tisdag 25 september 2018

Domaruppdrag KM Köpings Hundungdom

I fredags hade jag ett litet lätt domaruppdrag på vägen hem från jobbet. Ett KM skulle dömas med tio ekipage, samtliga fick tävla i NKL. Tänkte det skulle vara snabbt och enkelt avklarat men Knud som kom på besök fördröjde det lite eftersom det regnade i sidled exakt när banvandringen skulle börja. Dessutom började det åska och blixtra. Finns inte så mycket att säga om själva banan, nästan alla klarade sig varvet runt, de som förlorade poäng gjorde det på orutin och fel moment. 
Roligt var att prispallen bara bestod av de som gick kurs för mig för något år sedan 😉 80% fick kvalificerande resultat (dock inofficiell tävling), vann gjorde en dansk svensk gårdshund på 98 poäng. Tvåa blev en korthårscollie och trea en mexikansk nakenhund. 

Rapport från Trolltunga

För några veckor sedan var jag ju på semester som jag inte hunnit rapportera om, nämligen resan till Trolltunga. Det tog inte bara sin tid innan jag fick möjlighet att rapportera om den, det har ju dessutom tagit sin tid att ta sig dit! Först skulle det skett för två år sedan ihop med Susann. Men så sprang jag ett mara (på dagen två år sedan) och jag kunde efter det bara gå i foppatofflor, plus att det började komma snö där uppe. Förra året bestämde jag och en tjej på klubben att vi skulle gå med våra hundar, men då blev ju Nässla halt och hon skaffade sig en valp. Jag har på något sätt alltid tänkt att jag ska göra det med Nässla, för när man har möjlighet till hundsemester tar man den liksom. Men så messade jag en kompis om vi skulle gå och hon ville gärna, men inte med hund. Och med tanke på att Nässla är gammal nu för tiden kändes det faktiskt tryggast att hon skulle få vara hemma på en så lång vandring långt från civilisationen om något skulle hända. 

Vi bestämde oss för att tälta så vi skulle få ut mer av turen, men för att slippa gå från 11 timmars biltur direkt upp och tälta så övernattade vi i min mosters stuga bara 2 timmar från startpunkten. Där packade vi om och planerade lite mer noga vilken mat vi behövde ha med oss. Jag har ju aldrig campat så här, så även det var nytt och fick strykas från min lista. Någon dag innan vi skulle åka skickade Susann (som nog inte visste att vi var på väg dit) en dokumentär om Trolltunga och de larm som sker där uppe. Jag hade inte tid att se den förrän kvällen innan vi skulle gå, vilket var sådär smart, ett perfekt sätt att stressa upp mig om inte annat.. Men vi kom iväg och efter att ha passerat den fantastiska miljön till Odda landade vi på en av deras tre parkeringar, så långt upp det var möjligt för denna dagen. 
Lite disigt och egentligen inte lovande väderleksrapporter. 
Det visade sig att man kunde ta en liten shufflebus upp de första 4 km, som besparar 1,5 timmars vandring. Den vandringen var alltså antingen på denna nya väg de anlagt, eller parallellt i en skog bredvid (själva ursprungsturen). Vi hittade inte riktigt den ordinarie stigen och tanken på att gå asfaltsväg upp i nästan två timmar kändes inte värt att spara på 130 NOK för. Så vi väntade in bussen. 
Inte bara för att man är lat, för vissa blir det ju även avgörande för att hinna fram och tillbaka på en dag. 
De här killarna ska alltså vandra ca 2,4 mil svart terräng på norskt fjäll. Med regnprognos. 
4 km av detta eller 130 NOK fattigare? 
Bussen stannade då ganska precis  vid trädgränsen. Bara börja gå!

Platta stenar, men gångvänligt i hala skor vet jag inte. 



