torsdag 15 februari 2018

Domaruppdrag på Fagersta Brukshundsklubb 2018-02-10

I lördags var det dags för årets första domaruppdrag. Det var i Fagerstas nya ombyggda hall och alldeles lagom 32 stycken i fortsättningsklass. Katarina Strömberg dömde på morgonen och jag tog över efter lunchen för att de skulle få en andra chans. 

Det är väldigt sällan man idag kan göra banor med spring, oftast är det någon dispans med så när det inte var det passade jag på att göra en lite luring med mycket tempoväxlingar. De allra flesta koncentrerade sig så bra på det så de klarade av just det, däremot tror jag man istället tappade det på sitt sväng övningarna där man istället kallade in på den som inte hade någon inkallning. I övrigt flöt det på bra och alla förare hade friskt humör vilket faktiskt är huvudsaken! 

Dagens bana
Vann gjorde en Aussie på 100 poäng, tvåa kom en vorsteh på 99 och trea var en tollare med 93 poäng. Det fanns dock några andra ekipage som utmärkte sig lite också. Bland annat en fantastiskt härlig ds gårdshund som bara älskade frestelsen, som är något så tråkigt som en trasig plastleksak utan några som helst finesser. Matten kopplade hunden och körde lite ändå men varje gång hon slängde fram hundens lyxiga kampleksak med boll och päls för att belöna så skulle bushunden bara tillbaka till frestelsen. Vi fick oss alla ett gott skratt åt den charmören och hade jag tänkt till hade de ju fått frestelsen på prisutdelningen, det var de värda. 
Ful och tydligen jätteball
Det var också ett ekipage med en liten dvärgschnauzer där hunden hade så OTROLIGT fokus på matten, en hund att lita på till 100%. Visst ser man hundar som vet att gör jag si får jag godis, men det här var något annat och jag blev nästan lite tårögd. Det var verkligen inget extraordinärt rallymässigt som hände och de hamnade nog snarare på gränsen till kvalificerande resultat, men det var mer hur hunden jobbade för sin matte. Matten gick vid ett tillfälle åt fel håll och kom på sig och vände och sånt är typiska lägen för hunden att tappa bort hunden, men hunden bara följde med i all förvirring. Jag hoppas hon fick det på film och kan få se det utifrån, för jag påpekade till henne också, det var något extra. 

Nästa domaruppdrag blir på hemmaklubben, samma klass, so long! 

tisdag 13 februari 2018

Lyxen med en hall

Hur lyxigt är det inte med en egen enorm hundhall att spendera fredagskvällarna i? Vi är inte så jätteträningspepp så här utan några planerade tävlingar men eftersom våra kompisar är på plats blir det ändå av. Nässla har hur kul som helst! 
"Paus"

"Nej jag tänker inte komma fram till dig och bli kopplad och tvingas vila!"

torsdag 25 januari 2018

Pinsamt!

Nu börjar väl ändå min bloggpaus gå till överdrift?! Pinsamt är vad det är! Men januari för en bokförare är lite som att gå in i dimman. Nu börjar jag se lite ljus och kanske (men bara kanske) kommer det inte liiiite mer uppdateringar här framöver. Jag håller faktiskt på att lära Nässla ett nytt trick, att trampa med baktassarna. Tänkte filma men insåg att det är inte särskilt kul att se.. Nåja, när vi är klara så kommer det. 

Det som däremot roade mig ganska mycket tankemässigt när jag började lära in det med tassarna var vilka kunskaper jag fått de senaste åren via clicker expo och carpe momentum (Eva Bertilsson). Genom att eliminera allt skräp runt omkring och bara fokusera på exakt det jag vill ha så gick någon ganska omöjligt till att flyta på relativt fort ändå. Så här: Plattform så hon inte ska kunna flytta på sig och vet att hon ska vara still i position. Det gör också att jag kan sitta vid sidan om henne och bara glo på bakbenen, vilket i sin tur leder till att vi inte får in någon kontakt eller blickar sinsemellan som ska leda till det rätta. Bara ren mekanik. Beteende, klick, belöning som placeras så hon kan utföra beteendet direkt, beteende, klick osv.. Så kul! Okej, jag inser att jag kanske måste filma ändå 😉

