Att nästan vara sämst, men ändå nöjd

Jag vet inte om det är något jag skrivit här i bloggen, men jag ska ju springa en mara i September. Jag är inte snabb när jag springer och egentligen tycker jag nog inte ens om att springa. Jag är mer en vandrare, men däremot gillar jag att utmana mig själv och tycker att ett marathon borde finnas med på listan över saker man gjort här i livet. Ska man springa så långt som 4,2 mil så måste man dock träna och jag hade väl en ambition att komma igång ganska tidigt för att sedan hoppa på ett sånt där färdigt 12-veckors program. Den där tidiga träningen har väl gått sådär och det går nog att få ihop passen på åtminstone mina två händer. Fast, inte för att komma med ursäkter, men innan jag åkte till Norge så lyckades jag snea till mitt korsben och efter ett besök hos kiropraktorn blev det bra men höftböjarmuskeln mådde lite dåligt under hela vistelsen där.

Förra veckan började dock programmet som jag valt att följa och när det står skrivet i kalendern är det bara att köra på. 4 pass i veckan varav ett långpass om söndagarna. Det matchade så bra att det var även ett lopp på 8 km bara någon mil hemifrån dagen före midsommar så jag och sambon passade på att anmäla oss dit. I inbjudan stod det att man fick gå, lunka eller springa 5 eller 8 km och då tänkte vi att långsamma joggare som vi gott platsade där. 

Det jag inte tänkte på var att det här är inget känt lopp. Om loppet inte är känt anmäler sig inte massa folk dit. Exempelvis var det å-loppet i Eskilstuna förförra helgen och där är ju gamlingar, gåendes och alla takter med för det är så stort. Här var det hundranånting anmälda på 5 km och 40-tal på 8 km. Skulle tro att nästan alla i den 8 km gruppen dessutom var löpare på riktigt, alltså kör för en klubb, springer flera gånger i veckan osv. Med andra ord, detta var inte ett lopp vi skulle hamna i mitten på.. 

Väl iväg så lunkade jag på och hade ganska mycket folk omkring mig tills det svängde av från femman till den längre sträckan, där försvann alla förutom två personer framför mig. Det var tuff terräng bland rötter och stenar men jag kämpade på. Sprang om de två tjejerna framför mig och tänkte att nu vet jag att jag åtminstone inte är sist och då gällde det bara att hålla dem där. Jag tog i så jag var färdig att kissa på mig och efter en lååååång meditation och övertalning om att 3, 2 och 1 km inte alls är långt så var jag i mål, en minut före de andra, som visade sig vara sist. Jag var alltså tredje från botten. En sekund kände jag mig dålig pga det, men så tittade jag på mina splits (tider per km) som jag loggat med min mobil. Jag hade ett lägre snitt på varenda km än vad jag brukar ha på kortare och plattare distanser. Jag hade alltså sprungit längre och tuffare terräng men ändå hållit 20 sekunder fortare tempo än normalt - genom hela banan! Sjukt nöjd över det!! 

Allting blir så relativt. Ska jag vara missnöjd eller nöjd med min prestation? Ser jag till bara mig själv - sjukt nöjd, det var ju grymt bra prestation mot vad jag brukar göra. Ser jag till alla andra i samma distans - nästan sämst. Ser jag till alla andra som var där - sjukt nöjd, jag var en av 40 som sprang den långa distansen (och tog mig igenom) till skillnad mot de hundra som bara sprang 5 km. Ser jag till mitt liv i allmänhet - sjukt nöjd, det var en fin sommarkväll som fick upplevas i skogen i fin miljö och jag var aktiv istället för att ligga hemma på sofflocket. 

Det gäller att välja vilket perspektiv man ska se sina prestationer i, både såna här men självklart inom all tävlingsverksamhet. Jag blir inte sämre i förhållande till mig själv bara för att de andra omkring mig är superhjältar just den här dagen.