måndag 15 oktober 2018

Rally app

Ursäkta min särskrivning i rubriken, men det är bara för att skriva ut namnet korrekt som det blev så.

Jag har haft lite trögt med att rita mina rallybanor för alla tävlingar. Har en apple själv som inte har officepaketet installerat, men när jag jobbat i Keynote och skickat över till klubbarna har ibland utskrifterna blivit lite suddiga. Skickade över allt till google slides, men då var det massa andra funktioner som inte ville hela vägen, som exempelvis siffrorna. Sen, hur kul är det att ens behöva dra fram datorn för att rita lite banor, det mesta sköter jag ju från telefonen när jag är hemma. Så när domargruppen på fejjan diskuterade vilken app de använder när de ritar banor och någon skrev Rally app och att den var sååååå bra tänkte jag att jag provar, trots att den kostar en slant. 65 spänn närmare bestämt, så inte någon större sveda i plånboken, men även om man köper något billigt blir det ju dyrt om det inte används.. 

Översikten
Provade att rita helgens bana som jag ska döma på Bro-Håbo BK med en gång och jösses alltså! Hundra gånger smidigare att rita, trots att det sker på mobilen istället för på datorn! Man går in bland skyltarna, markerar vilka man vill ha, klickar sen klar och då ligger alla på banan. Sen är det bara att flytta runt med fingret, klicka på den för att rotera och sen, det bästa av allt, klicka på en knapp siffror och sen numrerar den av sig själv i den ordning jag markerar skyltarna. Halelulja! Efter en bana känner jag direkt att det var värt pengarna, så vill ni ha en karriär inom rallyn rekommenderar jag den varmt. Nu ska jag rita banor även för mitt domaruppdrag i Norrköping vilket faktiskt är årets sista tävling för mig att döma. 

torsdag 11 oktober 2018

Hundjakt och jaktträning

I tisdags kväll ringde en kompis i byn mig och frågade om Nässla var hemma. Hade precis släppt ut henne men dubbelkollade och jodå, hon stack upp huvudet med jordig nos. Det visade sig springa runt en svart hund i Kungsör och den som såg den och kände min kompis (som har flat) sa att det såg ut som en ung flat och då började ju mitt hjärta bulta över det stackars livet som var ute i panik och vi gav oss alla iväg för att leta. Nässla fick följa med som lockbete. När vi träffade på de som sett hunden sa de att den sprungit från runevallen (andra änden av stan) och att den skyggar undan för alla. Senast sågs den nästan vid oss. Vi hittade hunden (som inte var en flat, jag trodde det var en bc/jakthundsblandningisch) men den var ointresserad av att hoppa in i bilen eller ens säga hej. Drog helt sonika vidare ut mot stora vägen (en större väg som går genom Kungsör mellan Köping/Nyköping). Vi höll den i sikte, tog ut Nässla och försökte få igång lite lek, vilket vi gjorde, men den skulle minsann inte fångas in! Utan hon sprang vidare, och vidare och vidare. Vi tänkte att vi håller den åtminstone i synhåll så när någon ägare får för sig att höra av sig så vet vi iaf var den är. 

Den sprang ut på ytterligare en större väg, över en bro och in på ett mörkt skogsområde på andra sidan ån. Men, ganska snart kunde vi lokalisera den då den började jaga korna i hagen 😲 Sambon med bror slöt upp och kunde parkera så bilarna lyste ut i hagen och sen väntade vi helt enkelt på att någon skulle höra av sig samtidigt som vi hade koll på hunden (som inte jagade kor hela tiden) och försökte med lite lockning under tiden. Vi fick till slut tag på ägaren, som brukar ha den uppbunden på gården och tydligen tappat bort den förr och inte bryr sig så mycket. Lagom efter, när han var på väg, lyckades en person locka in sig hunden som då lät sig kopplas med hjälp av godis. Och snart var den hos sin ägare (för denna gången). Vi kom dock överens om att vi måste göra en anmälan till Länsstyrelsen, för att låta hundar springa så där på stora vägar och bland kor går inte. Hunden visade sig vara en karelsk björnhundsmix som gillade frihet. Alla andra tyckte hunden var stressad, jag tyckte den var rätt medveten om att det var kul att vara ute och springa och den hade inga andra planer just för stunden. Men ser jag den igen behåller jag den, jäkla ägare att inte bry sig. 