På tal om något helt annat så tittade jag just på viltspårskalendern och inser att jag missar vångacupen i år 😭 då jag ska döma. Cuparna känns ändå som något vi kan sysselsätta oss med även om benet inte är 100% bra. Det belastar ingenting, snarare tvärt om. Men nåja, vad är väl ett spår i skogen mot att döma rallylydnad,, om inte alldeles alldeles underbart.. Vi får trösta oss med att åka på deras ordinarie spår då och försvara vår titel där helt enkelt. 

Vad ska ni hitta på för kul med era hundar i sommar?

tisdag 2 januari 2018

Chief Bisciut

Jag vet inte hur det gick till men Nässla skapade sig en egen rutin helt plötsligt. På kvällarna släpper vi bara ut henne på tomten för att kissa (eftersom det är helt onödigt att göra sig besväret att klä på sig och tro att vi kan gå en promenad efter 19, för vi kommer max 50 meter utan konflikt). Först började hon att lägga sig där ute och glo, kanske skälla på någon granne, men bråttom in hade hon åtminstone inte. Hur ska vi lösa det tänkte hundtränaren i mig och jag började helt enkelt belöna henne när hon kom in och vips hade vi en hund som sprang ut, kissade och sprang in igen. Halleluja! MEN, en kväll kom hon in och jag gav henne en godis från fickan och gick och la mig. Hon la sig också men blängde suckandes på mig och visade med hela kroppen att hon hade ärenden ut i hallen. Ja, för i hallen ligger kexen som hon minsann fått någon gång och kex ska man tydligen ha när man kissat, allt annat godis räknas inte. Tydligen. Bara att kliva upp och gå ut och hämta ett kex och sedär, sen la hon sig och sov. Nu måste vi ge ett kex när hon kommer in från kvällskissandet, hon är 100% fokuserad på sitt kex när hon kommer in, scannar av rummet "vart är kexet!?". Kan tro jag skrattade när jag snubblade över den här bilden på fejjan, Nässlas riktiga namn blev Chief Biscuit. Kunde inte vara mer rätt.

Inga mål för året!

Gott nytt år och god fortsättning på er! Jag hoppas ni har haft en överkomlig nyårsafton med hundar som varit avslappnade. Hos oss var Nässla the grumpy dog, vet inte vad det var som gjorde henne sur och tvär men hon skulle bannimej inte gå ut och gå och när vi skulle över till våra vänner på kvällen för att fira in det nya året fick vi ju nästan bära henne. Sen när vi kom dit gick hon och la sig under deras bord vid ett tillfälle. Men ja, antar att hon bara var trött och helst av allt skulle vilja ligga på soffan hela dagen, men hon överlevde ändå. Några smällare blev hon inte rädd för även om hon blev fly förbannad på de som "bankade på dörren" på eftermiddagen. 

Det här blir nog första året som vi inte sätter några mål. Jag har många mål med mig själv, men just med Nässla är önskan bara att hon blir helt bra. Blir hon bra ska vi tävla lite rally och alla spårprov vi har möjlighet till, och sen så klart semestra ihop. Blir det inte några tävlingar så hoppas jag ändå hon är bra nog för att hänga med mig i skogarna och plocka svamp eller meditera. 

Ett mål för mig, med eller utan hund nu känner jag, är att vandra till Trolltunga. Det får bannimej bli tredje gången gillt i år! 2016 skulle jag och Susann, men då sprang jag ett mara i slutet på september och ville inte gå innan (med risk att skada mig) och efteråt var det bara foppatofflor som gällde några veckor, inget bra att vandra i. Sen kom snön där uppe och det är inte bra att gå i när man är sån som jag som tänker att saker och ting nog löser sig ändå. Förra året skulle jag gå med en klubbkompis men då blev ju Nässla dålig istället. I år hoppas jag Nässla kan följa med, men i värsta fall får hon vara hemma med hussen, så går jag med en kompis som bestigit Kebnekajse och har lite rutin. 