När jag läst på om den här turen så har jag förstått det som att när man kommer upp på toppen så är det platt och man kan röra sig ganska lätt fram mot tungan. Men jag skulle säga att det är lögn. Det är inte platt. Det går upp och ner hela tiden och det var MAX 3 km totalt som var lugna av den milen vi gick dit på. Den sista kilometern var vidrig och kändes som 4 svenska kilometer. Vi hade ju dock en fördel mot alla andra vi mötte - vi skulle faktiskt inte gå hem samma dag. Tanken på att gå hem efter det där var helt otänkbar. Visst vi hade mer packning, men vi hade ju å andra sidan tid att äta på vägen, njuta av utsikten, slappna av med tiden (de måste ju hinna tillbaka innan 20 på kvällen då det blir mörkt) och allt annat som icke-tidsfrist ger. Så många vi mötte med tomma blickar och lidande uttryck. 




Nu ser det ut som att vi är framme?!

JAA! Äntligen!
Efter den obligatoriska bilden gick vi några hundra meter till och slog upp vårt tält i regnet. Kröp in, klädde av alla blöta kläder och funderade på nästa drag. Vi hade tänkt promenera till det som heter Preikestolen (inte den stora kända), men vi hade ingen lust att gå ut och bli blöta igen. Vi orkade faktiskt inte ens laga mat utan middag blev nödprovianten knäckebröd. Och champagne. 

Lyxliv. 
Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag sov bra. Det var inte helt obucklig terräng vi campade på så comforten var väl inte top. Jag ville dessutom inte släpa med mig vikt i onödan och lämnade min bok hemma, men jag har lite svårt att somna utan bok, speciellt 19 på kvällen (vilket min tvåbarnsmamma till vandringskompis inte hade, man har tydligen en ständig backlogg på sömn att ta igen som förälder). Sen började det blåsa upp rejält på natten och då började jag fundera på om mina kläder/kängor skulle blåsa ut ur förtältet och bli dyngsura. Sen behövde jag upp och kissa i mörkret pga tvångstankar för att man helst sluppit det. Och efter det, vrålhungrig pga att vi inte åt ordentligt på kvällen men förbrukat massor av energi. Och varje gång jag somnade till så kom blåsten och slog rejält i tältet och jag vaknade igen. MEN, jag var inte slut, utan lyckades ändå lura min kropp under natten att jag sov. 

På morgonen bestämde vi oss för att komplettera våra foton, när vi väl hade chansen. Jag tyckte vi stod lite väl långt in på tungan när bilderna på oss tillsammans togs kvällen innan.. 
Morgonstund på trolltunga!
Efter fotografering, som tack vare av att vi sov kvar kunde ske i lugn och ro, kunde vi börja bege oss hem. Det var rejält med vind och massor av turister. När vi stannade för lunch kom en guide/sjukvårdare förbi och vi började prata med honom. Han hade inte lika dyster syn på alla galna vandrare som vi, han menade att visst de har gympaskor och dåliga kläder men det var så man gick förr och det har gått bra. Dessutom är de motiverade och de flesta klarar ju av det. Sant förvisso, men galet att inte vara mer förberedd. Han sa att idag tittar han inte på hur de är klädda för många kan köpa sig en utrustning för 10000 men inte orka av utmaningen, så han ser mer på deras kroppsspråk och blick om de kommer klara sig fram och tillbaka. Vi nämnde också att vi hade tänkt gå undersidan av vattnet tillbaka men ångrat oss då vi inte orkade gå en halvmil extra och han sa att det var bra vi inte gjorde det då den "turen" är helt omärkt, terrängen är mycket tuffare samt att det bara är ungefär fem pers per år som går den. Väldigt tur vi ändrade oss då, ser ju enkel ut på turkartan vi köpte! Han rekommenderade lite andra turer istället, mer bara gå rakt ut, men sånt får bli en annan gång. 

På vägen ner valde vi att inte ta bussen, vi hade ju ändå gott om tid och det var bara nerför. Min vandringskamrat tappade dock humöret där en liten stund då det inte var så skönt för fötterna, men vi tog oss till slut ner och kunde snart ta oss tillbaka till stugan för lite torra kläder, dusch och mjuk säng. 

