju. Vi bör jobba in en rutin med föremål bakom så hon får mer tanke på stopp och när vi skulle testa det fick vi visa upp hur hon kan låsa sig mot föremål så även det fick bli en träning. Hon kunde inte släppa den alls och komma in till sidan på ett normalt sätt, utan hon stannade halvvägs, vände om och backade in till min sida (kanske inte hjälpte av att jag lärt in det som ett trick i helgen..). Det har vi tränat lite på utomhus och det har släppt väldigt bra, alltså att kunna lyssna fast det finns saker hon låser sig på. Den kommer vi ju ha nytta av generellt i lydnaden när det tex kommer till apporter. 

Slutligen kollade vi på vår fjärr som jag väl lite har försökt ignorera för att jag inte tycker vi gör det bra utan hjälpmedel. Så först en koll på typ fem meter och det var faktiskt väldigt fint, ett litet kliv framåt på något skifte bara. Men då återupptog vi tanken från lägret hos Jenny i somras med att lägga in back, men lite mer i direkt anslutning till vissa skiften. Det kändes bra att det ändå såg så pass fint ut och att vi har potential. Ibland kan man ju bara fasta i att vi inte har låsta några-ben och att det aldrig kommer gå då, men hon hade 100% rätt på skiftena, det är så härligt när vi dessutom inte använder handsignaler längre! Använder också bara sitt, ligg, stå oavsett skifte för jag kommer glömma bort mig annars. 

Det blev en toppeneftermiddag med mycket inspiration med mig hem! Jag har ju tröttnat lite på att nöta samma sak utan att känna att vi kommer någonstans så detta var precis vad vi behövde ladda upp med för ny energi. 

 

Mina tjejer

Efter det dramatiska inlägget om Hönis så tänker jag ändå att det är dags att presentera mina tjejer i hönsgården: 

Kajsa, en av tre dvärgcochin. Livsnjutare, bästis med Mammahönan och ruvar gärna. Har mycket att säga. 

Här är Kajsa i ruvartagen. Korpen vill lägga ägg och gammelhönan vill nog också ruva.

Mina störningar vid vittringsapporteringen

Hönan längst till vänster är Donna Trump. Hon är född här hemma men beter sig som att hon upplevt misär och misshandel. Hennes mamma är Mammahönan och pappan en silkesblandning. Hon har samma frilla som Trump, är elak och ganska korkad. Men duktig värpare och har sin plats här. Hon föddes på midsommar 2022.

Sirap och gammelhönan "Hönis". Blir vilken dag som helst 10 år och vårt charmtroll. Har mycket åsikter om nykomlingarna men älskad av oss ändå. Lägger ägg lite då och då trots sin ålder.

Längst till vänster har vi korphönan, hon kallas så för att hon stjäl av sina hönspolare, Sirap och även direkt av min tallrik. Lägger fina gröna ägg och är flitig med det! Född i början av 2022. Flyttade hit med en syster då men hon trillade tyvärr av pinn ganska fort.

Korpen och hönis njuter i rabatten

Mariannes vackra chokladägg

Här till vänster har vi Mammahönan. Hon är den enda som fått ruva fram kycklingar (Donna är hennes enda som är kvar, resten blev tuppar). Hon är av rasen Appenzeller och är så snäll med de andra hönorna. När ungtjejerna flyttade in betedde hon sig som att de var hennes kycklingar och hon var så gullig med dem. Hon är minst 8 år, skänktes 2018 av en granne som gjorde sig av med sitt bestånd då. Lägger lite vita ägg då och då trots sin ålder. Kolla in hennes frilla!

Här kommer kopparmaranen Marianne. Min lilla älskling som jag köpte i början av 2025 ihop med Kajsa och Kicki. Lägger bruna ägg och är hispig men modig. Kan ge mig på att om någon höna kommer traska in i huset är det hon. 

Kicki, den andra dvärgcockin som hämtades hem i början av året. Hon borde vara den som heter Kajsa då hon är den kavata. Klättrar i träd och hjälpte Kajsa att flyga upp till pinnarna när hon var ung. Ett charmtroll! Lägger som de andra av samma ras små rosa ägg när det passar. De gillar tyvärr att ruva rätt mycket..

Frukostbesök av Hönis, Marianne, Korpen och Kajsa.

