Ett oväntat besök

Det kanske inte är så många här som vet men för länge sen hade jag min första kärlek boende hos mig. Som sig bör med stora kärlekar gick även han på fyra ben ;-) Jag skrev ett inlägg 2010 om honom som du kan läsa här. Sedan Nässla kom in i mitt liv har jag tänkt att han nog gått vidare, för han föddes ju ändå 1999, men jag har aldrig vetat vad som hänt honom sen den dagen jag åkte och lämnade honom på den där gården. 

I går när jag var på jobbet fick jag det mest underliga samtal någonsin - en tjej hade tagit denna katt till veterinären och undrade om det var min. Hon skickade en bild och direkt kom tårarna, ja visst var det han! Hon sa att han var väldigt illa däran och inte ville släppa ut honom på gatan igen och undrade om jag kunde ta ansvar för honom. Självklart åkte jag direkt och hämtade hem honom. Han hade halsband så jag visste att någon skulle vilja ha hem honom igen, men det kändes ändå så bra att få träffa honom efter nio långa år!

Nässla och Ester, något jag aldrig trott ens i min vildaste fantasi att jag skulle fota ihop

Nässla gillar ju att jaga katter (vilket hon också SKA när de är på vår tomt och bajsar och äcklar sig) och jag har alltid känt "Tänk om Nässla kunde fått växa upp med Ester, vilken bra katt hon hade fått lära känna då". Han var alltid så trygg kring hundar. Kom det ut valpar på gården gick han fram och la sig och gosade med dem. De vuxna, som inte var galna, gick han fram och strök sig mot benen på. På vår egen hund Lajka brukade han gömma sig bakom buskarna för att flyga fram och skrämma henne :-D I går fick de äntligen träffas och han var verkligen lika cool som han var förr, bara gick fram, knallade under magen på henne och hoppade upp och strök sig mot henne <3 nbsp="" p="">

Ester idag, 16 år gammal, mager och inte i sitt livs form

Redan i går kväll kom det fram vem som var ägaren. Tydligen hade hon som fick honom flyttat och i samband med det gav hon bort katten till grannflickan. Flickan flyttade sedan till Stockholm där han nu hittats stryka omkring. Just nu väntar jag bara på att åka och lämna tillbaka honom. Även om han på ett sätt är min katt så är han också någon annans katt. Någon som haft honom i många år och som älskar honom precis som jag gjort det. Det gör mig inget att igen bli av med honom, jag är bara så oerhört tacksam över att han traskade in här igår och vände upp och ner på alla mina känslor. Jag tror inte ens jag gråtit så här mycket sen jag var tvungen att lämna bort honom första gången! 

"Konstig typ" säger Nässla

Nu finns det en slags ologisk logik i att han kom hit. Vi gjorde ett ägarbyte när jag lämnade honom men kvinnan måste ha struntat i att skicka in papperna. Så enligt djur-IDs register stod jag fortfarande som ägare. På så sätt är det ju inte en slump att han hamnade just här. Men jag tror ändå att att min gyllene armékatt kom traskande för att säga hejdå på riktigt. Det är snart dags för honom och det här var det bästa som kunde hända mig. Som jag har saknat honom!

Den enda katten i mitt liv, rakt på mitt hjärta!