Efter en sen och adrenalinstark kväll passade det bra att få vakna upp till en heldag på Muskö med goda vänner som vi träffar allt för sällan. Det blev tidig morgon för avfärd, två timmar senare tog vi en liten god lunchfika och pratade om allt. En promenad med hundarna, där Nässla fortfarande får vara kopplad då jag inte litar på hennes förmåga att inse att ta det lugnt tillsammans med två yngre hundar. Men hon tog det ändå ganska bra, börjar väl kanske lugna ner sig så här 10 år senare. 
Fina ligger där borta och är inte intresserad av att åka hem. Ska jag verkligen ha valp efter henne när hussen sagt att han vill ha en normal hund som går som de ska på promenaderna? 
Efter promenaden hämtade vi upp Kerstin (som bröt benet i somras) och åkte sen och tränade med tjejerna. Vi la ut ett stort sök på ett fält och hey baberiba va kul det var sa Nässla! Hon sprang och sprang och sprang ganska länge innan nosen åkte på. Men det fick hon göra, viktigast är att hon har kul. Till slut kom det ändå in lite dummysar och när alla 20 var inne (för samtliga hundar, jag försöker inte ta livet av henne) så gjorde vi några markeringar. 
Typiskt att när kameran åkte upp blev det ciggarrgrepp
Tillbaka hem till dem för att bli bortskämda, både hundar jag och jag :) Jag fick sitta och vänta på dukat bord och hundarna var med att duka av det så att säga.

The leader of the pack
Så synd att vi båda flyttade åt varsitt håll, en gång i tiden var vi med varandra varannan vecka och systrarna fick leka och träna. Och hur gött var inte livet när man ägnade dagarna åt sånt här? Måste verkligen jobba på att bli ekonomiskt oberoende och jobba mindre!

fredag 5 oktober 2018

Domaruppdrag på Nynäshamn BK 2018-09-30

I söndags var det dags för en tuff mästarklassbana på Nynäshamn BK. Jag hade med mig min skrivare från klubben och fick åtminstone sällskap på den lååååånga resan. Vet inte hur jag tänkte när jag tackade jag till ett uppdrag längre bort än vad jag hade tävlat själv.. Men, vi hade en trevlig dag och jag fick se många duktiga ekipage! Jag tänkte att denna skulle vara lite klurig med allt spring och inkallning och ja, det var nog där de flesta föll. En del förare som glömde bort sig och fortsatte springa efter inkallningen som bryter samt betydligt fler hundar som inte ville sitta kvar när förarna sprang iväg. Men några fick ändå behålla tillräckligt med poäng för kvalificerade resultat: 10 av de 45 startande (22%) klarade sig på rätt sida om 90-sträcket.
MKL
Vann gjorde en (labbe?)blandis på full pott, tätt följd av två tvåor på vardera 99 poäng, en golden och en cattledog. 

Arrangörerna hade verkligen ansträngt sig för tävlingen. Rallybakelser med både glutenfria och laktorfria alternativ. Rallyskyltar på väg till klubben, skyltar med uppmuntrande text på väg till tävlingsplanen, en egen träningsbana uppställd osv. Men det bästa, lite uppmuntrande lappar här och där bland protokollen till oss funkisar :) 
Vi är bäst!
Nästa tävling att döma blir på Bro Håbo där vi också startar själva på lördagen. På söndagen åker jag och dömer lite nybörjare.

söndag 30 september 2018

Träningsdag

I torsdags innan jobbet fick jag lite feeling och bestämde mig för att göra ett spår åt Nässla som hon kunde få gå efter jobbet. Jag körde på ett personspår, vilket så här i efterhand kanske var lite taskigt med tanke på att det blev 8 timmar liggtid varav de sista var i spöregn.
Röda är Nässla, lite avvikelser finns.
Det var såå svårt för Nässla och hon fick verkligen kämpa för att hitta och hålla spåret. Sen upplevde jag att hon ibland släpper spåret i onödan. Nu vet jag ju inte vad hon känner, men att hon viker av från ett spår hon har och går helt åt sidan eller så känns inte som hennes vanliga spårstil. Men jag ska gå lite mer färska spår och se om det är annorlunda på dem, iom att hon var likadan på spårprovet sist vi gick. Jag upplever att vi behöver få upp motivationen lite just nu. 