Sitt i grupp för de giriga

Bland blommorna gör de sig bäst!

Kicki utanför ingången

 

Spårträning med aha-upplevelser

Så efter att jag "gått" spåret i söndags åkte jag hem för att lägga ett nytt spår och se var vi fallerar. Det fick ligga över natten och anpassas efter den lilla skog vi har tillgång till. Lite bloduppehåll (mellan flaggorna) och lite vinklar, några lite spetsigare. 

På väg mot spåret fick jag min första aha-upplevelse. Det är några hundra meter att gå och jag låter henne gå i selen. Dels blir hon kränkt av att få på sig den, men så tänker jag att hon kan börja mentalt förbereda sig för vad hon ska göra också. Grejen var att hon försökte spåra hemifrån och jag såg exakt samma beteende som när hon inte hittade spåret i söndags. Hon kastade sig ut i sidorna för att hitta lukterna, vilket för mig känns rätt onödigt när vi inte är igång. Så läxa nummer 1: Tydlig startsignal. Ute i spåret  var hon som hon brukar när jag lägger spår själv, helt jävla galen. Det var med livet som insats och inte alls trevligt (jag förstå varför jag haft det på is ett tag). Om man zoomar in på kartan kan man se att hon fladdrar mycket vid bloduppehåll och vinklar. Här vill jag få henne lite mer koncentrerad så jag tänker att 2: Träna spår utan blod alls så hon behöver anstränga sig hela tiden och 3: Träna på vinklar separat. 

Så planen för veckan nu är att jag gör ett spår med många vinklar och bara en klöv. Jag ska lägga godis innan vinklarna, får se om hon tar det. Vinklarna ska vara väl markerade så jag har full koll och kan se om hon tar godis i god tid. Då tänker jag att jag kan göra över dagen, men så lägger jag över natten parallellt när jag kan. Jag tolkar det som att hon tycker det är svårt när det är mindre doftbild och därför panikar lite. Jag får testa och se, men det vore dumt att lägga ner det här nu. 

Räddad av kråkorna

Hemma på vår gård har vi 7 hönor. Jag kanske borde göra en presentation någon gång? I vilket fall, våran äldsta dvärgcockin Hönis är kring 10 år och levererar ibland något ägg men är mest vårt underbara charmtroll. När hon inte surar och ruvar så kommer hon springades så fort hon hör mig och ska smaka något gott och hänga mig och Sirap i hasorna. Jag har många filmer när Sirap tränar och hon spatserar bredvid i hopp om att också få sig en belöning. När vi får besök är hon gärna framme och äter majs ur händerna på barn och vuxna och vi fasar för den dagen hon kommer trilla av pinn. 

Hönsen går fritt på gården när vi är hemma och under de senaste 10 åren har Tobias aldrig haft besök av rovdjur så vi har känt oss trygga. De får dock vara ute mycket mer nu när jag bor här och är hemma om dagarna så en dag var det en katt över och försökte fånga gammelhönan men den har vi inte sett igen. Men så i lördags hörde jag ett himla liv utanför och när jag kikade ut var det fullt av skrikande kråkor och skator. Kråkor lever inte i flock och brukar inte hänga häromkring och sen såg jag min unghöna Kicki springa iväg åt ett mycket konstigt håll. Jag sprang ut och iväg flög en ganska liten duvhök! Fullt av fjärdrar på marken men bredvid satt gammelhönan och såg hel ut. Jag tog upp henne och kunde inte hitta några skador, mer än avdragna fjädrar på rumpan men jag bar in henne i huset och började sedan leta rätt på de andra som var ute. Mammahönan låg inne och värpte ett ägg (vår andra oldie but goldie) och Kajsa låg och ruvade. Två såg vi direkt i en buske och Kicki hade jag ju sett springa ut mot vägen. Letade och hittade henne tillslut under en grästuva, med huvudet nedtryckt i marken. Då saknade vi bara min kopparmaran Marianne men hon är stor och inga fjädrar från henne kunde hittas. Jag letade runt i varenda hål jag kunde hitta i närheten, men rätt som det var kom hon bara spatserandes. Så skönt att alla tjejer var hittade välbehållna, om än traumatiserade. De blev givetvis inlåsta och vi har inte sett någon hök något mer. Troligtvis en ung hök som är på flytt och försökte hitta något att äta på vägen. Eftersom buskarna på tomten är lite skrala på löv just nu så har de mindre skydd och de får tyvärr hålla sig inomhus nu, men de går inte ens ut i sin inhägnad frivilligt än. Bara mammahönan som låg hemma och värpte och är lyckligt ovetandes om det hela går ut en stund då och då. Jag är så tacksam för kråkorna som räddade livet på lilla Hönis! Jag kan nog inte bjussa dem på något gott då de inte hänger här, men skatorna har iaf fått blodpudding. 

