Hundars och vargars beteende

Jag har nu läst boken Hundars och vargars beteende av Freddy Worm Christiansen, utgiven på K.Malm Tanke i Tryck.
Jag ska försöka fatta mig kort..

Det finns tre aspekter på boken som jag ser det. Dels har vi själva uppbyggnaden på boken. Kanske bara formalia, men ändå något som bidrar till helheten av hur pass seriös boken känns. Boken ska vara vetenskaplig, den ska samla forskning och observationer och sammanfatta detta. Samtidigt (antar jag) ska de göra den läsvänlig för gemene hundägare och det är här det blir knas. Istället för referenser i text till bok/forskning så står det "se bok xx i litteraturlistan" så får du bläddra bak och se vilken författare som påstådd vad. Detta ger det en rörig helhet, iallfall för mig som är van att läsa referenser där de ska stå.
Sedan, ytterligare formalia är texten och uppbyggnaden. Det känns som om författaren nyss har lärt sig var de olika stilarna på texten är, för ärligt talat, vem skriver med Comic sans i en seriös bok? Okej okej okej, jag vet att det egentligen inte är relevant, det är bokens innehåll jag ska skriva om, men jag måste bara, det stör mig för mycket, som den pedant jag är.

Så, för att gå till innehållet då, så ser jag det som att det var två stora delar boken handlade om: flockliv, dominans och äganderätt samt en del där han mest dementerar allt vad lugnande signaler handlar om.

Den första delen, om dominans och flockliv hos vargar och hund var den delen som var bra, den dementerar allt vad böcker från 70 talet hade att säga om saken. Själv så var det detta jag fick lära mig när jag studerade hund, så för mig var det inte nytt överlag. Det viktigaste budskapet skulle jag tro är att hundar försöker inte ta över ledarskapet (eller ja, såna defenitioner ska vi inte ens använda enligt författaren) och att hundar har rätt till sina egna zoner.

Sedan så har vi den andra delen, den delen som jag reagerade på. Den dementerar det mesta som handlar om lugnande signaler hos hund, ibland på vad jag kan se lösa grunder. Dels så menar författaren att för att något ska vara en signal så måste det finnas en mottagare, och om mottagaren inte ser signalen så kan det alltså inte kallas signal. Bara med denna formulering så går ju de flesta signaler (som man alltså inte kan kalla signaler bort). Sen dementerar han andra saker för att han inte har sett det, trots påstående från andra författare eller hundägare om att det förekommer. Här kan jag känna att han kanske har studerat hundar i den bästa världen av de alla?
Ett exempel som handlar om sprättande:
"..krafsande kan anses som ett naturligt beteende och ett uttryck för självsäkerhet. Under normala omständigheter är det både meningslöst och ovänligt mot hunden att förhindra detta."

Då måste jag kolla upp vad han menar med självsäkerhet:
"Ett emotionellt (känslomässigt) tillstånd som utåt kännetecknas av ett energiskt och säkert uppträdande, utan minsta spår av rädsla..... ....är i sig själv inte riktad mot särskilda individer."
I en trygg och harmonisk flock tror jag helt klart på att det kan vara så, men har han inte varit i stan?
Jag tar exempel från min egen vardag och från en kurshund. Varje dag den senaste veckan när jag och Nässla har varit ute och gått så har vi vid tillfällen på långt avstånd stött på olika hundar. Gemensamt för dessa utvalda är att så länge de inte såg oss så nosade de, hade en lugn och avslappnad kroppshållning. När de sedan av en tillfällighet fick syn på Nässla så stelnade de till och började frenetiskt stå och krafsa, tills vi har gått ut ur synhåll från dem. Inte bara en hund, utan flera. Är dessa hundar bara självsäkra, och gör det för sin egen skull (det är ju inte riktat mot särskilda individer)? Jag kan verkligen inte för allt i världen se att de gör det av just den anledningen. Jag har också haft en kurshund som var väldigt liten och så fort en stor hund kom för nära började denna hund krafsa frenetiskt. När de klev bort slutade hunden. Här kan jag inte köpa att det handlar om självsäkerhet, och för mig så är det betydligt mer vanligt med att det är de osäkra hundarna som krafsar frenetiskt än de självsäkra som gör det för sig själva. Det som jag då funderar över är, i vilken miljö har författaren studerat hundar? Är det i den bästa av alla världar där hundarna inte utsätts för jobbiga saker, utan de lever i en bra flock? För så fungerar ju inte vardagen för de flesta av oss.

Det som jag tycker är tråkigt är att han i princip förkastar allt som har med lugnande signaler att göra och mycket handlar om defenitioner. Visst kan det vara så att en skakning i sig inte är lugnande, men om man bara förkastar hela fenomenet så missar man ju en annan viktig sak. Om vi tar skakandet så är det något i princip alla hundar gör efter att de har varit med om något jobbigt. Sen om de gör det för att lugna sig själva, sin omgivning eller inte för någon av dessa anledningar är ju egentligen inte väsentligt, den har haft en jobbig situation och vi ska lära av detta för att undvika att hunden hamnar där igen. Samma sak med gäspning. Författaren själv har inte sett det som något lugnande, på sin höjd kan man säga att det är en överslagshandling. I vilket fall så handlar det ju om att det är jobbigt för hunden (inte när den gäspar när den är trött, men det ser jag som givet) och det ska väl vi vara medvetna om? Så vi kan hjälpa hunden att utforma miljön i den mån vi kan och se till att hunden inte ska behöva hamna i den situationen.

För mig så har Turid Rugaas bok som heter just "Lugnande signaler" varit den bästa boken att rekommendera till hundägare. På ett enkelt sätt får de lära sig sin hund och framförallt lära sig genom att studera sin hund och dessa signaler när hunden tycker att något är jobbigt. Sen om signalerna uppstår för att lugna dig, någon annan eller sig själv är ju egentligen inte det viktiga, om man vill se till sin hunds bästa, bara man inser att hunden tycker situationen är jobbig.
Jag kommer fortsätta rekommendera den boken trots denna nya fakta, jag kan helt enkelt inte köpa det rakt av.

Sist så kan jag tillägga att jag har inte varit och tänker inte gå på hans föreläsning, utan detta är baserat enbart efter att ha läst boken. Jag skulle kunna fortsatt i all evighet, men jag bryter nu.