måndag 29 juni 2015

Årets helg i Edis - med en engelsk tvist!

Nu har det varit lugnt på bloggfronten, men det är inte för att jag legat och slappat utan för att jag har varit på årets internat uppe i Edsäng. I år var det ett annat upplägg för det var en inhyrd instruktör från UK, nämligen Helen Phillips som skrivit boken Clicker Gundogs. För mig var upplägget dessutom ännu mer annorlunda då jag var med som funkis och Nässla var hemma. Kändes som att jag skulle få ut mer av det och dessutom var jag lite orolig för upplägget om det skulle passa Nässla. Nu när jag gått helgen vet jag att både upplägg och instruktör skulle passa Nässla och mig perfekt. 

Som vanligt var det kärt återseende av många trevliga ekipage, men även en del nya bekantskaper. Det är alltid så mysigt på de här internaten, och i år blev det inte sämre av att solen fick för sig att synas ovanligt mycket med årets mått mätt ;-)

Att vara funkis var verkligen bra, fick höra allt från första parkett och det kom många bra tankar och tips men även en hel del bekräftelse på att mina egna idéer inte alltid är helt tokiga :-) Jag kommer inte gå igenom allt jag lärt mig, men jag kan säga att jag har många nya tankar och framförallt lust att ta tag i apporteringen igen! Den har ju varit obefintlig sen förra sommaren, men nu är jag sugen på att komma igång igen, vi har mycket spännande kvar att lära. Bjussar på lite bilder från helgen istället.
Anki och Daniela
Sofi får anvisningar av Helen
Kursens enda icke-labrador..
När börjar hunden söka?
Eva och Memphis
Åhörare och deltagare antecknar för fullt
Bea
Mycket tankar och frågor som analyseras och gås igenom. Verkligen nyttigt att
få nya förslag på att lösa problem - som funkar!
Sofi och Frej
Danska deltagare, mycket flashig labhane! 
Mer analyser
Vart tittar hunden egentligen när du ska skicka den? Svaret får du givetvis med en spegel
Evas nytillskott Anni alligatorn. Har både blåmärke och sår efter hennes framfart.
Tydligen har jag redan en reserverad valp i hennes blivande kull ;-P
Jag ser verkligen fram emot att få en möjlighet att träna för Helen med Nässla, jag tror absolut att hon skulle kunna få oss att göra stora framsteg. En mycket duktig instruktör med ett otroligt lugn och som kan peta i detaljer och fick oss alla att tveka i mycket som vi ser som självklart. Mycket nyttig och lärorik helg och så glad är jag att jag åkte!

måndag 22 juni 2015

När sorgen kommer på besök

Det är inte många kursdeltagare som jag har börjat umgås med efter att de gått hos mig (inget personligt, men det är ju ändå kunder och inte så konstigt) men två stycken hamnade ändå bland mina vänner. Kanske var det rasen i kombination med trevliga mattar i min egen ålder som gjorde det, men Rebecca med Maja och Cecilia med Java har jag skrivit om förr många gånger i bloggen då vi umgicks ganska ofta en gång i tiden. Jag passade Maja, vi tränade apportering ihop, spårade och tog många promenader för att trötta ut tjejerna :-) 2011 hyrde vi en stuga för att bara umgås en hel helg mitt ute i skogen och vi apporterade, trimmade och hade jättetrevligt, ni kan säkert hitta en hel del om ni letar er tillbaka i kalendern. 

För några år sedan fick Cecilia barn och då blev det naturligtvis mindre träning för henne och Java. Rebecca flyttade sedan från stan men vi har hela tiden hörts av. För något år sedan träffade vi dem för sista gången, då Rebecca var gravid och samtidigt hade fått beskedet att Maja fått cancer. Vi möttes i en av de skogarna vi brukar träna i och tjejerna fick busa medan vi grubblade över livet och hur orättvist det kunde kännas. Maja skulle inte kunna genomgå någon behandling då den behandling skulle vara skadlig för den kommande bebisen och veterinären gav henne 6 månader. 
Maja, Nässla och Java i de värmländska skogarna 2011
Det är svårt att stå över livet och ta dessa beslut men hon valde att Maja skulle få gå utan cellgiftsbehandling och så länge hon var pigg skulle de bara låta livet gå. Har blivit jätteglad varje gång jag fått någon hint om Maja där det visat sig att hon fortfarande varit i livet, på rejäl övertid och pigg! 

