I går hade jag, baserat på tid, en arbetsdag från hell. Började 7 på morgonen, var klar vid 21. Men som tur är hade jag trevligt på mina jobb så det vägdes upp (och med det faktum att jag är HELT ledig idag). Mitt pass på "vanligt avlönat jobb" är knappast intressant här, utan det jag tänkte komma till är det jobb jag hade sen, då det var dags för uppföljning av två av mina "problemhundar".
Nässla fick följa med och vara figuranthund till hund nummer ett. Hon sköter det så bra, hon kan både vara lugn, slappna av trots att hundar gör utfall mot henne (även nära), jag kan snabbt få upp hennes aktivitetsnivå (för att det får en annan effekt på den hunden vi möter) och hon är också en hejare på att backa, vilket är ett bra sätt när man ska närma sig en annan hund utan att göra det på ett hotfullt sätt.
Först träffade jag familjen utan Nässla så vi kunde gå igenom vad som hänt sen förra gången och hur vi skulle lägga upp träningen. De hade tränat på läxan och framförallt börjat förstå sin hund på ett helt annat sätt och var taggade för dagens träning. Vi gick igenom vad och hur vi skulle göra, jag frågar hur de trodde det skulle gå och var hunden skulle reagera och alla var övertygade om att hunden skulle skälla så fort den såg oss. Jag hämtade Nässla och det som hände när vi kom var så härligt! Trots att hunden såg oss, spände upp sig så fortsatte hunden jobba med sin matte och hålla kontakt i minst fem sekunder. Det låter kanske löjligt men fem sekunder är en evighet på en hund som för det första inte är van att jobba och för det andra brukar börja direkt, utan att tänka, med ett utfall.
Jag önskar att jag hade haft filmkamera med mig för det var så fint, och jag vet hur man funkar som förare. Det som i verkligheten är ett fem sekunders lugn och fokus och två sekunders utfall blir hos föraren 10 minuters rabiata utfall och inget lugn alls. Vi jobbade vidare och kunde jobba inom sådana avstånd där jag hela tiden kunde ge feedback och förklara vad hunden gjorde som var bra, vad den reagerade på och hur de kunde tänka. Vi bytte snabbt miljöer, använde oss av hörn och olika energinivåer hos Nässla och när timman var slut hade vi fått till MÅNGA bra möten. Ett par utfall, men de var inte särskilt engagerande (förutom när Nässla hoppade upp mot hussen, nån måtta får det vara!) och familjen har fått se vad hunden kan, vad de själva kan och hur de kan tänka när de jobbar. Även om situationen blir helt annan än mot vardagen måste man börja någonstans och att själv få chansen att träna i "lugn och ro" och har möjligheten att testa olika saker är guld värt för den framtida träningen.
När jag gick mot bilen för att åka mot nästa hund hör jag matten "Vad roligt det var! och vad duktig du är!" till sin hund och då blir man alldeles varm i kroppen. För gemene hundtränare låter nog allt det här tokigt, det är väl klart att det ska vara kul att träna hund, är det så konstigt? Men det är sällan när man jobbar med dessa hundar som ägarna tycker det är kul. Det handlar om hundar de funderar på om de ens ska få leva, som gör hela vardagen till ett undvikande av andra hundar och bara tråkiga saker för att få vardagen att bli hyfsad. Och när man hör sånt väger det upp alla de andra gångerna. Och att man skulle åka till nästa hund och jobba tills det blev mörkt ute. Och det som var ännu bättre var att även hund nummer två hade gjort stora framsteg från förra gången! Ibland behöver det inte handla så mycket om själva träningen utan också om att ägarna får förståelse, trygghet i att det som de gör är rätt (även om det inte alltid går framåt) och att deras tankesätt inte är konstiga och med det får de ett tryggare förhållningssätt till sin hund och med det faller många bitar på plats.
Nu är det dags att ta tag i den lediga dagen: måla, handla och spåra står på schemat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar