måndag 9 juli 2018

Del två av Norgeturen

Det blev alltså att resa till mormor en dag tidigare så Nässla skulle få vila sina tassar. Det var en bra resa, skönt att få dela upp den på två turer istället för ett sträck som är det normala. Framme blev det som vanligt tomatsoppa och häng med mormor.
Nässlas tassar hade som jag skrev tidigare läkt snabbt under plåstren och jag kände att vi kunde ta lite längre turer, men på mildare underlag. Så vi tog på fredagen en tur på på Steinsfjellet, det är en promenad bara på grusväg och asfalt så milt (jämfört att hoppa mellan stenar som sliter) och dessutom till skillnad mot Hovden så fanns det gräs vid kanten att gå i. Men trots underlaget så är miljön så himla mysig.



Tänk att bo så här, 30 minuters promenad bort har man dessa utsikter! 

Det var inte bara gångturer vi tog, vi åkte även och hälsade på släkten, min morbror med familj har en husvagn de spenderar sommarhelgerna i. Eller flyttbar sommarstuga skulle jag kalla det, för jag har då aldrig gått på en husvaggnstoalett tidigare där man har en vanlig WC.. 

I husvagnenes ena kortsida, bakom mig tre rum plus badrum.
Jag gjorde inget särskilt utan hängde med mormor, stickade, fikade, åt, fikade igen, hälsade på släktingar (även de på kyrkogården) och promenerade. Andades, njöt och funderade över möjligheterna att kunna bosätta sig här i framtiden. 

Utsikten under den kortaste kissrundan
På söndagen var jag inte ensam under min tidiga morgonpromenad trots att jag vaknade som vanligt klockan 6. Klockan 7 gick nämligen starten till stadens första fullånga iron man så jag passade på att titta på den. Jag är lite väl känslig men kan inte låta bli att bli känslomässig när de ska göra såna här saker, det är ju en speciell känsla att stå på startlinjen efter all uppladdning. En iron man är sjukt lång och de skulle stänga målgången till midnatt så de hade ju några timmar på sig (först simma över 4 km, sedan cykla 18 mil och efter det springa ett marathon, dessutom i milt sagt kuperad terräng). 

Startsignalen och ner i vattnet!
Plask plask

Haugesund ligger ju bara någon timma från Europas regnigaste stad Bergen så jag packar alltid ner mina stövlar, någon dag regn får man liksom alltid, men den här gången kom det inte en droppe på mig förrän när jag gick till bilen för att åka hem! Tvärtom var det strålande sol och vi fick passa på att utnyttja sjöarna kring oss. 




Vi hittade den här lilla klippan i skogen och jag funderade på om jag skulle gå tillbaka dagen efter med baddräkt för att bada, men när det bara kokade hoppade jag istället i och badade i de kläder jag hade med mig. SÅ SKÖNT! (Förutom att hunden skulle simma på mig då hon inte hade något i munnen - hej blåmärken på armarna). Eftersom jag inte hade handduk heller var det bara att självtorka. 

Fri och så nöjd med livet!

Det blev bara en "riktig" tur på uppmärkt led, men den låg bara någon km från mormors lägenhet så egentligen var det bara en promenad (när går vi från att gå på tur till att gå promenad?). Men toppen vi skulle till var Orktjå. Det knäppa när man går den där leden och ser de steniga trappstegen först och sen en stund senare ser man cykelspår! Vad är det för norrmän som tycker att de där trapporna är en lämplig cykelstig?!


På den lilla toppen!





Sista dagen tänkte jag att vi skulle ta en tur runt Krokavatn, en tur jag tog förra året med en liten topp som heter Presten, enligt ut.no en pensionärstur, men jag minns den ändå som lite krävande. Men som sagt, vi har inte riktigt samma mått på vad som är krävande och inte.



Turen börjar med en lååååång trappa uppför. 
 När vi kom upp för "trapporna" började det droppa från träden, trots att det inte regnade. Det visade sig vara dimman som fastnade i träden och föll ner. När vi kom upp på första stenen såg vi inte ens vattnet framför oss och definitivt inget på andra sidan vattnet, dit vi egentligen skulle. Eftersom själva toppen var på andra sidan av bron och det också var där det blev lite tuffare bestämde jag mig för att avstå den turen. Tyckte inte det kändes värt att kämpa igenom det där vädret för att inte ens kunna se något på toppen, grattis till mig för mitt livs första vettiga tur-beslut! 

Stigen fortsätter egentligen till höger efter bron.
Så jag svängde ner och tog en annan väg tillbaka, det fick bli grusväg men säkert. Och den här miljön är ändå inte fy skam, jag älskar variationen!