För någon månad sedan skrev Cecilia i vår grupp vi brukar prata i med ojämna mellanrum att de hade tagit beslutet att Java skulle få somna in. Hon har haft problem med allergi och till slut gick det inte längre och det kändes så tufft! Jag blev så ledsen för Cecilia, den känslan av att hon inte längre är där. Idag kom beskedet att även Maja fick somna in igår, inte av sviterna av cancern, men för att hon fick akut magomvridning (inte ovanligt hos äldre flattar) och med tanke på hennes sjukdom så rådde veterinären inte till akut operation. 

Det värker verkligen i mitt hjärta, självklart för mattarnas skull men också för min egen insikt i att Nässla inte kommer vara med mig för evigt, inte ens om ett decennium. Vi har dom till låns och när de kommer hem som små rultiga gullungar känns det som en evighet men för varje dag känner jag en liten liten oro att en dag kommer det inte alltid vara så här. Det är ingen idé att oroa sig för hur det kommer att kännas, att jag kommer vara ledsen eller snarare förkrossad, för det är ju ren fakta och den tanken hjälper mig inte idag. Däremot kan jag påminnas om att vår tid tillsammans är begränsad och att jag måste ta tillvara på den på rätt sätt. Att inte lägga ner tid på att bråka. Att njuta av att vakna upp med det söta huvudet bredvid mig i sängen. Att känna på pälsen mellan fingrarna och lagra den känslan. Att smittas av glädjen hon kan finna i det lilla. Att förundras av att kunna känna samhörigheten med någon annan varelse så djupt. Att älska varje dag jag får med henne. 

söndag 21 juni 2015

Vad vi gör när vi inte hänger på bloggen

Nu har det varit lite dåligt på bloggfronten ett tag, men det är mest för att inte så mycket har hänt. Jag har haft kursavslutning på apporteringskursen hos Eskilstuna Hundcenter, haft någon sista privatträning och sen riktat in mig på sommarlov och även en veckas semester snart! Den här helgen har varit helt ledig och jag har för första gången på evigheter verkligen kopplat av jättemycket och det var välbehövt! Jag har inte hunnit bli rastlös trots tre lediga dagar (okej midsommar var ju ganska upptagen ändå) och det har fixats och donats alldeles lagom :)
Det har piffats och fixats, altanen har fått underbara dahlior bland
många andra blommor
Idag var det lite jobb förvisso, jag och Zandra hade vår tur på gräsklippningen på klubben. Det var jättejobbigt, verkligen. Men jag är nöjd med min insats *fniss*

Den observante kanske noterar att det varken är jag eller Zandra som
sitter på klipparen men Linus instisterade!
Nässla då kanske ni undrar? Ja hon har faktiskt varit försummad på riktigt. Men hon har inte heller varit helt kry, börjar misstänka att hon inte tål pollen då det här är åtminstone tredje året som hon får lite klåda så här års. För två år sedan var vi hos veterinären så här års för hon kliade sig mycket, men då det var semestertider fick vi bara lite antibiotika och tack och hej fem minuter senare. Sen har det gått över och jag har inte tänkt så mycket på det, men nu kom det igen och tanken med pollen slog mig. Jag har tvättat henne noga och nu har det blivit bättre, samtidigt som jag upplever att den dammiga pollen som smutsar ner ute också har avtagit kraftigt, så kanske mina misstankar stämde? Hon har också varit extremt hungrig de senaste veckorna vilket gjort att all träning känns tråkig då hon antingen inte vill träna utan hellre leta något annat alternativt inte kan fokusera trots att man bara tränar med torrfoderkula. Har gett henne bukfylla i drygt en vecka, men kom på att jag borde även avmaska henne (hon hade ju faktiskt mask förra året den här tiden när vi skulle åka till Norge) så i morgon åker jag förbi apoteket. 

Men, med all vila tyckte jag synd om busen så i morse tog jag tag i spårträningen och åkte och la ett långt viltspår utan blod men med två legor. Det fick ligga i drygt 8 timmar i varmt väder och några droppars regn och det var verkligen svårt för henne. 