Nu ska jag surfa runt och se vad ni har för mål!

onsdag 27 december 2017

Resumé - av ett skitår!

Att gå igenom bloggen för i år och se vad vi har haft för oss har verkligen inte varit någon munter läsning! Jag vill inte gå igenom månad för månad så som jag gjort det förr utan kommer välja ut lite guldkorn och övriga tankar om året som varit. 

Året började ändå trevligt, laddad för massor av skoj under året. Vi skulle träna för att vara med på FM, sikta på SM i spår och framförallt alla vandringar! Vi startade året med en nosework-kurs på hundcentret i Kolbäck vilket var himla trevligt även om vi nog insåg att vi inte orkar tävla i det. 
Nässla hittar sitt första riktiga rådjur. Läskigt skit! 
När vi skulle vandra in mina nya kängor. Det går så där med drottningen. Kort därefter skadade hon när hon lekte med en hund vi passade.  
Hussen och matten åkte på äventyr i Sala Silvergruvor, en häftig upplevelse med både sång och totalt mörker. 
Jag klippte av mig allt mitt hår, och färgade det till den hårfärg jag trodde jag egentligen hade.
När hältan började lägga sig åkte vi på kurs hos Motiverade Hundar för Eva Bertilsson. Jättebra kurs av hög nivå och jag och Nässla fick ett eget litet läger. 
Vi skulle först inte åka, för jag trodde Nässla skulle dö. Men jag bestämde mig för att hon skulle iallafall få göra det hon gillade mest om det vore så. Så vi åkte på spårcupen i Kolmården. Jag grät, spårade och träffade vänner. Och Nässla blev piggare och piggare. 
Sen fick vi veta att det inte var cancer hon hade och vi kunde fokusera på att behandla benet istället för att tro att hon skulle dö. Så vi behandlade henne som den drottning hon är med att klia henne istället för att kratta. 
Vi var med på uttagningen till SM, men det var alldeles för svårt och Nässla var inte i form efter vårens bravader. Vi bröt men hade en trevlig dag och lärde oss för framtida år.
Någon dag efter att vi fick veta att hon var frisk åkte vi till Rom. Det var alldeles för varmt. 
Jag kunde bocka av att äta pizza i Italien på min bucket list. 
Under sommaren passade vi Atle. Det var intressant och byggde nog på min teori om att vi bara behöver en hund. 
Årets första officiella prov blev på Vångaprovet där Nässla fick HP och blev provbäst. Skön revansch ändå, även om sånt så klart inte spelar någon roll i slutändan.  
Vi åkte till Sälen och hejade på hussen och hans tvilling när de skulle cykla i fädrens spår. 
Strax därefter åkte vi till Öland. Nässla visade tyvärr på hälta igen vilket grusade glädjen en hel del. 
Även om hon så klart hade sina stunder av lycka trots det! Här på Böda sands strand för hundar.
Lite laser fixade snabbt till ryggen, där det visade sig att hon hade ont den här gången, troligtvis pga avlastning av knät. Vi kunde nu åka vidare till Norge och ha lite semester där.
Så mycket lycka jag får av den här bilden!
Vi gick några kortare pensionärsslingor och njöt av att nästan ha ett normalt liv.
På vägen hem var jag tvungen att svänga in mot Odda och drömma mig bort till den där Trolltunga som SKA bli av, någon gång. 
Jag lärde mig sticka och gjorde det med råge, här är mitt första alster. 
Känslan när vi kunde börja vara lösa i skogen och plocka svamp. Det enda viktiga i livet.  
När vi vilade från skogen stickade jag vidare. Här min tredje tröja, som matchar min mugg (mariusmönster, en klassiker i Norge)
Vi var även med på höstens spårprov i Härad. Det andra och sista officiella provet för året. Det gick så fantastiskt bra att jag ville bara stanna där i stunden. Tänk er den där härliga sensommardagen när solen skiner ner på den gröna mossan, temperaturen är perfekt, hunden spårar som hon inte gjort annat under hela året och allt annat är oviktigt. Jag var så lycklig när vi kom i mål att domaren fick sig en rejäl kram. 
Vi njuter av friska dagar och plockar svamp igen när snön smält.
Jag och mamma var en sväng i Lübeck och drack glüwein (usch!) och åt marsipan (mums!)
Ett stilla besök i en av deras kyrkor
Innan hemfärd blev det ett besök på Miniature wonderland och här ser ni spanska trappan i Rom, där jag var i somras. Episkt. 
Nässla blir bara piggare och piggare och jag inser att jag måste göra allt för att hon ska få bli 100% bra igen. Hon har mycket kvar att ge! Även om hon hör försöker ta min toffel istället för att ge ;-)
Några av mailen med hurrarop efter vårt lusserally
Årets sista stickade tröja, en jultröja till hussen. 

