tisdag 19 september 2017

Viltspårprov hos SSRK Östra

I söndags var det dags för höstens prov hos SSRK Östra, ett återkommande inslag på våren och hösten som jag alltid ser fram emot. Vårens missade vi tyvärr då det var några dagar efter biopsin, men hösten kom vi till. Får se hur det blir i framtiden då nuvarande provledning ska avgå efter alla år, men jag hoppas det fortsätter finnas fasta prov, de är så trevliga. Vi i FRK Bergslagen hade även i år vårt KM i samband med deras prov, vi var tre flattar som tävlade om att få hem den åtråvärda titeln. 

Jag ville mest bara få gå ett spår där Nässla känns 100% som jag vet att hon kan, och ärligt talat kände jag att någon annan gärna fick ta hem skålen, så fina är inte vandringspriserna (förutom den för allroundflat i Berglsagen, den är superfin!). Känns också lite dumt att vinna när man står som "ansvarig" för KM:et. Jag fick äntligen någon annan domare än J-O som vi haft sedan anlagsprovet, men blev ändå lite nervös då vi har haft den här domaren som medtävlande genom många år. Vi har liksom ingått i samma gäng som peppat varandra till SM och varit tillsammans på spårcuper så då kände jag ännu mer att vi måste visa vad vi går för (varför man nu känner så?).

Vi var först ut av domaren ekipage och jag började med att hetsa upp Nässla i bilen. "Ska vi ta busen? Var är busen?" Så hon skulle vara riktigt taggad, hon gör det faktiskt bättre då. Domaren tittade lite skeptiskt på oss och sa att vi skulle nog varva ner lite, men äsch, det gjorde vi inte. Mot spåret och vid rutan så satte Nässla ner nosen, letade lite, viftade på svansen och sen bar det av. Tydligt, perfekt tempo, noga och motiverat. Jag bara gick med ett flin. Vid ett tillfälle sken solen ner genom tallen och lyste upp mossan så det blev så där trollskt och det kändes helt magiskt! Vilken underbar känsla när vi båda bara flyter fram. Vid klöven så fick domaren en kram och jag struntade i att vi inte fått någon viltstörning (vi har ju HP nu så vi klarar oss för tänkt ändamål), jag var så himla nöjd med hennes jobb. 13 minuter tog det, det är så lång tid det tar när det flyter på, trots tuff terräng. 
Domarens kommentar: En dröm att gå bakom som domare. Jag vill lägga till att detsamma gällde som förare.
På prisutdelningen så rasslade det bland de fina kommentarerna och de flesta ekipage fick förstapris. Det visade sig att det delades ut två HP varav det ena till en av flattarna som var med i KM så även de fick så klart med sig vandringspriset. Ännu roligare att de blev provets bästa hund! Flattarna kan dom ;-) Vilken härlig dag, fina vänner, solsken, spår och världens bästa hund som dessutom är frisk 💖 

fredag 15 september 2017

Om att ha det helt normalt

Under månader i koppel har Nässla inte protesterat så mycket och jag har tom slagits av tanken att kanske har hon inte så stort behov av att vara lös längre, hon är ju ändå till åren. Men nu när vi kan leva ett normalt liv inser jag att det bara varit tillfälligt, när hon är lös då röjer hon som en kanonkula i skogen. Helt normalt alltså och det är underbart att få ha det så! 
Full fart framåt!

tisdag 12 september 2017

Domaruppdrag på Västerås Kennelklubb 2017-09-10

I söndags var det dags för domaruppdrag på Västerås Kennelklubb, nära och inte så många tävlande och dessutom skapligt väder, så det blev en bra dag! Förra året innehöll en hel del tokerier i Västerås när jag dömde där men i år var alla tävlande trevliga och okomplicerade. 