Provat prov

Igår morse provade jag och Sirap att gå ett öppenklass viltspår för första gången sedan 2022 (då vi bröt i startrutan för hon förstod inget alls). Vi har haft många fina spår ihop med Pernilla så jag kände att vi var redo men det blev ett stort aniklimax när vi kom till domaren och hon aldrig hittade spåret. 

Det var jättetydligt var spåret gick för mina ögon, men för Siraps nos alldeles omöjligt! Hon förstod inte sin uppgift och efter ca 75 meters fladdrande bröt jag. Hon rullade och kunde aldrig hitta spåret, trots att hon stod mitt i det. Jag vet inte om det var för att stigen var en stig och hon inte väntar sig spår där (det gällde iaf för mig!) eller om vi har gjort för lite legor över natten så hon inte kopplar på nosen tillräckligt noga. Jag la ett nytt spår när jag kom hem igår som vi ska gå idag och när vi handlade i går kväll passade jag på att köpa mer blod hem. Detta måste vi lösa!

Lydnadsträning varje dag

Åtminstone lite lydnadsträning varje dag! Så roligt med fullt ös just nu på all träning, även om det emellanåt känns övermäktigt med allt som måste läras in för nästa klass. I måndags körde jag lite kedja på momenten hon kan (men kan bli bättre på), fotgående, positioner under marsch, inkallande med ställande och fjärr på plattform. Fjärren var kanon! Inkallningen förstörde jag nog själv med en boll bakom henne. Fotågendet är svajigt men engagerat. Positionen stå var lite för otränad. Men en sak jag kom fram till under träningen var att konskicket är inte bra. Hon sorterar inte vad jag säger utan kan göra rätt två gånger och sen bara bestämma sig för att då göra något annat - hoppa, ta rutan, springa till något som inte har med saken alls att göra. Så denna veckas fokus ligger på konskick. Jag går tillbaka för att få mycket lyckande och lägger successivt till störningar, och låter inte tre skick vara likadana. Det har faktiskt tagit sig och igår kväll kunde vi göra skick i hallen med både apport och hinder framme till slut. 

Vinterträningen är igång.

Här tränar vi hos Ann, där får man mycket störning

Mycket aktivitet mitt på landet

Mellan mina skicka på kon-pass så gör vi lite småpyssel av annat. Försöker komma ihåg att träna på platsliggning (och att det även ingår att man ska ställa sig bakom hunden), fjärrskiften och börjar om ibland med vittringen. Jag känner mig mycket bättre redan på att återgå till steg 1 när det blir fel och sen kan jag fort stegra, det har verkligen hjälpt oss i vår träning denna vecka.  

En boll och en apport på en gång - inga problem!

 

En dag i spårskogen

Finns det några bättre dagar än de här höstdagarna i spårskogen? 

Efter ett lyckat spår kan det vara skönt att ta en skit

Enya har lagt sig tillrätta

 

Dagskurs för Lizette Olausson

I lördags arrangerade min nya stödklubb Enköpings BK en kurs för Lizette Olausson. Den hette grunder för tävlingshunden och handlade i kort om vilken verktygslåda Lizette har för att relativt enkelt kunna växla sina hundar mellan olika grenar. Jag gick det som en kurs, men det blev kanske inte så mycket träning, dels för att det var mycket (nyttig) teori samt att hon visade övningarna med sin egna hund. 

Verktygslådan

Jag insåg ju ganska snart att jo, nog har jag en verktygslåda men jösses så mycket skit jag kastat i den. En smutsig handduk, en halväten banan, en trasig hammare.. Ja, eller så känns det när man inser hur lite struktur som funnits kring den här hunden och vår träning. Hur mycket grejer vi donat med som aldrig blivit klara. Det blev min "läxa" närmaste två veckorna, hålla på kriterierna och inte slarva. Men det har jag nog brutit hundra gånger vid det här laget.

