Rapport från Trolltunga

För några veckor sedan var jag ju på semester som jag inte hunnit rapportera om, nämligen resan till Trolltunga. Det tog inte bara sin tid innan jag fick möjlighet att rapportera om den, det har ju dessutom tagit sin tid att ta sig dit! Först skulle det skett för två år sedan ihop med Susann. Men så sprang jag ett mara (på dagen två år sedan) och jag kunde efter det bara gå i foppatofflor, plus att det började komma snö där uppe. Förra året bestämde jag och en tjej på klubben att vi skulle gå med våra hundar, men då blev ju Nässla halt och hon skaffade sig en valp. Jag har på något sätt alltid tänkt att jag ska göra det med Nässla, för när man har möjlighet till hundsemester tar man den liksom. Men så messade jag en kompis om vi skulle gå och hon ville gärna, men inte med hund. Och med tanke på att Nässla är gammal nu för tiden kändes det faktiskt tryggast att hon skulle få vara hemma på en så lång vandring långt från civilisationen om något skulle hända. 

Vi bestämde oss för att tälta så vi skulle få ut mer av turen, men för att slippa gå från 11 timmars biltur direkt upp och tälta så övernattade vi i min mosters stuga bara 2 timmar från startpunkten. Där packade vi om och planerade lite mer noga vilken mat vi behövde ha med oss. Jag har ju aldrig campat så här, så även det var nytt och fick strykas från min lista. Någon dag innan vi skulle åka skickade Susann (som nog inte visste att vi var på väg dit) en dokumentär om Trolltunga och de larm som sker där uppe. Jag hade inte tid att se den förrän kvällen innan vi skulle gå, vilket var sådär smart, ett perfekt sätt att stressa upp mig om inte annat.. Men vi kom iväg och efter att ha passerat den fantastiska miljön till Odda landade vi på en av deras tre parkeringar, så långt upp det var möjligt för denna dagen. 

Lite disigt och egentligen inte lovande väderleksrapporter. 

Det visade sig att man kunde ta en liten shufflebus upp de första 4 km, som besparar 1,5 timmars vandring. Den vandringen var alltså antingen på denna nya väg de anlagt, eller parallellt i en skog bredvid (själva ursprungsturen). Vi hittade inte riktigt den ordinarie stigen och tanken på att gå asfaltsväg upp i nästan två timmar kändes inte värt att spara på 130 NOK för. Så vi väntade in bussen. 

Inte bara för att man är lat, för vissa blir det ju även avgörande för att hinna fram och tillbaka på en dag. 

De här killarna ska alltså vandra ca 2,4 mil svart terräng på norskt fjäll. Med regnprognos. 

4 km av detta eller 130 NOK fattigare? 

Bussen stannade då ganska precis  vid trädgränsen. Bara börja gå!

Platta stenar, men gångvänligt i hala skor vet jag inte. 

När jag läst på om den här turen så har jag förstått det som att när man kommer upp på toppen så är det platt och man kan röra sig ganska lätt fram mot tungan. Men jag skulle säga att det är lögn. Det är inte platt. Det går upp och ner hela tiden och det var MAX 3 km totalt som var lugna av den milen vi gick dit på. Den sista kilometern var vidrig och kändes som 4 svenska kilometer. Vi hade ju dock en fördel mot alla andra vi mötte - vi skulle faktiskt inte gå hem samma dag. Tanken på att gå hem efter det där var helt otänkbar. Visst vi hade mer packning, men vi hade ju å andra sidan tid att äta på vägen, njuta av utsikten, slappna av med tiden (de måste ju hinna tillbaka innan 20 på kvällen då det blir mörkt) och allt annat som icke-tidsfrist ger. Så många vi mötte med tomma blickar och lidande uttryck. 

Nu ser det ut som att vi är framme?!

JAA! Äntligen!

Efter den obligatoriska bilden gick vi några hundra meter till och slog upp vårt tält i regnet. Kröp in, klädde av alla blöta kläder och funderade på nästa drag. Vi hade tänkt promenera till det som heter Preikestolen (inte den stora kända), men vi hade ingen lust att gå ut och bli blöta igen. Vi orkade faktiskt inte ens laga mat utan middag blev nödprovianten knäckebröd. Och champagne. 