Exakt inna jag knäppte av flög en fisk upp ovanför vattenytan, typiskt den inte kom med!
Till slut var stunden kommen för hemfärd, en lång tur vi startade redan klockan 8. Hade en längre promenad planerad uppe på haukeli för att ha något att se fram emot på den tråkiga resan. Vet dock inte vad som hände men jag var så trött när jag började åka att jag fick stanna redan efter en timma. Passade på att fota åtminstone ett vattenfall för Susann (även om jag gjorde det även förra året). Det fanns en tur där man kan gå upp längs med fallet, men jag går hellre runt och slipper gå upp och ner på samma väg, så vi avvaktade. 

Vattenfallet går ner i det vacka Åkrafjorden.
När vi väl kom till Haukeli visade det sig vara skitvarmt, men det kom jag på lagom när vi börjat traska och jag kände inte för att gå tillbaka och byta om (men dumt nog inte hämta vatten heller). Det blev att ta lite vatten här och där från sjön. Inte det fräschaste men det kokade. Se skillnaden från bilden ovan där det var fleece som gällde och den under där det var gassande sol. 

Till en början gick man genom ett stugområde på asfaltsväg. Rätt som det var, bredvid ett hus blev det till en liten stig att följa.

På ett ställe fick vi vada över det här. Jag som gick i mina gympaskor fick vada över barfota, men i värmen var det bara skönt. Fick sätta mig och självtorka igen på andra sidan.




Var lite tveksam till att gå över den här lilla rangliga saken ovanför ett vattenfall, men innan jag funderat klart hade Nässla redan traskat över och med tanke på att hon gick i flexikoppel hade jag då inte så mycket val.. Vi överlevde!
Inte lätt med selfie :-P
På slutet blev jag faktiskt helt slut och var inte ett dugg sugen på att ta en extra loop förbi den andra sjön så jag genade genom stugbyn i den gassande solen. Vet inte hur vi fick ihop det med enligt min app gick jag 1,1 mil trots att jag genade och vi gick i närmare tre timmar. Pust, nu var det skönt att få sätta sig i en snart sval bil och resa hem hela vägen. 
23:30 kom vi hem till hussen så trots att det bara är 70 mil tar det sin lilla tid. I dessa fall har jag lastbilsblåsa och behöver inte stanna ofta, man vill bara framåt. Men med ljudbok/poddar är det helt överkomligt och den lilla trippen mitt på dagen höjde också motivationen. 

Jag har en vecka semester kvar den här perioden och i morgon byter jag ut vilan och lugnet mot en storstad och åker till Budapest några dagar med min bror. Hoppas det är lite svalare än här hemma, jag orkar inte med den här värmen!

söndag 8 juli 2018

Sista dagen på Hovden

Sista dagen för äventyr på Hovden blev lite begränsad då det visade sig att Nässla hade fått sår under trampdynorna av fjällturen som innehöll en hel del stenar. Hon var också ganska trött.. 
Slagen hjälte
Hon hade ju ont av att bara gå utanför dörren på kvällen så med lätt panik rotade jag igenom vad jag kunde hitta då jag visste att bandage och allt sånt var hemma. Hittade ett paket compeed i skåpet, googlade det tillsammans med hund och hittade iaf en veterinär som rekommenderade det på öron som spruckit, så jag chansade. Det visade sig funka väldigt bra, man såg direkt att det hade börjat jobba (då blir det en vit fläck på såret) och dagen efter var det lilla sår hon fått faktiskt läkt. Sen var hon lite sliten under trampdynorna så det blev ingen fjälltur. 
Compeed, räddare i nöden
Vi tog istället en tur med hussen nere i skidcentret och passade på att bada lite tillsammans. Dock lite begränsat då det var ganska kallt med fjällvatten. Alltså jag badade inte så mycket, Nässla var nöjd. 
Två badnymfer!
Efter det valde jag att åka vidare till mormor, så Nässla automatiskt skulle få en vilodag i bilen för tassarnas skull. Hon fick ha plåster på och sen tänkte jag leta på apotek för lite bandage men hittade inget väl på plats, tydligen säljer inte apotek i Norge djurvårdsaker. Men trampdynorna hade ändå läkt så pass under vilan/compeedplåstret att det inte kändes som någon fara att gå några kortare (men mildare!) turer även i Haugesund. Men nu vet jag vad jag ska packa till nästa tur på fjället, då ska compeed med (eller faktiskt köp det egna märket från icas apotek då de har i olika storlekar i en förpackning, då de inte går att klippa i hur mycket som helst - då lossnar de nämligen) och sedan vadd och de där färgglada djurbandagen som sitter även när det blir blött. Vid risk för sår skulle jag ha på plåster och låta de sitta kvar med ett bandage, det tror jag skulle vara en toppenlösning! Jag som själv använt compeed mycket vet att det blir som att gå på moln när man använder dem och inte ens sår känns av, så jag tror det kan bli väldigt bekvämt för hunden. 

Förutom den lilla tråkigheten med tassen (som ändå läkte så fort) så har ändå hon hållt ihop bra på fjällen. Det värsta har nog varit värmen men det finns ju vatten överallt som hon fått nyttja och då har hon varit pigg och go. Hennes knä har inte tagit någon skada alls vad jag kan se och det är ju ändå kanon!