När man läser det här ser det inte alls ut som ett skitår, det finns ju massor av guldkorn! Och visst, så är det, men det har också varit väldigt tufft och när Nässla varit skadad har det tagit så himla mycket energi av mig. Så många saker som vi sett fram emot som blivit inställda pga skadan, som vandringar och även andra semestrar. Jag vill ju inte lämna bort Nässla när hon inte är helt bra, för om det skulle hända något när någon annan har ansvar skulle jag inte förlåta mig själv. Även om jag verkligen njutit av våra skogsturer vi fått så har jag ändå saknat de vi inte kunnat gå något otroligt mycket. Dessutom är jag ett otroligt kontrollfreak så när jag inte kan planera nästa år utan att vänta in vad veterinären säger i mars blir jag lite nipprig. Men jag är vid gott mod och tror att vi kommer ha mycket roligare år framför oss nu!

tisdag 26 december 2017

Skelett som en valp

Jag och Anna kom ju överens om att vi skulle låta Nässlas knä vara, men när någon månad gått kändes det ändå inte rätt. Hon haltar inte, men det känns som att jag ändå inte kan ta ut henne mer än 60% av normal kapacitet. Hon sträcker ut benet efter stillhet på ett sätt hon inte gör med det andra och avlastar det knappt synligt men ändå så jag ser och stör mig på det. Hon rör sig även annorlunda med det benet när vi simmar. Så jag tog kontakt med samma ortoped igen för ett andra utlåtande. Nu var det ju ett halvår sedan sist och kanske hade han andra tankar nu när det ändå ömmar på hennes knä när man trycker på det.

Jag fick tid samma dag (förra måndagen) och åkte upp och spenderade kvällen där. Hon visade på ömmande knä när han tryckte/bände och vi gjorde en ny röntgen. Den här gången på ländryggen, höfter, knä och tår, för att se att det inte är något annat som sprider det vidare. När de tagit bilderna blev veterinären helt förundrad, för hennes skelett var verkligen som en valps! Inga tecken på pålagringar någonstans förutom på tårna, men de var jämna på båda sidorna så det är sannolikt inget som har med det här att göra. Röntgen på knät jämfördes med den för ett halvår sedan och såg lika fin ut den här gången. Fördelen med det är ju att hon troligtvis inte har en så pass stor skada för då hade hon sannolikt fått pålagringar på det knät under det här halvåret. Han gjorde också dragtest på korsbandet, men det var väldigt stabilt menade han. Veterinären blev väldigt konfunderad över hur det kom sig att hon hade ont med tanke på hur väldigt fina röntgenbilderna visade och hur stabilt korsbandet var, så det enda han kunde tänka sig var någon inflammation i exempelvis en menisk så nu ska vi prova antiinflammatoriskt i 60 dagar. Hon får fortsätta röra sig normalt som vi gör, liksom att simma och vara lös, däremot ingen apporteringsträning, men det är ju ingen skillnad mot idag eftersom jag inte vågar trycka på det där sista. När de 60 dagarna har gått får vi se hur det ser ut då och framförallt när det lämnat kroppen efter någon vecka.