Lyxliv. 

Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag sov bra. Det var inte helt obucklig terräng vi campade på så comforten var väl inte top. Jag ville dessutom inte släpa med mig vikt i onödan och lämnade min bok hemma, men jag har lite svårt att somna utan bok, speciellt 19 på kvällen (vilket min tvåbarnsmamma till vandringskompis inte hade, man har tydligen en ständig backlogg på sömn att ta igen som förälder). Sen började det blåsa upp rejält på natten och då började jag fundera på om mina kläder/kängor skulle blåsa ut ur förtältet och bli dyngsura. Sen behövde jag upp och kissa i mörkret pga tvångstankar för att man helst sluppit det. Och efter det, vrålhungrig pga att vi inte åt ordentligt på kvällen men förbrukat massor av energi. Och varje gång jag somnade till så kom blåsten och slog rejält i tältet och jag vaknade igen. MEN, jag var inte slut, utan lyckades ändå lura min kropp under natten att jag sov. 

På morgonen bestämde vi oss för att komplettera våra foton, när vi väl hade chansen. Jag tyckte vi stod lite väl långt in på tungan när bilderna på oss tillsammans togs kvällen innan.. 

Morgonstund på trolltunga!

Efter fotografering, som tack vare av att vi sov kvar kunde ske i lugn och ro, kunde vi börja bege oss hem. Det var rejält med vind och massor av turister. När vi stannade för lunch kom en guide/sjukvårdare förbi och vi började prata med honom. Han hade inte lika dyster syn på alla galna vandrare som vi, han menade att visst de har gympaskor och dåliga kläder men det var så man gick förr och det har gått bra. Dessutom är de motiverade och de flesta klarar ju av det. Sant förvisso, men galet att inte vara mer förberedd. Han sa att idag tittar han inte på hur de är klädda för många kan köpa sig en utrustning för 10000 men inte orka av utmaningen, så han ser mer på deras kroppsspråk och blick om de kommer klara sig fram och tillbaka. Vi nämnde också att vi hade tänkt gå undersidan av vattnet tillbaka men ångrat oss då vi inte orkade gå en halvmil extra och han sa att det var bra vi inte gjorde det då den "turen" är helt omärkt, terrängen är mycket tuffare samt att det bara är ungefär fem pers per år som går den. Väldigt tur vi ändrade oss då, ser ju enkel ut på turkartan vi köpte! Han rekommenderade lite andra turer istället, mer bara gå rakt ut, men sånt får bli en annan gång. 

På vägen ner valde vi att inte ta bussen, vi hade ju ändå gott om tid och det var bara nerför. Min vandringskamrat tappade dock humöret där en liten stund då det inte var så skönt för fötterna, men vi tog oss till slut ner och kunde snart ta oss tillbaka till stugan för lite torra kläder, dusch och mjuk säng. 

Innan resan trodde jag att utmaningen skulle ligga i att gå ut på själva tungan med höjdskräck etc, men det var det minsta problemet. Den var inte alls läskig utan kändes jättestor när man väl var ute på den i verkliga livet. Det jobbiga var helt klart vandringen. Regn och blåst i tuff terräng med tung packning. Och då var vi förberedda på det, de som kom med sneakers, shorts och en plastpåse med vatten kan inte haft det kul. Vi mötte folk på väg upp, utan packning, vid 14 på dagen när vi var på väg ner. De tänkte alltså att de skulle fram och tillbaka hela den sträckan på 6 timmar, eller gå i mörker. Och det var mörkt, ingen midnattssol där inte! Dessutom, många liftade ju upp till parkeringen, vilket innebär att när de är tillbaka sent på kvällen ska de gå ytterligare några kilometer i kolmörker ner för en bilväg till Odda. Men, oavsett hur tufft det var, så är jag ändå så nöjd med resan, och oftast är det ju de tuffa turerna som är de bästa, de bygger liksom på psyket lite extra!