När sorgen kommer på besök

Det är inte många kursdeltagare som jag har börjat umgås med efter att de gått hos mig (inget personligt, men det är ju ändå kunder och inte så konstigt) men två stycken hamnade ändå bland mina vänner. Kanske var det rasen i kombination med trevliga mattar i min egen ålder som gjorde det, men Rebecca med Maja och Cecilia med Java har jag skrivit om förr många gånger i bloggen då vi umgicks ganska ofta en gång i tiden. Jag passade Maja, vi tränade apportering ihop, spårade och tog många promenader för att trötta ut tjejerna :-) 2011 hyrde vi en stuga för att bara umgås en hel helg mitt ute i skogen och vi apporterade, trimmade och hade jättetrevligt, ni kan säkert hitta en hel del om ni letar er tillbaka i kalendern. 

För några år sedan fick Cecilia barn och då blev det naturligtvis mindre träning för henne och Java. Rebecca flyttade sedan från stan men vi har hela tiden hörts av. För något år sedan träffade vi dem för sista gången, då Rebecca var gravid och samtidigt hade fått beskedet att Maja fått cancer. Vi möttes i en av de skogarna vi brukar träna i och tjejerna fick busa medan vi grubblade över livet och hur orättvist det kunde kännas. Maja skulle inte kunna genomgå någon behandling då den behandling skulle vara skadlig för den kommande bebisen och veterinären gav henne 6 månader. 

Maja, Nässla och Java i de värmländska skogarna 2011

Det är svårt att stå över livet och ta dessa beslut men hon valde att Maja skulle få gå utan cellgiftsbehandling och så länge hon var pigg skulle de bara låta livet gå. Har blivit jätteglad varje gång jag fått någon hint om Maja där det visat sig att hon fortfarande varit i livet, på rejäl övertid och pigg! 

För någon månad sedan skrev Cecilia i vår grupp vi brukar prata i med ojämna mellanrum att de hade tagit beslutet att Java skulle få somna in. Hon har haft problem med allergi och till slut gick det inte längre och det kändes så tufft! Jag blev så ledsen för Cecilia, den känslan av att hon inte längre är där. Idag kom beskedet att även Maja fick somna in igår, inte av sviterna av cancern, men för att hon fick akut magomvridning (inte ovanligt hos äldre flattar) och med tanke på hennes sjukdom så rådde veterinären inte till akut operation. 

Det värker verkligen i mitt hjärta, självklart för mattarnas skull men också för min egen insikt i att Nässla inte kommer vara med mig för evigt, inte ens om ett decennium. Vi har dom till låns och när de kommer hem som små rultiga gullungar känns det som en evighet men för varje dag känner jag en liten liten oro att en dag kommer det inte alltid vara så här. Det är ingen idé att oroa sig för hur det kommer att kännas, att jag kommer vara ledsen eller snarare förkrossad, för det är ju ren fakta och den tanken hjälper mig inte idag. Däremot kan jag påminnas om att vår tid tillsammans är begränsad och att jag måste ta tillvara på den på rätt sätt. Att inte lägga ner tid på att bråka. Att njuta av att vakna upp med det söta huvudet bredvid mig i sängen. Att känna på pälsen mellan fingrarna och lagra den känslan. Att smittas av glädjen hon kan finna i det lilla. Att förundras av att kunna känna samhörigheten med någon annan varelse så djupt. Att älska varje dag jag får med henne.