tisdag 2 januari 2018

Chief Bisciut

Jag vet inte hur det gick till men Nässla skapade sig en egen rutin helt plötsligt. På kvällarna släpper vi bara ut henne på tomten för att kissa (eftersom det är helt onödigt att göra sig besväret att klä på sig och tro att vi kan gå en promenad efter 19, för vi kommer max 50 meter utan konflikt). Först började hon att lägga sig där ute och glo, kanske skälla på någon granne, men bråttom in hade hon åtminstone inte. Hur ska vi lösa det tänkte hundtränaren i mig och jag började helt enkelt belöna henne när hon kom in och vips hade vi en hund som sprang ut, kissade och sprang in igen. Halleluja! MEN, en kväll kom hon in och jag gav henne en godis från fickan och gick och la mig. Hon la sig också men blängde suckandes på mig och visade med hela kroppen att hon hade ärenden ut i hallen. Ja, för i hallen ligger kexen som hon minsann fått någon gång och kex ska man tydligen ha när man kissat, allt annat godis räknas inte. Tydligen. Bara att kliva upp och gå ut och hämta ett kex och sedär, sen la hon sig och sov. Nu måste vi ge ett kex när hon kommer in från kvällskissandet, hon är 100% fokuserad på sitt kex när hon kommer in, scannar av rummet "vart är kexet!?". Kan tro jag skrattade när jag snubblade över den här bilden på fejjan, Nässlas riktiga namn blev Chief Biscuit. Kunde inte vara mer rätt.

Inga mål för året!

Gott nytt år och god fortsättning på er! Jag hoppas ni har haft en överkomlig nyårsafton med hundar som varit avslappnade. Hos oss var Nässla the grumpy dog, vet inte vad det var som gjorde henne sur och tvär men hon skulle bannimej inte gå ut och gå och när vi skulle över till våra vänner på kvällen för att fira in det nya året fick vi ju nästan bära henne. Sen när vi kom dit gick hon och la sig under deras bord vid ett tillfälle. Men ja, antar att hon bara var trött och helst av allt skulle vilja ligga på soffan hela dagen, men hon överlevde ändå. Några smällare blev hon inte rädd för även om hon blev fly förbannad på de som "bankade på dörren" på eftermiddagen. 

Det här blir nog första året som vi inte sätter några mål. Jag har många mål med mig själv, men just med Nässla är önskan bara att hon blir helt bra. Blir hon bra ska vi tävla lite rally och alla spårprov vi har möjlighet till, och sen så klart semestra ihop. Blir det inte några tävlingar så hoppas jag ändå hon är bra nog för att hänga med mig i skogarna och plocka svamp eller meditera. 

Ett mål för mig, med eller utan hund nu känner jag, är att vandra till Trolltunga. Det får bannimej bli tredje gången gillt i år! 2016 skulle jag och Susann, men då sprang jag ett mara i slutet på september och ville inte gå innan (med risk att skada mig) och efteråt var det bara foppatofflor som gällde några veckor, inget bra att vandra i. Sen kom snön där uppe och det är inte bra att gå i när man är sån som jag som tänker att saker och ting nog löser sig ändå. Förra året skulle jag gå med en klubbkompis men då blev ju Nässla dålig istället. I år hoppas jag Nässla kan följa med, men i värsta fall får hon vara hemma med hussen, så går jag med en kompis som bestigit Kebnekajse och har lite rutin. 

Nu ska jag surfa runt och se vad ni har för mål!

onsdag 27 december 2017

Resumé - av ett skitår!

Att gå igenom bloggen för i år och se vad vi har haft för oss har verkligen inte varit någon munter läsning! Jag vill inte gå igenom månad för månad så som jag gjort det förr utan kommer välja ut lite guldkorn och övriga tankar om året som varit. 