Jag började med en fortsättningsbana, med ett lite klurigt parti vid skylt 3-7, gå runt framför frestelsen och sedan ett sitt efter hopphindret. Just de kombinationerna verkade inte så svåra för deltagarna, utan det var nog mest att få med sig hundarna i starten och sen ta sig igenom frestelsen som många föll för under dagen! Den bestod av en tom matskål och en liten rosa gris, både grejerna verkade locka lika mycket. 
Det var 22 som kom till start, varav 14 fick kvalificerande resultat (63%). Ovanligt få för klassen, men jag tror det snarare beror på att det lyckades bli fel övning här och där och inte att ingen skulle vara redo för klassen. Vann gjorde en sheltie på 99 poäng, tvåa blev en collie på 95 och trea blev en löpande basenji (som alltså kom direkt från den andra banan, de måste ju starta sist vilket kan göra det lite stressigt i dubbelklasser) med 94 poäng. Den som tror att basenji inte KAN samarbeta får alltså revidera de tankarna, den hunden kom på tredjeplats även på andra banan som Maria Skoog dömde. 

Till eftermiddagen var det inte många skyltar som ändrades, däremot sidan de skulle starta på. Så svårigheterna var desamma plus ett backande som sista skylt (när många tappat koncentrationen). Det var det många som hade svårt för, dels för att man kanske inte hade samma krut längre men också för att en del hade lite strul med tysksvängen där innan, när de kom av sig lite var det svårt att hinna samla ihop till ett backande. Även i den här klassen fanns det en del hundar som föll för frestelsen att kolla in vad som fanns i skålen. 

Här var det bara 16 som kom till start, varav hälften fick kvalificerande resultat, ganska normalt med andra ord. Vann gjorde en norrman med sin staffe på 99 poäng, han kom även tvåa med sin andra staffe tillsammans med en blandis på 96 poäng. 

Det är alltid intressant att döma parallellt med andra domare i samma klass så man kan kolla av hur poängen blir. Dömer man helt ojämt eller för snällt/hårt? På just den här tävlingen hade jag några fler kvalificerade på FKL mot Maria, men tvärtom på AKL. Så förhoppningsvis dömer ingen av oss extra hårt eller extra snällt, utan visar på variationer på vad ekipagen kan på respektive bana. Sen får man alltid räkna med att det diffar, vi ser olika saker och domarprotokollen från SM är ett bra exempel på det där det kan skilja rejält mellan domare på samma ekipage under en och samma bana. 

Nu blir det vila någon vecka så ska jag döma AKL och MKL i Norrköping den 24 september. De ska få rejäla banor att bita i 😉

tisdag 5 september 2017

OK stämpel i rumpan!

Under tisdagen var det då dags för uppföljning hos Anna efter vårt lilla bakslag. Jag tycker Nässla har klarat av Norges miljö bra som var lite tuffare (med betoning på lite) och hade goda förhoppningar. Mycket riktigt, hon var riktigt fräsch! Så klart lite trigger vid sätesmusklerna (typ svanken) men enligt Anna är det hundarnas motsvarighet till våra nackar så det är helt normalt på hundar över två år. Hon tycker att jag borde investera i en Novafon så jag kan ge henne mer djupgående massage på egen hand, men de kostar lite så jag har inte beställt en ännu. Med tanke på att tre besök hos Anna kostar lika mycket som en sådan så är det EGENTLIGEN inte mycket pengar, men man tänker ju olika beroende på vad det gäller. 

Men i vilket fall, nu får vi börja släppa henne lös! Äntligen!! Vi ska börja smått, när vi går i skogen kan vi släppa henne 2 ggr á 5 minuter första veckan, nästa 2 ggr á 10 minuter osv. Men vi ska hålla oss på 60 minuters promenad då, sedan efter en månad kan vi istället öka lite på promenaderna. Sedan satsar vi på uppföljning tidigast om två månader, om jag känner att det behövs, för att känna efter om något hamnat i otakt efter utökningen. 

Alltså, vet ni vad jag ska njuta av att slippa stå och vänta på att hon ska äta klart sin tryffel i skogen? Yeay!

Domaruppdrag på Valdemarsviks BHK, Cup Bia Bed 2017-09-03

Efter semestern var det bara att kicka igång domarsäsongen då! September har jag hela fyra uppdrag under så det kommer att bli lite intensivt nu. Började med den som var längst bort, nämligen Valdemarsvik. Två timmar, det är längre än vad jag åker för att tävla själv så det var lite i längsta laget. Men jag hade två roliga banor och fick själv sitta under tältet i spöregnet så jag ska inte klaga. 