Vikten av att kampanja

Det var så mycket på kursen så det är svårt att sammanfatta utan att skriva en hel uppsats, men några saker vi la lite extra krut på var positionsövningar, som hon börjar med alla i frontposition. Det är grunden att stå nos näsa. Hunden får vara ett släp man ska backa med (styra med hjälp av ratten/sina händer) vilket var en bra övning för att få in lite kontroll med händerna. Sedan kan man döpa positionens rörelse, dvs när hunden backar framför mig är det C. Sedan kan jag ställa upp i fotposition och säga C och hon går bak även där. Jag insåg ganska snart att vi har inte en bra position, vi har en rörelse på sidan. Gå fram eller bak och gör det ganska fort oavsett var jag är, ungefär. Sen försökte jag när jag kom hem att arbeta med handtarget/magnethand, men det har bara skapat frustration. Jag pausar den ett tag och kanske är jag så krass att jag åker till Anna Larsson och tar privatlektion i enbart fotgåendet istället. Och behöver jag lära in en targethand även där så får hon hjälpa mig med tajmingen för jag känner just nu att detta skapar en dålig relation. Speciellt när det är ett moment som man "bara gör"..   

Fokus på skål vad som än händer runt en

En annan sak vi fokuserade på vad det ovan, att man ska hålla blicken mot en vald punkt. Där fick jag ganska snart bevis på hur fort jag släpper på mina kriterier.. Det var ju bara en liten blick år sidan.. Men nej, det blev bassning av Lizette. Vidare tränade vi på apportering och då delades den upp i 5 olika delar. Lekövningar (att vilja springa till och från förare), magnethanden, ge presenter (alltid fokus mot handen när något plockats upp), håll och ingång till fotposition. Syftet är att alla delar kan tränas separat och om något strular kan man bara ta upp den delen och kampanja den och sen när allt sätts ihop igen sitter det som en smäck! 

För mig var det en bra påminnelse om att ha lite struktur och ordning på grejerna, bara det att föra lista över allt hunden kan är ju något jag totalt skippat med denna hund. Vara noga med vad man ska träna osv. Jag tror att Sirap har funnits i mitt liv just nu av andra anledningar. Först var det covid, sen blev det separation, efter det ett jobbyte och en flytt. Hon har rehabats massor och jag har inte varit motiverad för tävling för jag har rensat bort allt i mitt liv under en tid. Det har helt enkelt inte varit så viktigt, jämfört med vilket krut jag la på allt med Nässla. Sirap är dessutom lättare att slarva igenom saker med och då har jag gjort det. Det är liksom inte hela världen, men nog kan vi skärpa till oss lite framöver allt! Speciellt om vi ska upp i klass 2 på lydnaden. 

 

Ingen förändring på förändringen

Men guuuuuu! Jag har ju glömt att uppdatera er, vi var i Norge på semester (det kanske jag bjussar på bilder från när jag inte måste jobba så mycket) men efter det så var vi på strömsholm och körde ultraljud på lilla magen. INGA FÖRÄNDRINGAR! Så vi behåller mjälten ett tag till, och åker tillbaka om några månader och ser vad som händer tills dess. 

Sen vi kom hem för en vecka sen har vi fokuserat på lydnaden. Går sådär, hon är rätt olydig. 

Olydig lydnadshund med tre vittringspinnar i munnen.

 

Utom tävlingssäsong

Jag känner att jag kickade igång den här bloggen med dunder och brak, aktiviteter var och varannan dag för att sen helt plötsligt dö ut. Det går ju lätt att tänka att det hör ihop med min väntan på döden, men mest är det faktiskt för att vi inte gör så mycket nu, då vi är klara i de klasser vi befinner oss i. Jag och Sirap ska dessutom resa till Norge om någon dag och för någon vecka sedan var vi båda iväg på jobbresa ett par dagar. Vi gör alltså saker men kanske inte så intressant för omvärlden. 