Trots att hon blev helt slut av spåret var hon helvild när vi kom hem igen. Hon härjade runt och gav mig både blåmärke och rivmärke på benet när hon försökte leka med mig på egen hand (hon tar en kampfläta och försöker fläta in den mellan mina fötter och sen kampar hon med den). Lägligt nog var det faktiskt träning på arenan så vi åkte dit och gjorde av med lite mer energi. Det blev en lurig bana som vår träningskompis byggde upp med rejäl frestelse. Fick till riktigt bra träning och ett och annat på listan att lägga extra krut på. 
Mattes fötter - oj oj!


onsdag 26 september 2018

Domaruppdrag Surahammars BK 2018-09-23

Vad hände med hösten?? Det är som domare man verkligen får känna på de olika slagen mellan årstiderna. Jag hade inte med mig mycket kläder när jag drog på morgonen men som tur var valde jag att gå tillbaka in och hämta min buff (världens bästa plagg?) och den fick jag minst sagt nytta av då det blåste svinkallt hela dagen. Jag hade två klasser att döma, först en nkl med ganska många som startade för allra första gången - kul! Tycker att de allra flesta hade en bra nivå, men det gjordes lite misstag som att gå förbi skyltar eller fel moment och då kan det ju som sagt dra iväg. Tyvärr var det en hund som kissade vilket ledde till att en annan också kissade där. Senare kom en tredje hund och kissade på ett annat ställe, verkligen inte kul, men som tur är ovanligt. Har faktiskt bara varit med om en kissning tidigare. Fick äntligen döma lite flattar också, fast den första la sig och rullade direkt vid startskylten så det var väl kanske lite väl mycket flat där 😂
Av de 26 som kom till start fick 12 kvalificerande resultat (46%). Vann gjorde en springer på 100 poäng, tvåa var en portugisisk vattenhund på 96, tätt följd av en collie på 95. 

Som tur var hade arrangören missat hur de nya reglerna funkade så de trodde att man var tvungen att ha ett nytt banområde till varje klass om det varit löptik. Nu var det ju inte så, men då hade vi faktiskt tillgång till ett helt nytt område som vi kunde bygga FKL och slippa alla kissfläckar. Tyvärr innebar det att jag hamnade i skuggan igen, lagom till att solen började dyka upp på första banan.. Tur jag hade en funktionär som bjöd på en filt hela tävlingen. 

I fortsättningsklassen var standarden hög, kanske till viss del för att det var ganska enkla moment och ingen frestelse och snurr. Av de 17 som kom till start fick alla utom en (94%) kvalificerande resultat. Och den hunden hade ganska giltig anledning, den kom ju dit med höglöpande tik, inte lätt att koncentrera sig då! 

Vann gjorde en australisk terrier på 100 poäng (ärligt, hur ofta ser man en sån?). Tvåan delades på av en aussie och en kelpie på 98 poäng, så det blev ingen trea. 

Nästa tävling blir i Nynäshamn på söndag, då jag dömer mästarklass. Har ritat en jätterolig bana tills dess, får se om de tävlande håller med!

tisdag 25 september 2018

Domaruppdrag KM Köpings Hundungdom

I fredags hade jag ett litet lätt domaruppdrag på vägen hem från jobbet. Ett KM skulle dömas med tio ekipage, samtliga fick tävla i NKL. Tänkte det skulle vara snabbt och enkelt avklarat men Knud som kom på besök fördröjde det lite eftersom det regnade i sidled exakt när banvandringen skulle börja. Dessutom började det åska och blixtra. Finns inte så mycket att säga om själva banan, nästan alla klarade sig varvet runt, de som förlorade poäng gjorde det på orutin och fel moment. 
Roligt var att prispallen bara bestod av de som gick kurs för mig för något år sedan 😉 80% fick kvalificerande resultat (dock inofficiell tävling), vann gjorde en dansk svensk gårdshund på 98 poäng. Tvåa blev en korthårscollie och trea en mexikansk nakenhund. 