Jag började morgonen med att döma avancerad klass. Det var en ganska svår bana med mycket högerhandling, läggande direkt efter hinder (vilket kan vara svårt eftersom många missar att ta hänsyn till skylten när hunden är på höger sida), backande efter inkallning då det gäller att få med sig hunden noga. Men faktiskt var det typ inga som gick på några av de kombinationerna. Ekipagen var ovanligt duktiga på backande, snurrar, framförbyte och planera efter skyltarna! Av 16 startande var det 9 som fick kvalificerande resultat (56%) och här drogs det mycket poäng för bristande samarbete snarare än att hundarna inte kunde backa. 
Det var inte jättehöga poäng som delades ut dock och vann gjorde två ekipage på 93 poäng (missförstå mig rätt, det är ju jättebra poäng), en cavalier och en blandning stod längst upp. Med 89 poäng stod två sheltisar på delad tredjeplats. 

Till eftermiddagens omgång i mästarklass bytte jag bara ut några skyltar och la till lite mer på slutet, så ungefär samma svårigheter. En svårighet som dök upp när jag byggde banan var att sändande till kon var mellan de två hindren, men det visade sig inte vara några problem. Även här var de duktiga på att backa och ha med hundarna i snurrarna men det var många som fick fel övning här och där, lite som det brukar kunna bli i de högre klasserna. Och får man fel övning en gång i den här klassen så räcker det ju tyvärr inte till ett cert om man så får en enda nos till, och det märks på förarna som lätt tappar konceptet om de råkar ut för en större miss. Av de 32 startande var det 10 (31%) som fick certpoäng. Vann gjorde en domarkollega med sin rutinerade tollare på 100 poäng. Tvåa kom en BC på 99 poäng (även det en rutinerad förare och hund) och på trea med 98 poäng kom en kelpie. 

Nu ska jag rita ihop banor i samma klass till Norrköping som jag dömer den 24 sep. De till helgen i Västerås är redan klara, vi ses där!

lördag 2 september 2017

Ut på tur - aldrig sur!

Ja så det blev en Norgeresa trots allt! Själv rattade jag skodan 13 timmar västerut till den vackra, underbara Norska västkusten. Sambon går i skolan så det var jag och Nässla. Lite tufft att ta resan i ett sträck, men ändå lättare än man kan tro. Det blir ju bara vackrare och vackrare ju längre man kommer.
Stopp på Haukelifjell. Nässla är lite besviken över snöbristen.
Sista stoppet på resan för att ringa och meddela mormor att hon kunde värma soppan då det bara var en timma kvar! Passade på att ta en bild på Langfossen till vattenfallssamlande Susann. 
Mormor bor i Haugesund, en liten hamnstad mellan Stavanger och Bergen. Bergen är Europas regnigaste stad så Haugesund är ju inte direkt torrt det heller. Men det håller en jämn temperatur på 15 grader året runt istället, praktiskt när man har hund. Det mindre praktiska är att man måste torka hunden HELA tiden, speciellt när man bor hos en kvinna som är minst sagt pedantisk när det kommer till smuts. Hon går liksom runt med ett lock på sitt vattenglas för att slippa få in damm.. Jamen här kommer jag med ett förklätt träsktroll som heter Nässla liksom.. Men det gick bra ändå, jag städade och donade och tror nog vi får komma igen. 