Innan resan trodde jag att utmaningen skulle ligga i att gå ut på själva tungan med höjdskräck etc, men det var det minsta problemet. Den var inte alls läskig utan kändes jättestor när man väl var ute på den i verkliga livet. Det jobbiga var helt klart vandringen. Regn och blåst i tuff terräng med tung packning. Och då var vi förberedda på det, de som kom med sneakers, shorts och en plastpåse med vatten kan inte haft det kul. Vi mötte folk på väg upp, utan packning, vid 14 på dagen när vi var på väg ner. De tänkte alltså att de skulle fram och tillbaka hela den sträckan på 6 timmar, eller gå i mörker. Och det var mörkt, ingen midnattssol där inte! Dessutom, många liftade ju upp till parkeringen, vilket innebär att när de är tillbaka sent på kvällen ska de gå ytterligare några kilometer i kolmörker ner för en bilväg till Odda. Men, oavsett hur tufft det var, så är jag ändå så nöjd med resan, och oftast är det ju de tuffa turerna som är de bästa, de bygger liksom på psyket lite extra!





tisdag 18 september 2018

Spårprov på mattens födelsedag!

Årets höstprov hos SSRK Östra råkade bli just på min födelsedag. Eftersom jag åtminstone inte dömer på min födelsedag så var jag ju ledig och tänkte att det egentligen nog är det allra bästa sättet att fira sin födelsedag på. Och vilken dag det var, solen skiner genom en perfekt tempererad skog 💕

Nässla har tyvärr inte fått spåra särskilt mycket, vi har gått något enstaka spår under sommaren och jag tror ju inte på konceptet att vila sig i form, men ändå att hon borde ha så pass mycket rutin för att ändå klara av det. Så det gick nog ungefär som väntat, hon visste vad hon gjorde men var lite ur form för att göra det så där fantastiskt som hon kan. Det fanns några riktiga guldkorn, bland annat började det med att gå ner för en rejäl stenbumlingsbacke och då bad jag henne sitta och vänta vilket hon gjorde. Sen passerade vi ett matställe för vildsvin där någon (under tiden jag väntade tror jag faktiskt) kastat ut en massa bröd som hon ignorerade. Men hon spårade, släppte, vilade hjärnan, kollade av lite men fortsatte sen i spåret. Jag tyckte det var struligt, men jag litade alltid på att vi var på rätt väg. 
Trött och nöjd hund - så kul att jaga rådjursbusar OCH få mingla med folk efteråt (tigga godis).
Domarens kommentar. Sista raden är den bästa. 


lördag 15 september 2018

Domaruppdrag på Eskilstuna BK 2018-08-29

Ligger lite efter pga semester och tillhörande hopning av jobb, men här kommer en liten snabb rapport från en skön kvällstävling jag dömde på Eskilstuna Brukshundsklubb. Jag gjorde en, enligt mitt eget tycke, jätterolig bana med mycket spring och hålla ordning på hunden. Blev dock inte alls så svårt för de tävlande som jag hade trott, speciellt i jämförelse med min kollegas bana på andra sidan. Men ibland tror jag det passar många hundar att springa, då hinner de liksom inte tappa bort sig på massa småsaker på vägen. 

Av de 20 som kom till start fick hela 7 stycken kvalificerande resultat (35%). Vann gjorde en cocker på 98 poäng, en portugisisk vattenhund kom tvåa på 97 och trea var en sheltie på 94 poäng. Som jag alltid säger, vilken härlig rasvariation det är! 

Framöver är det ganska intensivt med dömandet, nästa helg har jag ett KM att döma samt NKL och FKL hos Surahammars BHK. Ska döma 6 tillfällen på 7 veckor vilket faktiskt är lite för mycket, för jag ska även arrangera en viltspårskurs för FRK Bergslagen samt håller i ett KM i viltspår för dem. Dessutom har jag och sambon precis startat ett aktiebolag (jag ombildar min enskilda firma och han börjar med egen verksamhet i samma bolag), där jag har min anställning har vi massor med roliga projekt på gång och i mitt egna företag har jag ett ganska stort och omständigt bokslut att jobba med åt en kund. Jag har att göra med andra ord så mina vandringsbilder från Trolltunga i Norge får kanske vänta några dagar till. 

måndag 20 augusti 2018

Rallypremiär nästan två år senare

I går var det dags för nypremiären i rallylydnad för mig och Nässla. Över 1,5 år sedan sist och vi har inte ens tävlat utan honnören.. Hittade en tävling i Örebro som jag inte var bokad att döma på, så passade på att prova lyckan. Tyvärr var förra veckan mer eller mindre fullbokad och jag hann inte med någon träning förrän i fredags kväll.. Kanske lite i sista stund, även om hon momentmässigt är ganska säker. Det fick bli lite som det blir, vi är ur fas på rutiner, hur mycket/lite uppvärmning hon behöver osv. Jag var nästan inte alls nervös när vi klev över startbandet ens. 

Första banan var för Lena Mattsson, en för förarna lite lurigare bana. Jag har inga större problem med att passera åttan 4 gånger, för mig är det givet att man bara följer linjen så blir det rätt. Tyvärr så var Nässla på väg att nosa precis vid tre steg bak så då missade hon själva momentet och det blev fel. Förutom det fick vi någon sned och sen, men premiären slutade ändå på 87 poäng, inte illa pinkat! Själv tyckte jag Nässla var lite svävande, off och lite flåsig (solen kom fram precis när vi skulle på) men ändå tillräckligt pålitlig. 
MKL av Lena Mattsson
Som tur var så var vi först ut på varje bana så jag kunde direkt ladda om för nästa som var för Carola Haag. Inte heller några klurigheter förutom den där frestelsen som innehöll räkor och blötfoder! Det fick bli målet för den banan, att hon inte skulle ta frestelsen. Här fick jag upp ett helt annat engagemang från början och hon var MED mig, så kul! Tyvärr missade jag en detalj som jag bestämde mig i fredags för att göra, nämligen att bara kalla in efter hindret, inte säga hopp. För när jag säger "hopp" hoppar hon direkt, och hon kommer inte över hindret på två meter och slog så klart i bakbenen. Inte så viktigt tänkte jag och började fokusera på att ha med henne i frestelsen vilket gick så himla bra! Tyvärr var jag så engagerad i henne att jag glömde bort mig själv och faktiskt tog fel väg - attans! Sen efter det blev det lite slarv från min del och vid läggandet gjorde jag helt konstigt vilket slutade med att hon reste sig och gick med direkt. På skylt 17 tror jag hon fick frestelsen i nosen plus att jag var otydlig och hon gick runt mig ett varv. Så på den banan fick vi bara sextionånting poäng, men engagemanget var to die for!  
MKL av Carola Haag
Jag vet inte hur vi ska göra med tävlingskarriären framöver i rallyn. Nässla hade ju jättekul att vara iväg och när vi skulle tävla drog hon i kopplet mot planen, så taggad. Hon minglade och hade nog en trevlig dag men var helt slut i går kväll. Hon sov som en stock efteråt, vilket på sätt och vis är mysigt att hon är trött och nöjd (?) istället för att hon står och tigger och vill hitta på något, men samtidigt blir jag påmind om att hon faktiskt är mycket äldre än sist. Å andra sidan hade hon kul och fysiskt finns det inga hinder för hennes kropp, så vi ska nog fortsätta i den mån jag inte behöver döma på tävlingar i närheten. Kanske också skippa dubbeltävlingar så det inte blir så belastande för henne. Och undvika värme, helst tävla inomhus. 

