lördag 6 juli 2019

Vilsen

Nu har det gått över tre månader sedan mitt liv vändes upp och ner. Jag har framtidsplaner, jag känner glädje och jag kan tänka tillbaka på våra dagar utan att bli ledsen, men jag är vilsen. 

Jag har blivit utmattad på ett sätt jag aldrig varit förut. Jag orkar göra saker om jag bokar in och ska träffa kompisar, men jag tar mig inte för annars. När jag har varit iväg och haft kul blir det som en trippel baksmälla då jag är helt färdig, baserat på hur länge distraktionen pågått. Det är som att jag har en dos energi/glädje och tar jag ut mer i början av en period så tar den slut sen, och inte som förr att jag kunnat ladda på genom att ha kul. Jag har det senaste decenniet alltid haft fullt med energi och har i princip bara sovit ut en dag i månaden, i samband med PMS. If you snooze you loose har varit mitt motto och full fart från morgon till kväll. Nu sover jag, har svårt att vakna, jobbar, är trött, vill sova redan 20 på kvällen men kan inte somna förrän sent på natten. Och så rullar det på. 

Jag har alltid haft mycket jobb och har inte haft problem att hantera det, när mycket händer har jag alltid kunnat pausa och återhämta mig i skogen, men nu är det tungt att gå i skogen. Jag orkar inte riktigt gå på de platser jag har här hemma eftersom saknaden blir för stor och jag orkar inte heller göra projekt där jag åker iväg till andra skogar. Så jag får inte återhämtningen av naturen som jag behöver för att orka. 

Jag känner också att jag inte riktigt har ett sammanhang och som att jag inte har kvar mina kompisar, vilket är den tuffaste delen. Visst har jag kompisar och visst kan jag träffa även dem jag känner från ett hundsammanhang, men det kommer inte naturligt och när det ligger ett hinder blir det just nu inte av. Vissa möten orkar jag inte heller just nu och andra skulle nog bara bli konstiga utan hund. Jag känner mig ensam.

Självklart är det inte bara mörker, jag har kommit långt i själva sorgen och planerar för nästa valp och den därpå (ja, jag ska absolut inte bara ha en hund och nästa ska komma tillräckligt tidigt så jag inte hinner vänja mig med smidigheten av en hund). Ibland tänker jag på valp och längtar trots besväret det kommer att innebära. Valpnamnet är klart, mamman är klar och vi väntar bara på ett löp och en hane. Jag är rätt säker på att mycket tyngd kommer att försvinna från mina axlar den dagen, även om jag inte stressar fram dit. Jag kanske behöver det här också. Jag hörde/läste någon som sa att sorgen är som en maskin med tvätt, det tar olika lång tid för olika program (människor) men det är bara att låta programmet köra klart hur jobbigt det än är att vänta. Och jag tvättar på. Men med min vilsenhet just nu börjar jag fundera på om jag behöver medicinsk hjälp på traven, eller om det kommer lösa sig med vila och väntan. Har du varit i en sån här sinnesstämning? Vad skulle du råda mig till? 

måndag 27 maj 2019

Banskiss i MKL från Kungsörs BHK

Var visst ett rejält lass med banskisser att lägga in så här i efterhand, men engagemanget i varje blir mindre än normalt. Men grundläggande statistik ändå: 

11 av 21 startande fick kvalificerande resultat (52%), vann gjorde en blandis på 100 poäng (som jag i övrigt tror kvalat in på sm med full pott). 


Banskiss i NKL från Lindesberg BK

Även här spelar symbolerna mig ett spratt och varje gång jag stängt ner har åttan bytt form till en spiral, men ni vet ju hur det ska se ut ändå. 

Hela 40 av 45 (88%) startande fick kvalificerande resultat, vann gjorde en golden, staffe och en springer spaniel på 100 poäng!

Banskiss i AKL från Kungsörs BHK

Det är lite tjall i banritningsprogrammet vad gäller symbolerna, så vad den där frestelsen gör där istället för ett hinder vet jag inte, men givetvis stod där ett hinder och inte några koner och leksaker. 