Rapport från Trolltunga

För några veckor sedan var jag ju på semester som jag inte hunnit rapportera om, nämligen resan till Trolltunga. Det tog inte bara sin tid innan jag fick möjlighet att rapportera om den, det har ju dessutom tagit sin tid att ta sig dit! Först skulle det skett för två år sedan ihop med Susann. Men så sprang jag ett mara (på dagen två år sedan) och jag kunde efter det bara gå i foppatofflor, plus att det började komma snö där uppe. Förra året bestämde jag och en tjej på klubben att vi skulle gå med våra hundar, men då blev ju Nässla halt och hon skaffade sig en valp. Jag har på något sätt alltid tänkt att jag ska göra det med Nässla, för när man har möjlighet till hundsemester tar man den liksom. Men så messade jag en kompis om vi skulle gå och hon ville gärna, men inte med hund. Och med tanke på att Nässla är gammal nu för tiden kändes det faktiskt tryggast att hon skulle få vara hemma på en så lång vandring långt från civilisationen om något skulle hända. 

Vi bestämde oss för att tälta så vi skulle få ut mer av turen, men för att slippa gå från 11 timmars biltur direkt upp och tälta så övernattade vi i min mosters stuga bara 2 timmar från startpunkten. Där packade vi om och planerade lite mer noga vilken mat vi behövde ha med oss. Jag har ju aldrig campat så här, så även det var nytt och fick strykas från min lista. Någon dag innan vi skulle åka skickade Susann (som nog inte visste att vi var på väg dit) en dokumentär om Trolltunga och de larm som sker där uppe. Jag hade inte tid att se den förrän kvällen innan vi skulle gå, vilket var sådär smart, ett perfekt sätt att stressa upp mig om inte annat.. Men vi kom iväg och efter att ha passerat den fantastiska miljön till Odda landade vi på en av deras tre parkeringar, så långt upp det var möjligt för denna dagen. 
Lite disigt och egentligen inte lovande väderleksrapporter. 
Det visade sig att man kunde ta en liten shufflebus upp de första 4 km, som besparar 1,5 timmars vandring. Den vandringen var alltså antingen på denna nya väg de anlagt, eller parallellt i en skog bredvid (själva ursprungsturen). Vi hittade inte riktigt den ordinarie stigen och tanken på att gå asfaltsväg upp i nästan två timmar kändes inte värt att spara på 130 NOK för. Så vi väntade in bussen. 
Inte bara för att man är lat, för vissa blir det ju även avgörande för att hinna fram och tillbaka på en dag. 
De här killarna ska alltså vandra ca 2,4 mil svart terräng på norskt fjäll. Med regnprognos. 
4 km av detta eller 130 NOK fattigare? 
Bussen stannade då ganska precis  vid trädgränsen. Bara börja gå!

Platta stenar, men gångvänligt i hala skor vet jag inte. 



När jag läst på om den här turen så har jag förstått det som att när man kommer upp på toppen så är det platt och man kan röra sig ganska lätt fram mot tungan. Men jag skulle säga att det är lögn. Det är inte platt. Det går upp och ner hela tiden och det var MAX 3 km totalt som var lugna av den milen vi gick dit på. Den sista kilometern var vidrig och kändes som 4 svenska kilometer. Vi hade ju dock en fördel mot alla andra vi mötte - vi skulle faktiskt inte gå hem samma dag. Tanken på att gå hem efter det där var helt otänkbar. Visst vi hade mer packning, men vi hade ju å andra sidan tid att äta på vägen, njuta av utsikten, slappna av med tiden (de måste ju hinna tillbaka innan 20 på kvällen då det blir mörkt) och allt annat som icke-tidsfrist ger. Så många vi mötte med tomma blickar och lidande uttryck. 




Nu ser det ut som att vi är framme?!