Men förra veckan var vi en heldag hos våra vänner på Muskö. De förlorade sin Fina i våras och när Kerstin suttit på soffan och stirrat i två månader kände Jens att de behövde en valp, så de hade lilla Ipa hos sig nu. Jag tyckte det var intressant att få prata om det där, för jag har ställt mig frågan om hur tidigt man kan skaffa sig en ny valp och kommit fram till att så fort som möjligt, för att inte hamna i det mörker som jag hamnade efter Nässlas död. Jag tror att man kan sörja samtidigt, men fortfarande få ha livsglädjen som kommer med en ny valp. När jag frågade Therese om detta (som precis fick ta bort en valp/unghund) och sa att jag kanske försummar valpen i min sorg så kontrade hon med att det är ju vad hon gör med de hundar hon redan har, så det är ju egentligen ingen skillnad. Det blev en liten aha för mig. Och givetvis, med försumma menar jag inte att hunden har misär, men kanske inte det fulla fokuset. Det finns ju inget rätt och fel i det här, men jag vet att jag orkar inte ha den långa sorg som blev när jag var utan hund i 9 månader förra gången. Då måste jag sluta ha hund helt enkelt. 

Åter till det roliga, att ha en valp, så var det första gången jag sett att Sirap tyckt om en valp. Hon blev faktiskt både lite lesbisk och pedofil då hon blev väldigt uppvaktande mot Ipa. Hon som mest brukar ignorera såna där små.. 

Vi är faktiskt kompisar. 

En helgdag på Muskö innebar även helpension. Lunch, fika och middag. Sirap hakade på middagen. 

I övrigt har jag tränat lite på våra lydnadsmoment här hemma på gården, inget avancerat. Går bra med både apporter som störning och vittringen tycker jag. Fjärren är svår och baklänges-fotgående glömmer jag oftast bort.. Vi hade även besök av Josefin och Ivy, en tollare som ska starta på sitt första prov snart, så vi tränade lite tolling och sök. Sirap fick söka av först för att göra lite spår i marken. Hon var inte strålande på att ta and, men det har hon nog inte gjort sen några dagar i våras när jag var inne på att starta på prov (men tänkte om och satsade på lydnaden istället). Hönsen var INTE imponerade över att ha en RÄV på gården, har aldrig hört dem skrika så av att se en hund. 

När vi är ute och åker med andra, som tex när vi skulle på jobbresa och chefen åkte med mig, så frågar folk om inte Sirap tycker det är jobbigt att åka bil länge. Man kan väl säga att hon älskar att åka bil, till den grad att hon blir fett besviken om jag inte öppnar den åt henne när vi bara är ute på gården och fixar. 

När vi donar i trädgården vill Sirap gärna sova i skuffen

I övrigt är Sirap som vanligt, byter gärna något mot en matbit

 

Status på Sirap

Siraps mage är numera bra, vi är igång med vår träning igen och det gick ganska fort att vara tillbaka i gängorna. Vi har fått en tid på Strömsholm för att kolla upp mjälten i slutet av månaden och jag har bestämt mig för att ha inställningen att vi hittat det så tidigt att det kommer kunna gå bra. Samtidigt har jag min krassa sida och blir ledsen så fort en tanke på framtiden kommer upp. Tobias ville planera nyår och jag känner att jag inte kan göra det när jag inte vet vad som kommer. Jag fick hem mina nya inne-träningsskor som jag beställde och blev bara ledsen över att vi kanske inte ens kan använda dem. Jag vet inte ens om hon lever till sin födelsedag 4 oktober. Men så länge vi inte fått något besked från veterinären får vi försöka låtsas som att allt är som vanligt. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne redan. För att motverka alla tankar har jag börjat titta efter valp för att antingen vara beredd på nästa hund eller överlappa. Har hittat en intressant uppfödare med tre planerade kullar, men jag väntar tills vi varit hos vet innan jag kontaktar dem. 

Stackars Sirap

I fredags var jag ju så klart pepp efter kursen och skulle träna lite fjärr på min lunch. Tyckte att Sirap betedde sig lite konstigt vid läggandet, såg nästan ut som att hon skakade och hon studsade snabbt upp igen. Hon ville inte riktigt heller lägga sig, som en känslig hund vid blött underlag. Jag tyckte det var konstigt, men kunde liksom inte känna att magen kändes svullen eller något annat fel. På kvällen/natten kräktes hon upp sin middag och behövde gå ut, det var inget allvarligt med magen, bara pyttelite diarre, tänkte att det var för att hon fått mycket ben under dagen. 

