För många år sedan hade jag träning med två hundar tillsammans, en vavva och en mastiffblandning. Det var två hanar som inte kände varandra sen innan och det som var så speciellt var när den lilla lärde den stora en sak.
Vavvan började alltid sprätta när den stora hunden kom nära honom, inte en gång utan ganska frenetiskt. Nu tvistar de lärde om varför hundar sprätter, i ett tidigare inlägg skrev jag ju om vargforskaren som menar att hundarna sprätter för att de är trygga i sig själva, men själv tvivlar jag på det när det blir så maniskt i närheten av andra hundar. Jag tror (alldelels ovetenskapligt) att hundarna som gör det extremt mycket gör det för att verka självsäkra. Lite som "Jag är stor och jättetuff, håll dig på avstånd."
I vilket fall, det var inte det jag skulle prata om. Det som hände var att vavvan stod och sprätte och den stora unghunden stod och tittade som ett stort frågetecken på den lille. Ni vet, så där sött som bara haniga unghundar kan se ut. Efter några tillfällen ser man hur ett ljus tänds i mastiffens huvud och han drar lite sakta med bakbenet längs backen och sen sprätter han som bara den. Man kan riktigt se hur nöjd han är över att ha kommit på den här roliga leken som vavvan pysslat med och han ställer upp sig framför vavvan och sprätter och sparkar. Vavvan å sin tur ser måttligt road ut.
Mastiffen gjorde aldrig detta någon annanstans, utan det var så fort han kom till kursplatsen som han började, alldelels lycklig över vad han hade lärt sig. Tänk om de istället kunde lära sig gå fint i koppel, komma på inkallning och sitta tysta genom att titta på andra hundar ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar