Vi jobbar på

Inför måndagens start på WT tragglar vi på, fokus ligger på fotgående och linjetag. Igår blev stora fokus på fot, då jag tog med mig en bunt fåglar ut i skogen och gjorde en liten bana. Jag tänkte lite på det Bodfält sa om att gå in på scenen och det är något jag vill känna även på jaktprov och liknande situationer. Jag frågade henne om det var något hon själv använde men det gjorde hon inte då hon inte behöver trigga hunden dit. Och det håller jag med om, visst behöver de inte triggas, men jag vill ändå ha känslan av att vi - du och jag, går ut på scenen tillsammans. Dessutom hade jag "du har bara en chans på tävling på dig" i huvudet så det tänkte jag på också. Så, hur gjorde jag då? Först och främst, när vi är själva kan jag passa på att trigga henne på alla sätt jag kan, dvs smaskiga fåglar, kaniner och klövar, lämnar Nässla i bilen så hon ser mig gå in i skogen. Det blir hon tokstressad av vilket ger mig den känslan jag behöver jobba med hos henne.

Lägger ut, hämtar henne och låter henne rasta av sig (jag gav henne chansen, hon tyckte inte det behövdes) och går till "starten". Belönar kontakt med lek hos mig vilket hon gärna tar emot. Kanske inte för att det är det hon vill göra utan för att hon nog gladeligen fräser ur sig. Efter ett par lekpass efter kontakt (dvs inte aktivt mot fåglarna) studsar hon upp på min sida och verkligen poängterar med hela sitt kroppspråk att nu får vi sluta larva och jobba ordentligt istället.. Så vi kör på. Jag hade delat upp banan så efter halva sträckan hade jag lagt ut två linjetag åt varsitt håll. Tänk er ett kors, vi kommer nedifrån, vid krysset stannar vi och har linjetag i två riktningar, och sedan fortsätter stigen upp igen.

Linjetagen hade jag ju också lagt ut när hon inte såg, vi var på helt ny mark och jättetät terräng. Avståndet fick anpassas efter det och det blev kanske 40 meter i båda riktningarna, la ut två på varje ställe. Hon gick sansat hela vägen till "stationen", skickades på linjetag i båda riktningarna, tog dem JÄTTEfint, vi fortsatte upp på stigen, rundade, gick tillbaka och skickade på de andra två som låg kvar, nemas problemas. Så lullade vi runt där ett tag, några gånger försvinner hon in i sin egna lilla värld, men de tillfällena minskar och är lättare att bryta.

Idag orkade jag inte släpa på fåglar och åka iväg så jag tog med mig tre leksaker och tränade dirigeringar istället. Leksaker för att hålla upp intresset och glädjen i momentet, tycker hon har svårt att fokusera länge när vi är själva och kör med dummysar. Dessutom är ju leksakerna betydligt smidigare att släpa med sig.. Började med ett fotgående utan störningar i skogen fram till fältet, det är en bra bit och för Nässla är det svårt att jobba även utan störningar. Dock märktes det verkligen att vi har tränat för nu gick hon där, vi gick alldeles avslappnat som på promenad men hon gick bredvid. Den känslan, av att ha solen i ögonen och hunden på vänster sida utan tjat - den är fantastisk! Vid ett tillfälle sa hon att hon skulle skita och traskade iväg men kom snabbt av sig, då tog jag bara in henne, satte, sa fot och fortsatte. Försöker också komma ihåg att vara tydlig, speciellt när det är över.

På fältet möttes vi av ett rådjur. Nässla såg det dock inte eftersom hon hade fullt sjå att vittra den (eller dennes bajs, mer troligt). Den studsade iväg och det var inga problem att jobba där efteråt. Jag har ritat en liten karta över hur vi gjorde idag:

Den blåa bredare linjen representerar ett dike. De röda märkerna visar varifrån jag skickade och siffrorna i vilken ordning jag skickade från. Inga leksaker fick hon se när jag la ut. Den stora gråa pricken är en risdunge som jag använde som utgångspunkt från skick och målområde.

Den första skickade jag bara rakt fram till den första som låg längs med vägen. Nästa blev det stopp där den legat för att rikta om till vänster. Hon hamnade lite fel och jag fick dirigera henne lite mer för att hamna rätt men hon lyssnade väldigt bra på signalerna. Slutligen fick hon ta den rakt ut.

Eftersom diket sist blev en källa till konflikt och jag vet att hon förr eller senare kommer hoppa i fick det bli en belöning idag. När hon lyckades med andra dirigeringen sa jag "hopp i" och hon gjorde det gladeligen. Det var dessutom väldigt soligt så draget till vattnet var så klart ännu större. Då kunde hon ligga där i och coola ner sig i tre sekunder och sen var hon redo för nästa jobb. Mycket bra plan, jag tror jag vann en hel del uthållighet på det. Och så klart, vinsten på att slippa bråka, jag vet ju att hur jag än gör så vinner hon den kampen varje gång (den att jag ska slippa duscha henne när vi kommer hem).

Platsen vi var på är ett stort fält med ett vattendrag emellan, så när vi hämtat in de tre första smög jag ut leksakerna igen i området med gräs. Inte lätt med det där hökögat till hund kan jag säga, men jag fick till det. Gick bort till fjärde skickplatsen, vilket enligt kartan är ca 180 meter. Här var ju en enklare variant eftersom hon alltid har lätt att springa tillbaka samma väg vi gått, men å andra sidan är distansen inte att leka med. En svårighet kan få en annan förenkling.  Sen gick vi runt fältet så vi kom längst upp på andra sidan och rakt på från andra hållet (skickplats nr 5). Man har ju haft någon fantasi om att det är lätt för hunden att minnas ett område från olika riktningar men jag tror inte det längre. Jag kunde knappt själv se vart jag skulle skicka henne eftersom det också är vass i diket men tillslut såg jag rätt område och kunde skicka henne över diket. Blev väl kanske strax under 100 meter så det var ändå ett rejält skick, och även det tog hon fint (förutom att hon sprang förbi området först och var på väg ut på de första linjetagen men en broms och söksignal så räddade jag situationen). Så visst, lite dragning fanns ju förbi  mot tidigare målområdet, men ändå, jag tycker ändå det var en utmaning. Sen fortsatte vi vidare på andra sidan runt diket och skickade från helt andra hållet där vi inte alls gått under dagen. Lite närmare avstånd och det gick jättefint. Vad skönt att man får känna så helt igenom om ett pass, eller hur?!