Notera hur länge vi gick spåret: 55 minuter!!
Åh jösses vad jobbigt spåret var för henne idag, tyckte aldrig att hon riktigt sög tag i det. Men, målet var att hon skulle bli trött så hon fick faktiskt lösa allt på egen tass idag. Och det gjorde hon. Och en stor guldstjärna till matten som INTE tappade tålamodet! Man kan ju verkligen konstatera att vi behöver något mer träning inför nästa spårcup vi ska på ;-) Legorna gick hon förbi och hade hon inte haft en matte i andra änden av linan hade rådjursbusen legat kvar i buskarna då hon bara traskade förbi den, max 30 cm från nosen.. Men till hennes försvar, hon var slut som artist. Och matte har gott samvete en vecka till ;-)

måndag 8 juni 2015

Planering pågår

Det blir späckat schema på Clicker Expo i höst, svårt att välja vilka föreläsningar och klasser jag vill gå på men nu tror jag att jag har det klart :)

Nationaldagsfirande på rallybanan

I helgen var det dags för den första rallytävlingen på nästan ett halvår och då blev det en två-dagars i Katrineholm. Hade inte övertränat det direkt men hade inte heller några stora mål om felfria rundor då det mest handlade om att komma ut och tävla och ha kul. Som jag skrev i mitt förra inlägg var mottot att skita i resultatet och vad som än händer ha kul på vägen. Och det målet kan jag säga att vi uppfyllde med råge ena dagen och absolut inte den andra dagen. 
Nässla och Lystra är taggade för nationaldagen med sina snygga sverigehalsband.
Båda dagarna var vi på plats en timma innan samling, då jag hade startnummer två efter samling båda dagarna. Jag ville prova taktiken att låta Nässla vänta i bilen innan start så hon skulle vara mer taggad och då behövde vi istället vara där i god tid så vi skulle kunna värma upp oss långt tidigare. På lördagen fick vi en jätterolig bana som på pappret såg lurig ut och ännu lurigare när den kom upp på en plan! Den skulle passa oss bra med många sidbyten och snabba ryck. Banvandringen gick toksnabbt och jag hann knappt ens gå tre varv innan det var dags att hämta Nässla. Hon var pepp, jag var pepp och vi körde på och egentligen var det bara en grej som för mig borde bli en överraskning i bedömningen och det var hennes hopp över hinder som kanske inte riktigt var i samspel med sin matte. Ny domare, skulle hon diska? Ge fel övning? Det var bara att vänta och se. När jag fick protokollet blev jag ganska förvånad, jag har inte fått så här mycket avdrag för småskit sen nybörjarklass, men samtidigt var jag ändå så nöjd över vår känsla på banan att jag kunde släppa det. Blev faktiskt lite förvånad över bedömningen när jag tittade på filmen, men domaren dömer och så är det. I filmen ligger avdragen med där de var skrivna för er som är nyfikna. 



När jag kom hem från tävlingen var jag så trött att jag låg däckad i soffan resten av kvällen, vilket knappast är min melodi. Kunde ändå inte somna utan dåsade bara vilket inte var en bra uppladdning för söndagen då jag om möjligt var ännu tröttare än lördagen. När det dessutom blåste skitmycket var jag helt slut i ögonen under banvandringen och jag tappade mycket fokus då. Dagens bana var i mitt tycke en tråkigare bana. Mycket sitt och stopp, men ändå några roliga kombinationer (som spring och skicka till kon) och jag var verkligen tvungen att planera min väg på banan för att inte göra onödiga misstag. 

Hämtade Nässla ur bilen och hon kändes ganska disträ direkt, men inget som gjorde att jag tappade konceptet, förrän vi kom in på banan. Redan direkt kände jag att hon lämnade mig mentalt och efter några skyltar så gjorde hon saker på eget bevåg trots att jag vet att jag förberedde henne på rätt sätt (vid tre steg bakåt, första fel övning på filmen). Då blev jag (i mig själv) så fruktansvärt arg på Nässla. Jag tror att min allmänna trötthet för dagen fick mig att slås in i en helt annan situation som vi fått på jaktprov där hon lämnar mig mentalt och jag blev bara så besviken. När jag känner att jag sköter min handling, har förberett henne rätt och ändå så gör hon egna saker för att hon egentligen inte är med mig så kan inte jag låta bli att bry mig. Nu var inte den här ilskan något som syntes eller som jag agerade ut, inte ens nästa gång det hände bara någon skylt bort igen. Efter nästa fel övning så kom det bästa med rundan, jag kunde tänka om. På de korta sekundrarna som vi gick vidare på tänkte jag ut en plan, händer något igen så diskar jag oss, men ganska snart vände det och jag kunde släppa min ilska och vi fick till glädjen och samarbetet innan vi klev av. Det som hände vid hindret tar jag själv på mig eftersom där var det jag som förde henne dåligt och de poängen bryr jag mig inte heller om. Jag kände mig glad med henne och vi kunde ha roligt trots skit på banan. Under lördagen nosade Nässla ganska mycket i honnören och när det var ligg även på söndagen så bestämde jag mig att nosar hon idag kommer jag diska oss genom att säga åt henne, men då låg hon som ett tänt ljus och tittade på mig hela vändan ;-)