Mormor är 81 år, änka sedan 16 år, men lever gott själv. Hon tillhör generationen som blev lite blåsta när det kommer till jämställdhet och arbetsliv, men har tack vare sina barn fått det ordnat ändå. Hon säger att hon fått stor frihet som änka och tycker det är skönt att bara se till sig själv. Eller något av de 11 barnbarnen. Eller 3 barnbarnsbarnen för den delen. Dagen efter jag skulle åka hem skulle hon till frälsis och öva lite i kören, de brukar nämligen gå och sjunga för gamlingarna på hemmet berättade hon. När jag skrattade över det faktum att någon som är 81 sjunger för gamlingarna bad hon om ursäkt och sa att hon borde sagt "de äldre". Så rar! Om jag får vara lika pigg och frisk som henne i den åldern kan jag skratta mig lycklig! 
Färska och goda räkor med gott sällskap i solen (men som sagt 15 grader 😉)
Nässla skulle ju vila lite de första dagarna så de tänkta turerna blev det inte så mycket av. Vi åkte mest runt till släkten (läs kyrkogården), åt gott, vilade, fikade, stickade och fikade lite till. Men när solen sken på söndagen fick Nässla vara hemma och jag tog en liten tur på 6km från mormor runt en vandringsled. I Norge är butikerna stängda på söndagarna och man lever verkligen efter mottot Ut på tur aldrig sur då. Det var hur många som helst ute och gick, barn packade med väskor och familjer som fikade lite överallt längs vägen, de vet hur man njuter av en ledig söndag de! Leden låg längs med ett friluftsområde så alla gick inte turen, men jag mötte nog närmare 20 personer ändå på den lilla avstickande turen, barn som vuxna. 
Älskar att de inte bara satt upp turskylt, utan även vanliga vägvisare, mitt i skogen.
Sen rätt som det är har man den här utsikten från skogen!
På väg nedåt passerade jag lite sjöar
Ut.no via mobilen, helt fantastiskt lätt att leta stigar att gå. Distans från min nuvarande plats till respektive stig, distans på själva turen, svårighetsgrad samt beskrivning hur man tar sig dit när man klickar på turen.
När vi hade vilat en vecka från tyngre träning återgick jag med Nässla till den nivån vi låg på innan hon blev halt sist. Jag letade reda på några mindre turer, som förvisso tog längre tid än vad vi "får" gå, men distanserna var jättekorta så jag tänkte att det borde gå bra, hon går ju i koppel och vi vilar på toppen. Med sträckan på asfalt till och från själva skogsleden hamnade vi på ca 2 km, själva leden var tur och retur ungefär 1km. Gröna leder anpassade för barn och pensionärer som det stod. Det blev nog ganska bra träning för henne, hon kunde inte flyga fram utan traskade upp och fick lyfta bra på benen (vi skippade styrkepassen de dagarna). 
Stigen på den ena leden vi gick, hon fokuserar som vanligt mest på att beta lite.. 
På toppen fanns det visst tid för bad.. 
Ganska bra utsikt även om det var mulet

Utsikt åt andra hållet
Någon dag senare tog vi en annan tur på samma distans. Där var terrängen lite tuffare (men fortfarande grön för barn och pensionärer)
Vid sidan om en fors, så underbart.

Nässla i sin vandringsklädsel. Så lycklig hon var och den största risken skedde nog
när hon fick glädjefnatt mitt i turen.
500 meter senare hade vi full utsikt över Bleikmyr, det område jag växte upp i när jag var i Norge som barn. Många minnen i alla vrår. 
Havet i bakgrunden
För exakt ett år sedan var vi ju i Sälen och njöt av fina vandringsleder. Men jag måste säga att det är viss skillnad på att vandra i Sverige och i Norge på gröna leder 😝
En tur i slutet på augusti 2016 och en samma tid 2017. Samma svårighetsgrad, olika länder. 
Jag har insett vad jag behöver i mitt liv. Det är skogen. När vi var på Öland var det fint vid kusten, men det är just skogen som ger mig sinnesro och mental lycka. Vatten är så klart trevligt, men träden behövs. Fjällen är fina, men känslan bland växterna ger något extra för mig. Lyckligtvis får jag med mig skogen i Norge, det finns det gott om där! 