Nu tror jag inte att det finns så mycket för oss att tävla på framöver, det är en händelserik höst för mig generellt, men något hoppas jag på att hitta. Och då är min att träna på denna: 
  • Träna tävlingslikt med riktigt banområde. Belöna mitt på plan så hon inte har samma dragning ut från plan när vi närmar oss banden. 
  • Tänk på att inte säga hopp vid skylten, kalla in med hit eller kommendera hopp vid hindret. 
  • Träna inkallningsmomenten hela vägen, kom på en tydlig signal. 



måndag 13 augusti 2018

Flatmästerskapet 2018 Veteranklass

Tänk att det äntligen var dags att tävla i apportering igen! Tror att sist Nässla gjorde det var utan mig och då gick det så här enligt hennes egen utsago och själva har vi inte direkt tränat oss i form med tanke på både hennes kropp och framförallt vädret. Men vi ville komma iväg och prova tävla i veteranklass så nu var det äntligen dags att se hur vi vilat oss i form. Eftersom jag trott att jag ska jinxa något genom att boka boende (dvs bokar jag för mycket kommer hon skada sig igen) så har jag inte tänkt på saken förrän nu i veckan. Först tänkte jag hotell i Jönköping men när jag kom på att samlingen var jättetidigt och jag därför skulle missa hotellfrukosten så insåg jag att det inte var någon vits att bo på hotell, jag tog helt enkelt med mig mitt tält och campade i Ulricehamn. Då provplatsen bara låg 20 minuter från campingen passade jag på att åka ner lite tidigare på lördagen för att hinna åka och spana in provområdet och mingla lite. Och glädjas över att det inte verkade vara några vattenstationer på plats 😅. 

Det började inte kanon, för trots att sommaren varit stekhet i drygt tre månader var just denna dagen då normala temperaturer valde att återkomma tillsammans med regnet. Svalkan har jag inget problem med men att sätta upp ett stort tält (inte av vandringsmodell) i spöregn var inte optimalt. När jag dessutom försökte fuska lite för att tjäna tid blev det givetvis mycket värre men tillslut var ändå tältet uppe och grejerna i det. Sen åkte vi till provplatsen. 

Tillbaka på campingen hade det spruckit upp och vi tog min medhavda sallad på stranden - mysigt! Jag har aldrig varit i Ulricehamn men det jag såg utifrån promenaden från campingen var väldigt trevlig. 
Middagsutsikt
På promenad runt vattnet vid campingen
Tog en promenad en sväng mot centrum och när vi var tillbaka hade jag bok med mig för att läsa men valde att sova då jag faktiskt var helt slut. MEN, det visade sig att grannarna på campingen hade kräftskiva/ALLSÅNG AV ALLA GAMLA DÄNGOR ungefär halva natten. Oaaah hela natten blandades friskt med Elois och Gunilla på högsta volym på både stereo och fulla typer. Yeay, så att säga.. Men sen började det spöregna och då försvann faktiskt deras ljud och vi kunde äntligen somna ordentligt. Svalt och skönt, på natten på gränsen till för kallt. Upp tidig morgon för att hinna rasta  och packa ihop tältet och snart var vi på plats och samling. Det var från början 27 hundar anmälda men i en sån här klass blir det så klart en del avhopp. Även vårt tilltänkta sällskap med syrran blev inställt pga att Kerstin bröt benet i veckan. Det var lite väntan inför första starten men sen var det i princip bara att springa rätt igenom och klockan 9 var vi typ klara. 

Enda stället med kö - första rutan. Nässla laddar till skotten. ☝
Här kommer en redogörelse för rutorna: 
Ruta 1. Enkelmarkering med dolt nedslag och dold kastare. Inget längre avstånd men en kulle framför så man såg inte hunden när den jobbade. Bara att ställa sig med händerna på ryggen och vänta med andra ord. Nässla som laddat lite vid alla skott tog kontakt med mig efter nedfallet (istället för att knalla) och tappade lite av nedslaget pga stresspåslag. Hon hamnade (enligt domaren, jag vet ju inte) lite långt ut men jobbade sig in fint till rätt område. Eftersom hon var ute ett tag så räknade jag med en del poängavdrag och vi fick 13 poäng kvar. 