JAA! Äntligen!
Efter den obligatoriska bilden gick vi några hundra meter till och slog upp vårt tält i regnet. Kröp in, klädde av alla blöta kläder och funderade på nästa drag. Vi hade tänkt promenera till det som heter Preikestolen (inte den stora kända), men vi hade ingen lust att gå ut och bli blöta igen. Vi orkade faktiskt inte ens laga mat utan middag blev nödprovianten knäckebröd. Och champagne. 

Lyxliv. 
Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag sov bra. Det var inte helt obucklig terräng vi campade på så comforten var väl inte top. Jag ville dessutom inte släpa med mig vikt i onödan och lämnade min bok hemma, men jag har lite svårt att somna utan bok, speciellt 19 på kvällen (vilket min tvåbarnsmamma till vandringskompis inte hade, man har tydligen en ständig backlogg på sömn att ta igen som förälder). Sen började det blåsa upp rejält på natten och då började jag fundera på om mina kläder/kängor skulle blåsa ut ur förtältet och bli dyngsura. Sen behövde jag upp och kissa i mörkret pga tvångstankar för att man helst sluppit det. Och efter det, vrålhungrig pga att vi inte åt ordentligt på kvällen men förbrukat massor av energi. Och varje gång jag somnade till så kom blåsten och slog rejält i tältet och jag vaknade igen. MEN, jag var inte slut, utan lyckades ändå lura min kropp under natten att jag sov. 

På morgonen bestämde vi oss för att komplettera våra foton, när vi väl hade chansen. Jag tyckte vi stod lite väl långt in på tungan när bilderna på oss tillsammans togs kvällen innan.. 
Morgonstund på trolltunga!
Efter fotografering, som tack vare av att vi sov kvar kunde ske i lugn och ro, kunde vi börja bege oss hem. Det var rejält med vind och massor av turister. När vi stannade för lunch kom en guide/sjukvårdare förbi och vi började prata med honom. Han hade inte lika dyster syn på alla galna vandrare som vi, han menade att visst de har gympaskor och dåliga kläder men det var så man gick förr och det har gått bra. Dessutom är de motiverade och de flesta klarar ju av det. Sant förvisso, men galet att inte vara mer förberedd. Han sa att idag tittar han inte på hur de är klädda för många kan köpa sig en utrustning för 10000 men inte orka av utmaningen, så han ser mer på deras kroppsspråk och blick om de kommer klara sig fram och tillbaka. Vi nämnde också att vi hade tänkt gå undersidan av vattnet tillbaka men ångrat oss då vi inte orkade gå en halvmil extra och han sa att det var bra vi inte gjorde det då den "turen" är helt omärkt, terrängen är mycket tuffare samt att det bara är ungefär fem pers per år som går den. Väldigt tur vi ändrade oss då, ser ju enkel ut på turkartan vi köpte! Han rekommenderade lite andra turer istället, mer bara gå rakt ut, men sånt får bli en annan gång. 

På vägen ner valde vi att inte ta bussen, vi hade ju ändå gott om tid och det var bara nerför. Min vandringskamrat tappade dock humöret där en liten stund då det inte var så skönt för fötterna, men vi tog oss till slut ner och kunde snart ta oss tillbaka till stugan för lite torra kläder, dusch och mjuk säng. 

Innan resan trodde jag att utmaningen skulle ligga i att gå ut på själva tungan med höjdskräck etc, men det var det minsta problemet. Den var inte alls läskig utan kändes jättestor när man väl var ute på den i verkliga livet. Det jobbiga var helt klart vandringen. Regn och blåst i tuff terräng med tung packning. Och då var vi förberedda på det, de som kom med sneakers, shorts och en plastpåse med vatten kan inte haft det kul. Vi mötte folk på väg upp, utan packning, vid 14 på dagen när vi var på väg ner. De tänkte alltså att de skulle fram och tillbaka hela den sträckan på 6 timmar, eller gå i mörker. Och det var mörkt, ingen midnattssol där inte! Dessutom, många liftade ju upp till parkeringen, vilket innebär att när de är tillbaka sent på kvällen ska de gå ytterligare några kilometer i kolmörker ner för en bilväg till Odda. Men, oavsett hur tufft det var, så är jag ändå så nöjd med resan, och oftast är det ju de tuffa turerna som är de bästa, de bygger liksom på psyket lite extra!