Den stora sorgen

Om du inte är ett dugg intresserad av självömkan kan du sluta läsa här. Den här texten är bara min terapi.

Trots att det gått över en månad sedan hon försvann fysiskt ur mitt liv går det inte en dag utan att jag gråter eller en timma utan att jag tänker på henne. Visst har det blivit lite lättare de senaste dagarna men oftast följer en sån stund av ett större återfall av djupare sorg. De första dagarna, tom veckan, var relativt okej, kanske någon overklighetskänsla blandat med chock och förnekelse. Men efter en vecka var sorgen och framförallt saknaden enorm. Det var bra att jag åkte iväg till Norge den första veckan och bara fick vara med släkten utan krav på någonting, för jag hade aldrig orkat en normal vardag. Första dagen på jobbet var hemsk, jag skakade och grät och kunde inte fokusera någonting på vad jag skulle göra. Tacksam över kollegor som själva förlorat sina vänner och som ställde upp, en kille tog med mig ut på lunchen för promenad och det har vi fortsatt med sedan dess. Första veckan på jobbet var jag hemma min vanliga lediga onsdag men det slutade i smärre katastrof då jag kunde vältra mig i sorg alldeles för mycket och när sambon kom hem visade det sig att jag inte hade ätit eller druckit på hela dagen, och vi kom fram till att rutiner bland folk kanske ändå var bättre. För även om aptiten inte finns där så är det lättare i ett normalt sammanhang bland andra att börja äta. 

Så otroligt saknad 💔💔

Jag har till idag inte ens lagat en handfull måltider själv, mot det normala att jag oftast lagar all mat. Försökte en kväll steka halloumiburgare men fick sån ångest över att ingen Nässla kom springandes när jag klippte i ostförpackningen. De första veckorna klarade jag inte av att ta ett enda beslut och frågan om vad jag ville ha att äta fick mig bara att bli förtvivlad - jag kunde inte bestämma något. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig om jag inte haft en sambo vid den här tiden. Han har hållit ställningarna rent logistiskt i hemmet, lagat mat eller åtminstone sett till att det finns mackor att göra. Men han har svårt för att låta mig vara ledsen och med det vill han ogärna prata om vad som hänt eller hur jag känner, vilket jag vill göra. Jag vill inte bara låtsas om som Nässla aldrig funnits, men så fort jag tar upp det eller hur ledsen jag är så viker samtalet iväg på något annat. Jag tror att det leder till att jag frossar i sorg när jag är själv istället, men jag vet inte. Som tur är har jag andra vänner, som förlorat och VET att sorgen finns kvar och där vältrar jag mig ibland. 

Den fysiska situationen med allt som hände kunde inte varit bättre. Jag har inget dåligt samvete för att jag väntade för länge (för det kom ganska akut), jag hade inget annat val och allt det där. Vilket är skönt, för som jag förstår det så ingår det i sorgen att känna skuld också. Men jag saknar bara. Tycker synd om mig själv att det är slut. Klarar inte av att så många bryr sig och frågar hur jag mår och blir ledsen över deras omtanke (när jag ser på dem att de förstår min sorg och verkligen bryr sig om hur jag mår). Blir förtvivlad över tanken att det på riktigt aldrig mer kommer igen. Jag har gråtit på sätt jag inte trodde jag kunde. Jag har gråtit mängder jag inte trodde var fysiskt möjligt och det känns som det inte på långa vägar börjar ta slut. Sorgen har avtagit, men inte saknaden och det är långt ifrån bra. En stor hjälp har varit litteratur jag läst, bland annat "Att förlora en hund" av Mickie Gustavsson. 

Precis så, vi vet att vi ska leva längre än våra hundar när vi skaffar dem, men vad hjälper det?

Varje plats, hur obetydlig den än varit i sammanhanget med Nässla, skapar en form av sorg bara för att hon har existerat där. Jag skulle åka och hämta mamma i Uppsala efter en operation och sorgen drabbade mig för att Nässla inte var med, hon brukade ju vara med alla andra gånger vi hälsat på mamma på sjukhuset där. Jag åker förbi någon glänta jag en gång parkerat på för att rasta henne och får magknip. Våran egen skog har jag inte ens orkat ta mig upp i. Jag har passerat och känner direkt ångest så det får vänta. Som tur är har vi ju tagit många promenader utan hund så många platser jag passerar på promenaderna är relaterade till att gå själv och det går oftast bra, för det enda jag klarat av den senaste månaden har varit att gå. 

Jag har dömt en rallytävling på klubben och klarade av det betydligt bättre än vad jag trodde. Trodde det skulle vara tufft att se alla hundar, men insåg snart att det är inte där mitt problem ligger. Jag känner ingen avund mot att andra får ha sina hundar kvar när jag sörjer och jag förknippar inte andra hundar med min egen. Jag kan gosa och säga hej utan att för den sakens skull sakna min egen (det gör jag ändå, fast utan relation till en annan hund). Däremot efter tävlingen när jag kom hem på kvällen fick jag sån ångestattack att jag inte sov på hela natten. Det var okej på plats, men tydligen inte mentalt ändå. Tanken på att vi aldrig mer ska ut på rallyplan tillsammans, eller någonting tillsammans, slog tillbaka med all kraft när tankarna hann komma tillbaka. 

Jag har blivit störd på människor i min omgivning, både med och utan egen hund, som (i min värld) slutat bry sig och gått vidare. Som försöker trösta med att hon har det bra nu. Jag vill bara skrika att hon hade det inte dåligt! Och det spelar ingen roll att hon har det bra- JAG har det inte bra. Och hur kan hon ha det bra utan mig, vi hör ihop. Jens och Bitte bad mig komma till Bitte och vara med när de tränar så jag kan få se Fina jobba (eftersom tanken fortfarande är att jag ska ha valp efter henne, om allt går vägen) men det finns inte en chans att jag orkar. Hur ska jag kunna vara i ett sånt sammanhang utan Nässla? Med hennes syskon? Nej det får vänta. 

Det finns så många tankar kvar att skriva ner men det här får räcka för denna gång. Om du läst hela vägen vill jag ändå få med att allt verkligen inte är nattsvart hela tiden. Jag distraheras av det mesta i livet och allt rullar ju på och vardagen är hyfsat normal, bortsett från att jag inte kan laga mat och inte somnar utan distraktion. Jag ser framåt och vet att det snart kommer en längtan efter valp (fast undrar hur man ska orka med fler förluster?) men låter mig ändå sakna mer och ta min tid.