14 av 25 (56%) fick kvalificerande resultat, vann gjorde en BC på 100 poäng (som även vann med samma poäng på den andra banan, så det verkar vara ett jämnt ekipage). 

Banskiss från Kungsörs BHK

Jag minns inte så mycket av den här banan, men vill ändå publicerade den. Enligt SBK tävling var det 11 av 24 startande som fick kvalificerande resultat, och vann gjorde en mellanpudel med 99 poäng. 

Banskisser från en helg i Skellefteå

Jag ligger ju faktiskt inte bara hemma och gråter i sorg, även om det kan verka som det i bloggen just nu. Förra helgen var jag uppbjuden till Skellefteå BK för ett domaruppdrag i nordligaste delen jag någonsin varit faktiskt. Av allt som kunde hända så brände jag mig då det var strålande sol där jag blivit lovad isande kyla (och hemma var det bara regn och åska, ur led är tiden). 

Roliga och uppskattade banor enligt de tävlande, min favorit var nog mästarklassen från lördagen då det var spring fram till bärande av föremål, vilket panikade de tävlande lite innan ;) Grunden på båda dagarna är från tidigare tävlingar, då jag inte orkade provbygga utan ville ha en layout jag visste funkade ändå. 
2/5 = 40% kvalificerande resultat, vinnare 90 poäng var en flat

3/10 = 30% kvalificerande resultat, vinnare 93 poäng var en mellanpudel

Pga slint i hjärnan saknas en skylt på denna bana. Som nummer 18 ska det vara sitt, gå ifrån kalla över hinder och den som är som nr 18 blir alltså nr 19.
6/16 = 37% kvalificerande resultat, vinnare 99 poäng var en sheltie

2/11 = 18% kvalificerande resultat, 95 poäng som vinst delade en pumi och en finsk lapphund på 

1/7 = 14% kvalificerande resultat, vinnare 88 poäng var en amstaff

7/16 = 43% kvalificerande, vinnare 98 poäng var en aussie

torsdag 23 maj 2019

Systrarna sisters

Bästa vänner
Ni som hängt här ett tag vet ju att Nässla och Thisbe under hela sin ungdom var som ler och långhalm. Sen valplådan har de suttit ihop med varandra och det verkade följa hela vägen till döden. Bara en dryg månad efter att Nässla dog blev Thisbe akut sjuk efter de varit ute och apporterat och man konstaterade tumör på mjälten som spruckit. Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att de finns där tillsammans någonstans i himlen och roar sig tillsammans igen, friska och pigga som de faktiskt  varit nästan hela livet. Så otroligt saknade 💔

Att dela på allt har aldrig varit något problem..
Att sluta tugga på varandra trots timmar tillsammans var desto svårare.. 

💜


Det kräver ganska mycket att sätta sig ner och skriva det här för mig. Jag har kommit till något stadie där jag försöker ignorera att det ens hänt, att allt är normalt och att jag inte orkar grotta i det, men ibland slår allt med så stor kraft och jag känner att jag lika gärna kan dyka ordentligt i skiten. Skulle tro att alla runt mig är rätt övertygade om att livet gått vidare, men själv känner jag att min grundkänsla är betydligt sämre än vad den varit de senaste 13 åren. Funderat på terapi men vet inte hur det skulle kunna hjälpa att prata om det generellt, det är sån jäkla saknad bara. Jag har tappat mycket glädje och ork för saker och kan fortfarande inte ta några riktiga beslut. Jag längtar inte framåt efter en ny hund, jag förstår inte hur jag ska orka gå igenom sånt här igen. Åka och hämta hem en valp med premissen om att om tio år ska jag krossa mitt hjärta ordentligt. Jag vet ju logiskt att det kommer att bli av och att de tio åren kommer att bli bra, men jag längtar inte. Jag är rädd att skapa samma band som till Nässla och är redo att skaffa minst två men helst tre hundar som skapar ett starkare band till varandra än till mig. Tänker tom tanken att kanske två valpar ur en kull skulle passa mig bättre framöver (och det vet jag ju när jag använder logiken att det är galet). Men, vilket som, just nu saknar jag bara Nässla så hjärtat blöder.