Lajka hade en del problem, dels "riktiga" problem, som ryggsmärtor (L7S1) och rädslor för ljud av många slag. Dessutom hade hon lite små störande saker för sig som vi av olika anledningar fick jobba med. En sådan sak var att hon öppnade dörren själv. Eftersom vi hade en ny dörr på huset blev detta snart ett stort problem - vi ville inte ha rispor på dörren! Vi försökte med att springa fort som attan och skälla på henne när hon hoppade på dörren (hon var ute och ville in, vi bodde på landet). Att korrigera henne på något sätt gick inte, det enda tänkbara var vatten och hur skulle vi få till det? Givetvis kunde vi låsa så hon inte lärde sig men hon hade lyckats så många gånger att hon försökte ju flera gånger och då skulle ju dörren hinna bli ful. Som en nödlösning satte vi upp tre kompostgaller framför dörren (så den gick att öppna men hunden kom inte fram till den). Vilken brilliant idé! Nu skällde hon när hon ville in och dörren förblev hel. Efter ett tag kunde vi också ta bort gallret med samma effekt förutom när hon blev rädd för smällar eller (av någon lustig anledning) när katten ville in.. Hon öppnade alltså dörren för honom.
Du och jag Lajka, du och jag.. Ett annat mindre problem var att det inte gick att koppla henne när hon var utomhus (vilket hon i princip alltid var). Kom man med kopplet höll hon sig konstant 2 meter i från mig (gaah, det om något är väl grymt frustrerande?!). Jag ville ta ut henne på promenad i bygden men vägrade att göra det om jag inte kunde koppla henne när jag behövde. Jag lurade in henne, kopplade och tog en promenad. Tre gånger gjorde jag detta och efter det kom hon springandes till mig när jag kom ut med kopplet! Tre gånger! Det är ingenting, men väl värt det.
Väl i kopplet tyckte jag att hon drog lite. Med Barbro Börjesson som enda influens i hur man tränar hund ryckte jag till vid något tillfälle men kände direkt olust själv. Här rycker jag till i nacken på en hund som har en diagnos på sin rygg. Dessutom, varför gör jag så mot min största skatt här i livet? Det kändes inte alls bra och jag kämpade vidare på promenaden med att hala in henne varje gång hon gick längst fram och grubblade på en bättre lösning. Jag åkte in till stan och inhandlade en sele, ett koppel och ett flexikoppel (det har sina nackdelar och sina fördelar, det kan jag ta en annan gång). Detta var en sån lantishund som bara hade ett retrieverkoppel, inget mer. Okej, det kanske inte är den optimala lösningen för att få en hund att gå fint, men när hon fick på sig flexit gick hon bra. Det var inte det att hon hängde i kopplet och skulle fram, det var att hon behövde ett annat tempo för sin gångart. När hon kunde gå i sitt tempo var hon nöjd och vi hade aldrig några problem med att hon drog i kopplet på våra promenader. Iom hennes ryggproblem löste sig dragandet med att hon fick gå i sitt eget tempo.
Ett annat litet problem var att hon hoppade upp på bilar som kom in på gården. Med risk för hennes säkerhet och bilarnas lack fick vi göra något åt det. Att försöka hinna höra bilen före henne gick inte utan jag lärde henne att komma till mig så fort hon hörde ljudet av en närmande bil för då blev det godissök i gräsmattan. Bara någon gång krävdes för att hon sedan stod vid dörren och pekade mot bilen och sa "Ge mig godis, vi har besök" :)
Sen hade vi ju de stora problemen med rädslor för ljud. Jag vet inte hur det hade börjat, men hon var rädd för åska (när man har en åskrädd hund inser man hur ofta det mullrar lite i himlen), fyverkerier och skott. Skotten utvecklades sedan till att bli en rädsla för män i gröna kläder (jägare) och senare blev hon även rädd för svetsen som hade ett speciellt ljud. (Skulle hon höra det där nya pyschljudet på burk skulle hon bli livrädd, tänk på det om ni använder det på era egna hundar i närheten av andra). Hon fick lugnande under riktigt jobbiga åskdagar men det hjälpte ju inte riktigt heller. Jag började träna med positiva associationer när det smällde, tex när dåvarande sambon hade sina vänner över på paintball i skogen tog vi en promenad och letade godis och hade det mysigt. Sedan var det andra saker som hjälpte till också. Massage, positiv träning och att få synas höjde hennes självfötroende som gjorde att hon kunde hantera sina rädslor på ett annat sätt. Hon blev aldrig fri från rädslan men topparna minskade ner drastiskt när hon hade bättre självförtroende och förtroende för mig.
Ljuva lilla gammeltant.
Man skulle ju nästan kunna tro att Nässla inte är ett dugg förtjust i freestylen eftersom hon käkade upp vårat program som vi ska visa upp i morgon kväll (oooh, lite för nära inpå). Men vi tränade lite kombinationer igår och då verkade hon inte så bitter iaf ;)Vi får se, planer brukar ändras en hel del över tid :)