Året började ändå trevligt, laddad för massor av skoj under året. Vi skulle träna för att vara med på FM, sikta på SM i spår och framförallt alla vandringar! Vi startade året med en nosework-kurs på hundcentret i Kolbäck vilket var himla trevligt även om vi nog insåg att vi inte orkar tävla i det. 
Nässla hittar sitt första riktiga rådjur. Läskigt skit! 
När vi skulle vandra in mina nya kängor. Det går så där med drottningen. Kort därefter skadade hon när hon lekte med en hund vi passade.  
Hussen och matten åkte på äventyr i Sala Silvergruvor, en häftig upplevelse med både sång och totalt mörker. 
Jag klippte av mig allt mitt hår, och färgade det till den hårfärg jag trodde jag egentligen hade.
När hältan började lägga sig åkte vi på kurs hos Motiverade Hundar för Eva Bertilsson. Jättebra kurs av hög nivå och jag och Nässla fick ett eget litet läger. 
Vi skulle först inte åka, för jag trodde Nässla skulle dö. Men jag bestämde mig för att hon skulle iallafall få göra det hon gillade mest om det vore så. Så vi åkte på spårcupen i Kolmården. Jag grät, spårade och träffade vänner. Och Nässla blev piggare och piggare. 
Sen fick vi veta att det inte var cancer hon hade och vi kunde fokusera på att behandla benet istället för att tro att hon skulle dö. Så vi behandlade henne som den drottning hon är med att klia henne istället för att kratta. 
Vi var med på uttagningen till SM, men det var alldeles för svårt och Nässla var inte i form efter vårens bravader. Vi bröt men hade en trevlig dag och lärde oss för framtida år.
Någon dag efter att vi fick veta att hon var frisk åkte vi till Rom. Det var alldeles för varmt. 
Jag kunde bocka av att äta pizza i Italien på min bucket list. 
Under sommaren passade vi Atle. Det var intressant och byggde nog på min teori om att vi bara behöver en hund. 
Årets första officiella prov blev på Vångaprovet där Nässla fick HP och blev provbäst. Skön revansch ändå, även om sånt så klart inte spelar någon roll i slutändan.  
Vi åkte till Sälen och hejade på hussen och hans tvilling när de skulle cykla i fädrens spår. 
Strax därefter åkte vi till Öland. Nässla visade tyvärr på hälta igen vilket grusade glädjen en hel del. 
Även om hon så klart hade sina stunder av lycka trots det! Här på Böda sands strand för hundar.
Lite laser fixade snabbt till ryggen, där det visade sig att hon hade ont den här gången, troligtvis pga avlastning av knät. Vi kunde nu åka vidare till Norge och ha lite semester där.
Så mycket lycka jag får av den här bilden!
Vi gick några kortare pensionärsslingor och njöt av att nästan ha ett normalt liv.
På vägen hem var jag tvungen att svänga in mot Odda och drömma mig bort till den där Trolltunga som SKA bli av, någon gång. 
Jag lärde mig sticka och gjorde det med råge, här är mitt första alster. 
Känslan när vi kunde börja vara lösa i skogen och plocka svamp. Det enda viktiga i livet.  
När vi vilade från skogen stickade jag vidare. Här min tredje tröja, som matchar min mugg (mariusmönster, en klassiker i Norge)
Vi var även med på höstens spårprov i Härad. Det andra och sista officiella provet för året. Det gick så fantastiskt bra att jag ville bara stanna där i stunden. Tänk er den där härliga sensommardagen när solen skiner ner på den gröna mossan, temperaturen är perfekt, hunden spårar som hon inte gjort annat under hela året och allt annat är oviktigt. Jag var så lycklig när vi kom i mål att domaren fick sig en rejäl kram. 
Vi njuter av friska dagar och plockar svamp igen när snön smält.
Jag och mamma var en sväng i Lübeck och drack glüwein (usch!) och åt marsipan (mums!)
Ett stilla besök i en av deras kyrkor
Innan hemfärd blev det ett besök på Miniature wonderland och här ser ni spanska trappan i Rom, där jag var i somras. Episkt. 
Nässla blir bara piggare och piggare och jag inser att jag måste göra allt för att hon ska få bli 100% bra igen. Hon har mycket kvar att ge! Även om hon hör försöker ta min toffel istället för att ge ;-)
Några av mailen med hurrarop efter vårt lusserally
Årets sista stickade tröja, en jultröja till hussen. 

När man läser det här ser det inte alls ut som ett skitår, det finns ju massor av guldkorn! Och visst, så är det, men det har också varit väldigt tufft och när Nässla varit skadad har det tagit så himla mycket energi av mig. Så många saker som vi sett fram emot som blivit inställda pga skadan, som vandringar och även andra semestrar. Jag vill ju inte lämna bort Nässla när hon inte är helt bra, för om det skulle hända något när någon annan har ansvar skulle jag inte förlåta mig själv. Även om jag verkligen njutit av våra skogsturer vi fått så har jag ändå saknat de vi inte kunnat gå något otroligt mycket. Dessutom är jag ett otroligt kontrollfreak så när jag inte kan planera nästa år utan att vänta in vad veterinären säger i mars blir jag lite nipprig. Men jag är vid gott mod och tror att vi kommer ha mycket roligare år framför oss nu!

tisdag 26 december 2017

Skelett som en valp

Jag och Anna kom ju överens om att vi skulle låta Nässlas knä vara, men när någon månad gått kändes det ändå inte rätt. Hon haltar inte, men det känns som att jag ändå inte kan ta ut henne mer än 60% av normal kapacitet. Hon sträcker ut benet efter stillhet på ett sätt hon inte gör med det andra och avlastar det knappt synligt men ändå så jag ser och stör mig på det. Hon rör sig även annorlunda med det benet när vi simmar. Så jag tog kontakt med samma ortoped igen för ett andra utlåtande. Nu var det ju ett halvår sedan sist och kanske hade han andra tankar nu när det ändå ömmar på hennes knä när man trycker på det.