Ruta 2. Enkelmarkering på kalhygge. Inga svårigheter, hon sprang i princip rakt på, rundade någon stubbe bara. 19 poäng. 

Ruta 3. Fotgående till plats, enkelmarkering i skog. Samma här, jag fick säga både fot och sitt åt henne, så jag antar att det var det som drog ner poängen då själva markeringen var perfekt. 17 poäng. 

Ruta 4. Dubbelmarkering där första skulle in först. Nässla gjorde allt jättefint och hade nog egentligen 20 poäng men då hon släppte ifrån sig ett litet pip innan skotten fick hon noll. Har faktiskt aldrig varit med om det förut och kan inte heller hitta underlag för det i reglerna (alltså, det var världens minsta pip, kunde lika gärna varit min mage typ, långt ifrån ett startskall eller liknande), att man dömer ner det till noll, men domaren dömer. 0 poäng. 

Ruta 5. En lång dirigering i en "väg" mellan skog. Till synes ganska enkel men avståndet var mer än vi tränat på och jag tappade Nässla. Valde att bryta och inte visa domaren prov på extrem olydnad. Det var för svårt och hon lyssnade inte på mina signaler, vi var helt enkelt för dåligt förberedda på den rutan. 0 poäng. 

Det blev alltså totalt inga höjdarpoäng, men med knappt en veckas träning är det inte mycket att gråta över. Vi hade en trevlig helg och Nässla njöt nog av att få apportera lite på riktigt! När vi kom hem igår gick hon raka vägen till sängs och har i princip sovit sen dess. Idag på jobbet bemödade hon sig inte ens att bli kliad av sin favoritkliare, utan han fick tjata en del för att hon skulle komma fram.. Och det är så härligt att hon fått göra det hon älskar mest 💕

Vi valde att vänta kvar på finalen då man tänkte att det skulle gå ganska fort innan det var dags. Vi var ju klara innan 10 och finalerna borde vara klara att köras innan det utsatta 14 trodde man. Så jag velade lite fram och tillbaka, men tycker ändå man ska vara sjyst och uppmärksamma pristagarna så jag stannade, hemma skulle det ändå bara bli jobb med matlagning och andra nödvändiga sysslor. Minglade lite, men träffade inte SÅ många vi känner ändå så lite långtråkigt blev det faktiskt. Men när vi väl börjat vänta.. 
Äntligen finaldags, men varför är inte jag med undrar Nässla
Finalen visade sig vara riktigt svår och de flesta hundar klarade inte av uppgifterna. Och när vi tittat på dem visade det sig att det skulle dröja ytterligare en timma innan prisutdelningen men då brann det i min sportslighet och jag åkte hem. Förstår att det är mycket för arrangörer osv, men poängen borde ju ta fem minuter att räkna ihop kan jag tycka. Jag lägger till det här på min mentala lista för hur vårt FM ska vara när det är Bergslagens tur att arrangera 😏 

Men trots väntan hade vi en fin helg och det var mysigt att vara iväg och få tävla med lilla vesslan igen! 

torsdag 9 augusti 2018

Hipp hipp hurra

Tänk vilken tur jag har som fått fira min hunds tioårsdag! Förvisso lite sen rapport här på bloggen, men bara för att vi passade på att njuta så mycket vi kunde av jubilarens egna stora dag. Jag och Nässla var och badade tillsammans i skogen i någon timma, när vi kom hem däckade vi båda. Sen blev det fika med "mormor" och vi tvåbeningar fikade av den här dummien. 
En klassisk stubbe i dummyformat
Tioåringen själv fick pannkakstårta som husse gjorde åt henne. Mumsigt!


Sen blev det lite kamplek i trädgården varvat med tuggben och badande i poolen. Det var bara lite knallapportering som saknades men med tanke på helgens tävling så struntade vi i det..