Katten ville äta upp hennes mat

På morgonen spädde jag ut hennes mat med lite katt-blötfoder för att hon skulle äta, då hon vart lite kinkig pga skendräktighet och jag inte vill att hon ska kräkas. Vi skulle dessutom på jakt så viktigt att hon hade energi. Hon fick i sig lite, säkert mest pga konkurrens till Molly, men efter en stund kräktes hon upp maten igen. Jag gav återbud till jakten och avvaktade. Efter ett tag kräktes hon upp en godbit jag gett henne när jag skulle kolla att hon inte hade flytningar (som hon inte hade) och senare kräktes hon galla och till slut stod hon och hulkade. Jag ringde till Strömsholm vid 10 och de sa att jag kunde iaf kolla in och få henne kollad av en djurvårdare då jag troligtvis inte skulle få tid hos en veterinär om jag avvaktade till eftermiddagen. Jag åkte in. Först fick vi träffa en vårdare och han sa att vi skulle träffa en veterinär. På Strömsholm kändes hon piggare, och efter två timmars väntan på veterinären funderade jag på om vi inte skulle åka hem ändå. Men när hon inte ens ville dricka vatten så stannade vi kvar. Veterinären skickade in oss på ultraljud på magen och satte henne även på dropp under tiden vi väntade på vår tur. Hon tyckte att hon hade lite låg puls, även om hon inte var uttorkad.  

Nu trött med dropp

Vi fick sen gå in och göra ett ultraljud för att kolla på livmoder och tarmar. Livmodern såg fin ut men tarmarna var fyllda med diarré som behövde komma ut. Sedan noterade de att hon hade en ca 1 cm stor förändring på mjälten som vi måste kolla upp sen, men det gör man inte akut. Vi fick gå tillbaka till vårt rum för att återuppta droppet och vänta på provsvar och veterinär i ytterligare en timma. Jag började störtgråta för en förändring på mjälten är för mig en dödsdom, och en snabb sådan. Veterinären kom och sa att proverna såg bra ut, hon ska få medicin utskrivet mot illamående och tabletter med hem mot magknip, så ska det gå över inom 5 dagar. Sedan får jag boka tid för mjälten separat då det inte är något som hanteras under akuttiden. 

Vi kom hem ganska sent och Sirap var inte intresserad av att äta eller dricka, men hade iaf nu ett litet lager från dropp. I går, dvs dagen efter, ville hon fortsatt inte äta eller dricka och jag fick mata henne med en spruta där jag hade vatten med lite utspätt blötfoder. Fick inte i henne så mycket, kanske 5 dl på hela dagen, men hon bajsade inte så mycket heller. Hon var trött och ville bara sova och ihop med tanken om mjälten var jag helt knäckt. Det är svårt att se positivt på framtiden när hunden redan nu ser ut att vara döende. På kvällen började hon åtminstone lägga sig i soffan och ta våra platser i fåtöljen efter att vi flyttat på oss, vilket är en liten subtil signal, men ändå i rätt riktning. Om hon skulle fortsätta matvägra som idag skulle jag ringa Strömsholm. 

I morse var hon mycket piggade och tittade en sväng på maten som presenterades, men valde att avstå. Efter att jag själv ätit kom jag med någon bit till henne i soffan och då åt hon två tuggor - glädjen! Sen gick vi ut för att se om hon skulle göra ifrån sig, men nej, däremot ville hon ner i källaren (där finns massa gotte). Jag ville inte ge henne något men gav henne apporten och åh så glad hon blev. Ut och busade med den och när jag bytte till mig den busade jag upp min belöning i handen och hon åt den snabbt, vilket bara var hennes skonkost. Nu har hon ätit de små portionerna jag har serverat och det känns som vi är på rätt väg. 

Jag har ringt Strömsholm om tid för nytt ultraljud för att kolla upp förändringen. Jag har en stor del i mig som fortfarande ser det som en dödsdom, och jag planerar inte för att vi kommer ut och tävla något mer eller annat i den stilen, men däremot har jag en del av mig som tänker att det går att amputera mjälten nu när vi sett det i god tid och vi kan leva vidare några år till tillsammans. Jag vill liksom inte ens tänka mig alternativet.