Jag fick tid samma dag (förra måndagen) och åkte upp och spenderade kvällen där. Hon visade på ömmande knä när han tryckte/bände och vi gjorde en ny röntgen. Den här gången på ländryggen, höfter, knä och tår, för att se att det inte är något annat som sprider det vidare. När de tagit bilderna blev veterinären helt förundrad, för hennes skelett var verkligen som en valps! Inga tecken på pålagringar någonstans förutom på tårna, men de var jämna på båda sidorna så det är sannolikt inget som har med det här att göra. Röntgen på knät jämfördes med den för ett halvår sedan och såg lika fin ut den här gången. Fördelen med det är ju att hon troligtvis inte har en så pass stor skada för då hade hon sannolikt fått pålagringar på det knät under det här halvåret. Han gjorde också dragtest på korsbandet, men det var väldigt stabilt menade han. Veterinären blev väldigt konfunderad över hur det kom sig att hon hade ont med tanke på hur väldigt fina röntgenbilderna visade och hur stabilt korsbandet var, så det enda han kunde tänka sig var någon inflammation i exempelvis en menisk så nu ska vi prova antiinflammatoriskt i 60 dagar. Hon får fortsätta röra sig normalt som vi gör, liksom att simma och vara lös, däremot ingen apporteringsträning, men det är ju ingen skillnad mot idag eftersom jag inte vågar trycka på det där sista. När de 60 dagarna har gått får vi se hur det ser ut då och framförallt när det lämnat kroppen efter någon vecka.  

Nässlas julklapp

Så Nässla fick en golden retriever i julklapp. Några frågor på det? De är bästisar nu så klart. 

måndag 25 december 2017

God jul på er!

En dag sent om man ska vara noga, men för oss fortsätter julen åtminstone minst till i morgon. Men gärna lite längre. God jul och gott nytt år önskar vi er alla!

tisdag 19 december 2017

Domaruppdrag på lusserally 2017

Världens tråkigaste blogg för tillfället, jag vet! Det blev helt enkelt sinnesjuka dagar efter min lilla semester i Lübeck med feber, massa jobb på jobbet och ännu mer i samband med vårt lusserally på klubben, där jag har huvudansvaret som arrangör för anmälningar, planeringar, andra domare etc, dömde, städade på dagen och rensade bland efterdyningarna. Jag blev faktiskt helt slut och vid ett tillfälle skulle jag skriva in en sak i kalendern, öppnade ett fönster (på datorn) och hann glömma bort vad jag skulle skriva in. Flera gånger. Så jag har försökt koppla bort allt annat som varit möjligt och bara behövt ladda batterierna. 

Det är helt galet hur mycket korrespondens det är med tävlande före och efter en tävling, jag räknade som vanligt mina mail och hela 120 stycken låg i inkorgen! Då tillkommer dessutom telefonsamtal och SMS och lite messenger (mellan mig och de andra domarna, jag skulle aldrig svara på PM från tävlande där!). Då det dessutom blev strul i SBK prov när vi laddade upp det till sbk tävling gjorde tyvärr inte saken bättre, då samtliga reserver inte kom med i resultatet och både de själva och andra tävlande mailade in och påpekade det. Men nu har det gått tillräckligt lång tid från tävlingen för att jag ska känna att jag orkar rapportera om mina banor och resultatet. 

På lördagen dömde jag en NKL, en enkel bana där det gäller att komma ihåg att springa. Svårigheten låg snarare i miljön, svårt att vara inomhus och några blev nyfikna på hunden på banan bredvid (hade dock täckta kompostgaller så det var absolut ingen orimlig miljö). 
Det var 34 som kom till start (över 50 var anmälda så många som inte kunde/ville komma) och hela 85% fick kvalificerande resultat. Det blev två vinnare på 100 poäng, en liten vavvablandning och en vorsteh. Trea blev en sheltie och en boxer på 97 poäng. 

På söndagen blev det lite mer utmaning på mästarklassbanan. Men ekipagen verkade ändå kunna ta sig igenom hyfsat och jag tyckte det var ovanligt hög standard. 43 stycken kom till start och 39% (17 st) fick kvalificerande resultat.
Jag tänkte att inkallningarna, bärande och sidbytena skulle vara lite lurigt och det var faktiskt många hundar som hade svårt att stanna kvar. Många hundar har också svårt att hoppa över hinder vid inkallning har jag noterat. 
Vann gjorde ett rutinerat SM ekipage på 99 poäng (tror det är en BC), två på 98 poäng var ytterligare en BC och trea på 97 poäng var en welsh springer spaniel och en blandis (minns tyvärr inte vilken typ, det var för längesen nu..). 

Det var så klart inte bara trötthet och höga krav på mig under helgen, det var som vanligt trevligt att jobba med mina fantastiska klubbkompisar, vi fick otroligt mycket positiv respons från de tävlande både på plats och när de mailade och "klagade" över att resultatet inte kommit upp för reserverna. Dessutom fick vi ihop 1851:- till musikhjälpen tack vare alla som deltog med en slant för sina banskisser! Så det blir så klart även en tävling nästa år, jag behöver bara återhämta mig lite. Och kanske inte ha så himla mycket annat att göra omkring det datumet. 

Nästa domaruppdrag är inte bestämt ännu, men jag tror det kan tänkas bli i februari i Fagersta, ska bara kolla med hussens kalender först. Och för er som gillar att veta hur det går för mig och Nässla så kommer det en rapport vilken dag som helst!