Halt hund och väntan på prover i dubbel dos

Det var ju inte bara kul att leka med en snabb liten labradåre när man närmar sig pensionsåldern. Rätt som det var så haltade Nässla och även om jag bara misstänkte en sträckning så var hon extremt halt. Kunde knappt sätta sig att kissa och ville inte sätta ner bakbenet alls efter att hon rest sig upp. Lika bra att ta det säkra före det osäkra och åka till veterinären tänkte jag, och eftersom Redog ligger nära nog bokade jag tid hos dem om det nu skulle vara något värre än en sträckning. Buset var på söndagen, tidsbokningen gjorde jag under måndagen och besöket blev på tisdag morgon. Jag tyckte dock att hon egentligen var bra nog under tisdagen för att skippa besöket, men då hon även har en knöl precis ovanför en tass tänkte jag passa på att undersöka den. 

Billigt nöje det här med veterinärbesök.. 

Veterinären var jättebra, vilket jag vill ge cred för efter att vi på Anicura för något år sedan fick väldans otrevlig behandling i samband med provtagning (Nässla skulle, trots min bedyran om att hon kommer stå still, slängas ner på sidan och hållas med tvång), men den här veterinären lät mig bara hålla henne och trots att hon höll i hennes tass (som hon är känslig för att man håller fast) så borrade hon bara in huvudet i min armhåla och var helt stilla 💗 Så nu väntar vi på besked om vad det var för vätska i knölen, men även om det bara är fett så menar vet att vi bör ta bort den då den kan bli problem om den växer. Så vi får helt enkelt vänta på besked. Benet var bara en sträckning så hon får käka lite tabletter några dagar och gå i koppel i två veckor. Redan nu tycker nog hon att hon är färdigläkt.. 

Sen ska jag berätta lite om min mamma då. Mycket av det man vädrar gör jag annars på insta eller facebook, men här hänger hon inte och då kan jag lufta min oro mer (ser hon det kommer hon må dåligt för det osv osv... Ni vet mödrar 😉)Hon har ju kommit hem efter två stora kärloperationer i Uppsala, men när bara hemma temporärt för att vila upp sig, för att kunna genomgå en operation till snart. Det hon opereras för är att hennes blodådra i ena benet inte funkar efter en kraftig blodpropp i ljumsken för 20 år sedan. Hon har levt med stödstrumpa, bensår och olika mycket smärta under åren, men senaste åren har smärtan eskalerat och hon har ständigt gått på både morfin, stödsmärtstillande och slutligen även antidepressiva då hon mår dåligt mentalt av att ha så ont. Efter många turer fram och tillbaka så fick hon äntligen operationstid i Uppsala (hon tillhör inte det landstinget egentligen, skulle göra en operation i Eskilstuna men det slutade med att hon anmälde den kirurgen). De skulle vara fem läkare med under operationen så det var svårt att få tid för operationen. Vet inte hur länge hon väntat, men jag vet att när vi var i Norge förra juni så ringde läkaren och gav besked att hon inte kunde få opereras innan hösten. Hon gjorde en första operation som tog ett par timmar och hon åkte hem samma dag, tror det var i höstas. Hon trodde att det skulle ha stor effekt och var fort uppe på fötterna och mådde bra, tills hon var på återbesök och de hittade en ny blodpropp på samma ställe. Efter det har hon igen fått återuppta den starka medicineringen och väntat på en ny operationstid. För några veckor sedan var det alltså dags, de skulle sätta in en stent och eventuellt ta en blodådra från det andra benet och sätta in istället. Vi räknade med några timmars operation (som sist) men 13 timmar tog det. Nåja, vi räknade ändå med att snart får hon komma hem, men efter några dagar åkte jag upp för att ändå hälsa på henne, det tar ju extremt känslomässigt att inte veta vad som händer, man undrar om hon lever osv. Då nämnde hon att hon hade väldigt ont i knävecket och när hon senare gick ner på ultaljud visade det sig att det var nya blodproppar! Operationen funkade med andra ord inte denna gång. Det enda positiva i den här härvan var att blodpropparna gick nedåt och inte uppåt.. 

Ett par dagar senare gör man om operationen men tar då istället en åder från hennes arm och skrapar samtidigt ur alla proppar ur knävecket. Även denna operation pågår långt in på natten och mamma ringer mig på uppvaket vid 3-4 på natten. Då är hon hög och glad, men nästa gång jag pratar med henne är hon förtvivlad. Hon är helt mentalt och fysiskt slut och förutom de faktiska belastningarna hennes kropp blivit utsatt för så var hon så nära döden att hon för första gången höll på att inse att det var nästan över. Jag och min bror åkte över och det var hemskt, jag har aldrig sett henne så illa däran. Hon hade extrem smärta och var maktlös över doseringen av smärtstillande och hon fick mindre doser än vad hon i normala fall har. Dagen efter visade det sig att hon även hade fått inre blödningar (hon går på waran) och bajsat blod hela natten. Hon fick totalt 10 påsar blod, fick dropp och ägnade flera dagar åt att vila upp sig. Trots allt detta visade det sig ändå på ultraljudet att operationen var någorlunda lyckad och blodförseln nedåt i benet funkade som den skulle, men hon kommer att behöva byta stent, därav nästa operation som är planerad. När hon till slut fick ordning på blödning och doseringen av Waran kunde hon äntligen komma hem. 

När hon kom hem hittade hon en kallelse till mammografin som hon bokat innan hon åkte in eftersom hennes ena bröst svullnat upp något extremt. Igår var hon på den och där fick hon ta både ultraljud och provtagning då man hittade såna kalkkristaller. Hon har en kollega som precis opererat bort sitt ena bröst efter att man gjorde en likadan upptäckt så att tänka det värsta låg inte långt till hands. Så nu väntar vi alltså på två besked om knölar som innehåller cancer, ett på hunden och ett på mamma. Håll era tummar hårt snälla 🙏