Efter rundan ville jag faktiskt bara gråta. Inte för att vi förlorade massa onödiga poäng, men alla känslor av att hunden lämnar mig, att jag blir arg och att jag inte vet hur jag ska träna oss förbi det här. Nu är inte rallyn viktig för mig så jag kan ju bara skita i det, men det känns inte heller som rätt anledning att sluta, för att det blir för svårt. Det som händer är att Nässla av olika anledningar lämnar mig mentalt, oftast när det blåser för hon börjar analysera dofter istället. När hon sedan "kommer tillbaka" så har ju hon tappat bort sig och gör vad hon tror att hon ska göra. I lydnaden och freestylen kan man lätt komma igenom med det för i lydnaden är ju rätt bara att vara kvar i positionen och i freestylen kan jag bryta det på ett annat sätt då det kommer i en viss rörelse. I rallyn vet hon inte vad nästa drag är och då blir det ju sällan rätt. Problemen får bara effekt när hon är på höger sida, så givetvis är en bra lösning att träna in höger sida mycket bättre än vad den är idag, men problemet från början kvarstår ändå, hon lämnar mig. Om man tittar på filmen igen från söndagen kan man se hur hon lämnar mig en gång till nere på skylten sitt, vänster helt om, men eftersom hon är på vänster sida så gör hon det hon förväntar sig gäller: är i fotposition och inget strul uppkommer. Så nu måste jag lösa det här, men vet inte riktigt var jag ska börja. Jag tänker inte korrigera det, dels för att jag inte vill jobba så, men också för att jag tror det kommer bli mycket värre om hon väl tappar bort sig då (eftersom då när hon kommer på sig kommer hon dessutom bli rädd för att jag blir arg) och jag hatar känslan av att träna och vänta på att fel ska uppstå för att kunna sätta dit hunden. Jag får helt enkelt sätta mig vid ritbordet igen, nu får det liksom vara nog och så här ska vi INTE sluta vår rallykarriär!

lördag 6 juni 2015

Tävling idag!

Sitter och laddar inför tävling i rally idag och i morgon. Lyssnar på den här låten som får bli signaturlåten för helgen.



För er som inte alls står ut med svensk hip hop så kommer det många bra rim tänkvärda för helgen, men ledorden är "skiter i bra, skiter i bättre, du vet vad vi ska ha ha, att vad som än händer ska vi ha kul på vägen!"

onsdag 3 juni 2015

Om att promenera med Nässla

Så jäkla kul. Nästan jämt.
Tredje gången gillt under en kort lunchrastning..

20 meter senare. Notera att hon ligger vänd mot mig för när jag går fram till henne och försöker få upp henne vänder hon på sig igen.. 

Kolla uppsynen när hon väl fått för sig att gå med!
Det är svårt att filma samtidigt, men så här ser det ut även för oss. På nästan varje promenad.

måndag 1 juni 2015

Spår med nonchalant hund

I går skulle jag och hussen till storstaden för att gå att kolla på Gabriel Iglesias och då skulle Nässla få vara hemma lite längre än vanligt. För att trötta ut henne tänkte jag att jag åker till klubben, går spår och tränar lite allmänt. Spåret blev som nedan.


 Hon spårar bra när hon väl jobbar men hon var extremt nonchalant under spåret! Ställde sig och käkade gräs, grävde upp lite tryffel och höll på men när jag sa till henne hade hon full koll och fortsatte spåra. Sista pinnen hon hittade brydde hon sig inte heller att ge till mig utan traskade drygt vidare med den.. Vet inte om hon bara hade en "dålig" dag (svårt att säga så eftersom hon ändå utförde det hon skulle bra, när hon väl ville göra det) eller om hon tyckte det inte ens är så svårt att man behöver anstränga sig?! Jag måste nästa gång se till att det blir ett blodspår som ligger över natten, så får hon kämpa lite för att ta sig runt. 

Efter spåret körde vi lite larvagility! Jag storknar nästan över hur Nässla bara sprang igenom slalomen som om hon redan tränat det tio gånger innan :D Sen hoppade vi lite och gick över en bom (eller vad det heter, som stod stilla). Det är läskigt nog när man heter Nässla och är rädd för höjder så jag misstänker att hon sov gott hela kvällen efter det :)