I normala fall brukar jag shoppa lite i Norge, men det blev inte så värst mycket av det. Kikade inom en snabbis men har ingen lust att spendera mina pengar just nu. De brukar vara väldigt bra på rea och jag hittade även mina löparskor på coop (ja, du kan köpa Bergans, Haglöfs och en hel del fina vandringskläder där) för 599 spänn mot sina ordinarie 1699:- men självklart var jag för sent ute och min storlek fanns inte 😭 Fick nöja mig med chips och godis till hemresan istället. Och hallonsylt, jag bunkrar alltid hallonsylt i Norge. Det vi däremot gjorde var att gå på Arquebus krigsmuseum. Ett litet museum som tog fjuttiga 75kr i inträde som jag trodde skulle vara så där upphetsande. Jag har varit på museum på många ställen men det här var ett av de bättre relaterat till andra världskriget. Eller ja, det bästa om andra världskriget skulle jag säga som jag varit på. Nu förstår jag att typ ingen bara har vägarna förbi Haugesund, men OM så är fallet så kan jag verkligen rekommendera det! Den största behållningen var alla de privata saker som fanns där de berättade om hur Haugesundborna hade det när kriget var. Hur de levde, vilka recept de skapade när de inte fick mjöl, bilder när de köar och ska få köpa sin ranson av damsockor och massor av annat. Att dessutom få gå med någon som upplevde det själv som kunde berätta om hur det var på kvällen när de åt mat och de var tvungna att mörklägga allt gjorde besöket ännu bättre (det var min mormor som var med, ingen guide). Det fanns allt där, uppbyggda scener, flaskpost hem till familjen, minor, båtar osv. 

Efter en vecka blev det dags att åka hem igen och jag bestämde mig för en liten detour in mot Odda (där Trolltungaturen startar). Passerade typ hundra vattenfall men kunde inte fota alla då de låg längs vägen. Men vi tog en liten promenad upp längs en skogsstig och hittade den här. 

Fall i skogen
och den här på andra sidan
Hem var betydligt tuffare än dit, miljön blir tråkigare, vägarna rakare och man har inte så mycket mer än vardag att se fram emot (okej, jag saknade faktiskt hussen lite). Men till slut var jag hemma helskinnad och nu har vi vilat något dygn och Nässla mår bra, jag mår bra och nu ska vi bara fortsätta komma i form.

lördag 26 augusti 2017

Vad hände sen?

Det blev lite dålig uppdatering efter att jag skrev att vi fått bakslag och det är helt enkelt för att jag tog en tur till Norge och inte hunnit med det. 

Vi var först hos Anna på måndagen, då reagerade hon på knät lite grann men väldigt mycket när hon tog på sätesmuskeln. Så mycket att hon tom försökte ta sig ur greppet. Först tänkte Anna att hon nog rivit upp knäskadan och kanske behövde opereras ändå, att all skada inte framgick hos ortopeden. Men ju mer hon fick laser desto tydligare framgick det att skadan kanske inte var där ändå, för hon reagerade på minsta lilla på rumpan. Jag kom då på att Nässla också betett sig annorlunda med denna skada mot knäskadan, för hon var bekymrad i bilen, försökte bädda om, ville inte ligga och flåsade massor, vilket hon inte alls gjort med knät. Så vi bestämde att jag skulle komma tillbaka redan på tisdagen för att se om lasern haft någon effekt på sätesmuskeln. Så nästa dag åkte vi vår tur igen till Täby och när jag väl fick med mig Nässla in (det var inte alls trevligt där inne sa hon) så var det en enorm skillnad! Hon kunde trycka jättehårt på samma muskel utan att hon knappt reagerade och Anna sa att hon på måndagen bara tryckt en tredjedel mot den här belastningen. Dessutom reagerade hon inte heller då på knät. Så hon fick en omgång laser till, ordinerat vila en vecka och sedan kan vi återgå till den nivån vi var innan (eftersom hon inte hunnit bli av med musklerna under den här tiden). Och vi skulle absolut åka till Norge tyckte hon, bara vi inte tar långa turer. Att bo i en trång lägenhet är ju dessutom bättre för det finns inga risker för röj här inte. 

Så nu är vi i Norge. Nässla är lite besviken på promenadlängderna och protesterar tydligt varje gång vi vänder hem. Jag förstår henne, det är härligt att gå på tur här. Men vi kom iallafall iväg!